Vilks: Man förstår att terror fungerar”

Två civilklädda poliser stiger ur en mörkblå Volvo på en smal villagata i Höganäs. Den ene hänger en kpist över axeln. Den andre bär en ryggsäck på bröstet, vapnets pipa sticker fram genom en glipa i blixtlåset. Strax kommer Lars Vilks men först ska de två poliserna kontrollera att huset där vi ska ses verkligen är säkert.

Mötet har föregåtts av tät kontakt med Skånepolisens livvaktsgrupp. Instruktionen löd: Vi ringer 8.30 tisdag morgon och ger besked om plats, ni ses klockan tio. Ta absolut inga bilder på poliserna och deras fordon.

Efter en stund stannar en svart BMW på gatan. En ung man med mörk kavaj, vit skjorta och slips stiger ur. Han bär halvmånformade svarta solglasögon och precis som hos hans kolleger ringlar sladden till öronsnäckan ner under kragen.

Poliserna hade varit lika diskreta om de klätt sig i uniform.

Vilks får ett tecken, kliver ur bilen och går med bestämda steg över gatan.

Han har levt under hot sedan hösten 2007. Det var då hans rondellhund först publicerades i Nerikes Allehanda och sedan for runt jorden och ledde till att en al-Qaida-grupp utlyste en belöning till den som lyckas ha ihjäl honom.

Aldrig tidigare har faran kommit närmare än i Köpenhamn i februari då ett attentat riktades mot ett möte där Vilks deltog.

Därför har säkerheten kring honom aldrig varit så rigorös som nu. Han sover aldrig två nätter på samma plats och följs hela tiden av de tungt beväpnade poliserna.

– Jag har förstått att det är något man vänjer sig vid. Fördelen för mig är att jag ser det här som en konsekvens av ett konstprojekt där jag själv är medspelare, säger Lars Vilks.

Kommentaren påminner om en devis som han slog fast när han på 1980- och -90-talen låg i ständig konflikt med myndigheter och markägare om Nimis, hans jätteinstallation av drivved på Kullabergs nordsida:

”Allt är en fördel.”

Varje händelse som förknippas med hans konst kan alltså vändas till något positivt.

Lars Vilks säger att han fortfarande följer devisen och att den följaktligen omfattar sådant som präglar hans liv i dag, som dödshotet och hans oönskade uppbrott från sitt hem.

– Det är en del av vad konstverket för med sig; en ny livsstil, jag får se mina egna reaktioner och hur människor beter sig omkring mig.

En annan följd av senvinterns dramatik är att intresset för att äga hans konst har växt. Under de senaste veckorna har han sålt flera av sina verk.

– Händelsen i Köpenhamn har skapat sådan uppmärksamhet att många noterat att man måste skaffa sig en Vilks!

Han häller socker i sitt kaffe och tuggar långsamt på en vaniljkringla från ett lokalt bageri. Han är 68 år men har aldrig bott någon annanstans än här i Höganäs. Innan kontroversen kring rondellhunden var han en sådan person som ibland fick hålla det årliga vårtalet på Valborgsmässoafton. Excentrisk, rätt irriterande, till och med riktigt illa omtyckt av några, men framför allt halvkänd i hela landet och därför någon som kommunen gärna lyfte fram och ortsborna trots allt var lite stolta över.

2007 vårtalade han i den exklusiva idyllen Arild, 2001 på Gruvtorget inne i Höganäs.

Hoten har ändrat det mesta, det finns väldigt lite gemyt kvar runt Lars Vilks. Efter attentatet för drygt en månad sedan tycks känslorna för honom i hemkommunen mest präglas av rädsla.

– Det var inte förrän händelsen i Köpenhamn som folk började känna oro. Fantasin skenar iväg, de spelar upp olika scenarier, säger kommunalrådet Ulf Molin (C).

Oppositionsrådet Lennart Nilsson (S) berättar att han efteråt har blivit kontaktad av oroliga Höganäsbor.

– Det var otäcka händelser som skedde i Köpenhamn och det är lätt att göra kopplingar till Höganäs, säger han.

Kommunstyrelsens ordförande Péter Kovács (M) berättar hur hans tankar började snurra direkt efter att han fått nyheten om det inträffade i Köpenhamn.

