Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Regionpolitik

Inställd regionreform – svek mot väljarna

Pensionsreformen visar att politikerna kan ta ansvar och fatta impopulära beslut. I regionfrågan fick däremot egenintressen, partipolitik och PR-konsulter politikerna att backa, vilket var ett svek mot väljarna, skriver Dan Hjalmarsson, tidigare generaldirektör för Tillväxtanalys.

Publicerad: 22 januari 2018, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Folkvalda ska ta ansvar också för svåra och mindre populära frågor och borde därför genomfört regionreformen, enligt skribenten.

Foto: EriFr/Colourbox


Ämnen i artikeln:

RegionerRegeringen

Den i dagarna över parti- och blockgränser diskuterade pensionsreformen – med en impopulär men nödvändig höjning av pensionsåldern – är en seger för den demokratiska parlamentarismen och visar att svenska politiker verkligen kan ta ansvar.

Politikerna backade däremot som bekant i frågan om storregioner. Slutsatsen blev att det politiska etablissemanget svek sitt ansvar. Av regeringsformen (1974:152) framgår att all offentlig makt utgår från folket. Och att makten ska förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Detta betyder att de folkvalda ska ta ansvar också för svåra frågor, som inte alltid är populära.

Att den offentliga organisationen på regional nivå är föråldrad och inte längre ändamålsenlig är i stort sett alla som mer i detalj studerat frågan eniga om: från Länsdemokratiutredningen på 1960-talet, till den mycket omfattande Ansvarsutredningen med ett i stort enigt slutbetänkande 2007 till Mats Sjöstrands utredning 2012 om Statens regionala förvaltning med underrubriken ”Förslag till en angelägen reform”. 

Axel Oxenstierna drog upp riktlinjerna för 400-år sedan. Sverige skulle delas in i 21 län med 21 olika statliga administrativa enheter. Oxenstierna visste inget om dagens kommunikationer, administrativa och organisatoriska principer eller de nya krav globaliseringen och digitaliseringen ställer. Den svenska regionala indelningen är helt enkelt en relikt från en svunnen tid. Och förändringar på ”fältet” visar tydligt att länsindelningen inte är ändamålsenlig i dagens Sverige.

Enligt EU-standard bedrivs den regionala tillväxtpolitiken i tre övergripande områden Norra, Östra och Södra Sverige och åtta delområden. Länet är således inte lägre den naturliga utgångspunkten.

När det gäller centrala myndigheter som Polisen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har man sedan länge övergivit länsindelningen. Den statliga myndighetsstrukturen matchar inte alls statens egna indelning i 21 län.

Nu i dagarna konstaterar regeringen – med hänsyn till det globala säkerhetsläget – att landshövdingarna bör ges ett utpekat ansvar för civilförsvaret. Men man konstaterar att länen är för små, så man tänker sig tre till sex regionala områden. 

Specialistvården sköts av regionala organ som i stort följer länsindelningen. Även här står det allt oftare klart att länen är för små när det gäller resurser och patientunderlag för hjärttransplantationer, behandling av sällsynta cancerformer, hjärnkirurgi och mycket annat som behöver bedrivas med dyrbar utrustning och i rimlig skala för att läkare och annan vårdpersonal ska kunna ge en adekvat vård. Vårdens beslutsfattare har också sedan länge konstaterat detta och skapat samarbeten inom sex sjukvårdsregioner. En vård lika för alla kräver en förändrad regional struktur; alternativt att vården, som i Norge, nationaliseras. Något måste i alla fall göras!

Det finns således ett mycket omfattande utredningsunderlag och en mycket tydlig praxis som entydigt talar för att länsindelningen och den landstingskommunala strukturen är obsolet och måste förändras; så som man bland annat tidigare har gjort i Danmark. Förre statsrådet Barbro Holmberg och tidigare regionrådet Kent Johansson fick också uppdraget att inleda en modernisering. Man förde ett stort antal diskussioner runt om i landet och majoriteten av de regionala företrädarna var positiva till förändringar och större regioner.

Men förändring möter motstånd. Först ut att var Sverigedemokraterna som såg sin chans att ta populistiska poänger. Folket ska få välja sa man, med vetskap om de flesta som inte i detalj studerat behoven av en komplex administrativ förändring skulle föredra status quo. Alltså var det politiskt smart att vara emot.

Också egenintresset vaknade till liv. Framgångsrika län med låg arbetslöshet och en bra allmän vård sa nej. Dessa kunde skickligt köpa specialistvård och resurser från närliggande större regioner, samtidigt som man inte ville ”dela med sig” av en stark regional tillväxt. Här avsattes betydande belopp till kommunikationskonsulter som skickligt planterade opinionsundersökningar som visade att folket – precis som Sverigedemokraterna förutsett – var emot.

Mindre framgångsrika län sa också nej, men av en annan anledning. Dessa såg risken att deras andel av de statliga bidragen skulle kunna krympa om man skulle bli en del av en större region.

Låt oss därför hoppas att de folkvalda tar nya tag och visar samma handlingskraft i regionfrågan. Allt är nämligen bättre än status quo.

Dan Hjalmarsson, ekonomie doktor, tidigare generaldirektör för den statliga myndigheten Tillväxtanalys

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

RegionerRegeringen

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev