Po Tidholm: Några företag hörde av sig – då plockade regionen bort mig

En känsla av förtrollning råder i de nordliga regionerna. Det innebär möjligheter, men också – tror jag – en underliggande känsla av skräck. Erfarenheterna är ju i någon mån bittra. Norra Sverige har historiskt sett inte varit herre över den egna utvecklingen. Det förra sekelskiftets industrialisering orkestrerades från huvudstaden, så också de många år av nedmontering som ägde rum under 1900-talets andra hälft när befolkningen minskade, investeringarna krympte och sveken avlöste varandra.

Nu står alla på tå, gör sig så attraktiva de kan, klär upp sig och är noga med att tala affirmativt om tillväxt och utveckling. Alltmedan de i slutna rum våndas över statligt ointresse, resursbrist, elbrist, demografiska problem, kompetensförsörjning och bristande infrastrukturinvesteringar. Hellre då lyfta fram utopierna: detta nya, sköna, gröna Norrland som ska växa fram som en förebild för världen. Där människor bor, trivs och betalar skatt i samhällen och arbetar i industrier som i bästa fall bidrar till ett bättre klimat.

Jag vill ha sagt att även jag gärna vill se den utopin realiserad. Men att jag inte tror att den uppnås genom tunnelseende, platsmarknadsföring, antiintellektuell marknadsliberalism och unisona hallelujakörer, utan genom demokratisk samhällsplanering och medborgarperspektiv.

En tjänsteman på regeringskansliet hör av sig vid årsskiftet. Han jobbar med planeringen av en europeisk forskningskonferens om regional utveckling som ska genomföras i Luleå i juni. Han har läst vad jag skrivit i många år och undrar om jag vill bidra till konferensen. Jag ser i underlaget han bifogar att de fokuserar på precis de frågor jag ofta skriver om: underliggande demografiska utmaningar, markanvändningskonflikter, bristen på arbetskraft i utvecklingsregioner, klimatförändringarna, energitillgång och stad/land-frågor utifrån ett normperspektiv. Flera av de tilltänkta talarna är jag bekant med, andra är för mig nya namn.

Jag säger att jag är intresserad. I februari återkommer tjänstemannen med en konkret fråga. Vill jag moderera hela konferensen? Ledningen från forskningsprogrammet ESPON i Luxemburg har nu också tagit del av saker jag skrivit och tycker att jag är rätt person. Efter ett telefonmöte bestämmer vi att jag ska göra jobbet. I utkastet till konferensprogrammet som kommer med mejlen står jag nu som moderator. Vi har en överenskommelse.

Ett par veckor senare hör tjänstemannen av sig igen. Region Norrbotten, som har en praktisk roll i konferensen, har lagt in sitt veto mot mig. Utvecklingsdirektör Janus Brandin har mejlat och skrivit att ”från personer som fått inblick i programmet har jag fått till mig att de hellre ser en annan moderator än Po”. Det här gör mig nyfiken. Vilka är dessa personer? ESPON-programmet är ju inte offentligt, vilket innebär att få har sett det.

Jag ringer upp Janus Brandin, som först är oerhört obekväm. Han mumlar om att jag är journalist och kanske spelar in samtalet. Han vill inte ge mig några som helst motiveringar till beslutet. Några dagar senare ringer han dock upp igen. Jag får ändå dra ur honom svaren. Det finns inga invändningar mot mig av professionellt slag bedyrar han. Det är inte politiken som hört av sig. Inte heller forskarsamhället.

Av de sex personer – som enligt Brandin oberoende av varandra hört av sig till honom och påtalat att jag är olämplig – kommer fem från näringslivet. En av dem är lobbyist i Bryssel. Ingen av dem är på något sätt inblandad i konferensen eller inbjuden 1som talare.

Deras argument har varit tre. 1. Jag är anses vara ”tillväxtkritisk”. 2) Konferensen är medial och ”det skulle inte se bra ut” om jag var inblandad. Slutligen och mest absurt: 3) Jag kan, genom att ställa kritiska frågor under seminariedelarna, styra framtida forskning om den regionala utvecklingen i Norrbotten i en mer problematiserande riktning.

Givetvis är det så här det går till. Näringslivet styr och ställer i politiken, samhällslivet och forskningen. Mer ovanligt är att man bjuds på en inblick i metoderna och följsamheten. För givetvis står det företag, liksom privatpersoner, fritt att ha synpunkter på allt möjligt som sker i offentligheten. Vad som är uppseendeväckande är att utvecklingsdirektör Brandin valt att tillmäta dessa åsikter en sådan avgörande betydelse. Det är uppenbart för mig att Region Norrbotten saknar respekt för fri forskning, mediernas roll och avser att förvandla ESPON-konferensen till ett pr-jippo för regionens näringsliv.

Vems intressen tjänar de offentliga institutionerna? David Harvey, den kända brittiska professorn i kulturgeografi, skrev under sin tid på Uppsala universitet en analys (”From managerialism to entrepreneurialism”, 1989) som visat sig stämma allt för väl. Han såg hur städer, kommuner och regioner alltmer övergick till att bli ett slags plattformar för näringsliv och entreprenörskap, där medborgarens väl inte var huvudsaken utan en möjlig biprodukt i systemet.

Där är vi nu, i Norrbotten. Regionen ser det som sin primära uppgift att möjliggöra stora industriprojekt. Problemen och utmaningarna vill man inte tala högt om, ty de kan avskräcka investerare.

Följaktligen är det logiskt att låta näringslivet bestämma vem som ska moderera en forskningskonferens om regional utveckling. Inte politiken, inte regeringskansliet, inte forskarna och inte den allmänhet som skulle ha mycket att vinna på att frågor om markanvändning, infrastruktur, hållbart byggande, klimat och urbana normer blev ordentligt genomlysta, problematiserade och kritiskt granskade.

Nej, Janus Brandin. Det handlar inte om ”tillväxtkritik”. Bara om en gammal hederlig demokratisk process och grundläggande respekt för vetenskap.

Fotnot: Janus Brandin har getts möjlighet att på annan plats i tidningen bemöta den kritik som framförs i texten