– Efter någon timme började jag fundera på att han kommer hem. Och är det verkligen så att någon är ute efter honom så är han ett lättare mål här än någon annanstans.

På måndagsmorgonen efter attentatet hade kommunstyrelsens arbetsutskott ett inplanerat sammanträde. Mötet inleddes med att utskottet för första gången på över ett decennium antog rollen som krisnämnd och gav kommunens säkerhetssamordnare uppdraget att komplettera den lokala krisplanen med rutiner för ett eventuellt terrorattentat.

– Det är på en annan nivå nu. Tidigare småskrattade folk och tyckte att Lars Vilks var rolig, många stödde honom när han drev med etablissemanget. Men det är en annan sak att inte bara utsätta sig själv för fara, utan också folk som råkar finnas i hans närhet, säger Péter Kovács.

Lars Vilks – hela tiden märkvärdigt befriad från känslouttryck när han talar – säger att han förstås har märkt att många ser på honom med oro och rädsla, och att det har förstärkts på sistone.

– Nu är människor plötsligt oroliga över att det ska bli känt att de är bekanta med mig.

Hans hus har smutsgul eternitfasad och ligger i kanten av en åker nära Nyhamnsläge, ett litet samhälle vid Öresund där bebyggelsen mest består av nedsläckta fritidshus och präktiga familje­villor. Lars Vilks har varit hyresgäst här sedan mitten av 1990-talet, men hans värd har nu förklarat att det bästa är att han flyttar permanent.

Hyresvärden, som vill vara anonym, tycker att det är naturligt att invånare är rädda.

– Någon skulle kunna komma och ställa till med någonting, säger han, och tillägger att han själv inte är orolig för sin säkerhet.

Men strax säger han att han ändå helst ser att media skriver att det är Vilks som äger huset.

– Annars börjar de jaga mig också, man vet inte vad de tar sig för.

Grannen några hundra meter från Vilks kallas Ika – hon vill inte att hennes riktiga namn står i tidningen. Hennes oro väcktes inte av attentatet i Köpenhamn, utan långt tidigare.

– Jag har små barn och har inte känt mig särskilt säker i mitt boende, säger hon.

Hon är kritisk, tycker inte att oron tagits på allvar och berättar att hennes mor, som också bor i huset, blev väldigt skrämd av nyheten om attentatet i Köpenhamn och därför sökte kontakt med polisen.

– Då fick hon faktiskt prata med någon. Innan är det aldrig någon som har frågat oss som bor här runt omkring hur vi känner, eller informerat om hur vi ska göra om vi känner oss hotade.

Själv beskriver Lars Vilks stämningen i Höganäs som ”intressant”.

– Man förstår att terror fungerar, det går verkligen att jaga skräck i människor!

Olusten och osäkerheten som Lars Vilks sprider omkring sig finns inte bara i hans hemkommun. Piratpartiets ungdomsförbund Ung Pirat skulle arrangera en debatt om yttrandefrihet med honom i panelen i Göteborg för några veckor sedan. Evenemanget ställdes in när lokaluthyraren, Folkets hus, drog sig ur med hänvisning till oro från andra hyresgäster.

Kort därefter skulle han ha föreläst på universitetet Karlstad, inbjuden av Utrikespolitiska föreningen som tvingades hitta en ny lokal eftersom universitetet inte ansåg att säkerheten gick att garantera.

I stället genomfördes föreläsningen i Wermlandsbankens gamla palats, som kommunen hyrde ut. Bevakningen var massiv, med avspärrningar, tung beväpning och en polis­helikopter svävande ovanför Stora torget.

– Det blir groteskt, säger Lars Vilks om säkerhetsarrangemangen, men konstaterar samtidigt att bevakningen höll rimlig nivå.

– Det var viktigt för samhället att genomföra en sådan sak. Man var tvungen att se till att det inte gjordes några misstag och visa att det går att skapa trygghet.

Debatten som ställdes in i Göteborg skulle ha hållits i Stockholm tidigare den här veckan, men Ung Pirat tvingades än en gång avblåsa arrangemanget.  Anledningen, enligt den avgående förbundsordföranden Gustav Nipe, var att uthyraren av konferenslokalen plötsligt satte ett orimligt högt pris.

– Folk blir nästan tokiga när de börjar tänka på att Lars Vilks ska vara där, allt blir helt oproportionerligt.

Gustav Nipe säger att han kan förstå att hoten mot Vilks skapar oro hos människor.

– Men om allt snack om yttrandefrihet ska vara mer än floskler och högtravande ord så måste det backas upp, annars är det ingenting värt.

Efter attentatet mot redaktionen för satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris i januari samlades en hel värld under parollen Je suis Charlie (jag är Charlie). I Stockholm manifesterade tusentals på Sergels torg för allas rätt till yttrandefrihet.

Däremot är det sällsynt med manifestationer för Lars Vilks. Kanske för att han trots hoten klarat sig helskinnad, men mer troligt av rädsla för att drabbas av de hot som riktas mot honom. Dessutom dämpar hans kontakter med olika dubiösa organisationer och grupper mångas lust att stå upp för just hans yttrandefrihet.

Vilks har till exempel starka band till det islamofoba danska Trykkefrihedsselskabet, vars grundare hävdat att muslimer våldtar sina barn. För bara ett par veckor sedan tog han emot ett pris som organisationen delade ut.

Trykkefrihedsselskabet har tryckt upp en av Vilks teckningar på rondellhunden och säljer den via sin hemsida för 1500 danska kronor – då får man den signerad.

Det har varit en bra affär, säger Vilks och skrattar till över frågan om hur mycket pengar han har tjänat via organisationen.

– Ska du upplysa skattemyndigheten om det  …?! Totalt handlar det kanske om hundra tusen kronor.

För några år sedan framträdde han på ett möte i New York arrangerat av den kontroversiella organisationen Stop Islamization of Nations, Sion. Sions ledare Pamela Geller har bland annat hävdat att president Barack Obama står under muslimskt inflytande samt att han har sagt att jihad ska segra i USA.

Finns det något sammanhang där han absolut inte skulle kunna tänka sig att medverka? Lars Vilks svarar att han en gång tackat nej till att bli intervjuad av en nazistsajt på nätet.

– Jag har ungefär samma policy som journalister: vem kan de inte tänka sig att intervjua? Men för en konstnär är det andra vägar som gäller, jag följer hundens princip; jag blir inbjuden och det kan vara lite olika sorters connections.

Fördelen, menar han, är att han till skillnad från journalister har lätt att komma in och se grupper och rörelser från insidan.

Den givna invändningen är att journalister inte deltar som föreläsare vid möten som de bevakar.

– Nej, att vara konstnär är en subjektiv verksamhet. Och det är klart att du kan säga att du tar vissa risker, för du kan bli identifierad med objektet på ett annat sätt än en journalist. Men jag följer min konsekventa linje och jag är ingens, utom min egen. Sedan får betraktarna dra sina guilt by association-historier.

Sedan början av 80-talet har Lars Vilks tillbringat flera dagar i veckan på den steniga strand på Kullaberg där Nimis står. I synnerhet under vintern krävs det ett omfattande underhållsarbete när hårt väder sliter på träkonstruktionen.

Nu förfaller Nimis. Platsen bedöms vara för farlig – och dessutom befinner han sig inte i kommunen. Risken är stor att träskulpturen måste stängas av eller till och med rivas.

Det vore i så fall en förlust för Höganäs eftersom Nimis är kommunens främsta besöksmål, jämte Kullens fyr och ett outletområde med lågprisbutiker.

– Börjar det bli dåligt så får väl vår räddningstjänst göra en bedömning, men det ligger ju inte på vår mark, säger Péter Kovács.

Träskulpturen är på väg att bli lika förknippad med kommunen som Höganäskruset, menar Péter Kovács som önskat att Vilks ägnat de senaste åtta åren åt Nimis i stället för att rita rondellhundar.

– Självklart ska vi ha yttrandefrihet, det finns inte minsta tvivel om det. Men ibland går han för långt och det står jag för.

Péter Kovács jämför med författaren Salman Rushdie som från slutet av 80-talet levde under dödshot på grund av sin bok Satansverserna. Men till skillnad från Vilks stack Rushdie ”inte ut näsan och gick och pratade och förbannade saker ideligen”, hävdar Péter Kovács.

– Han är barnet i badbaljan, det ska skvalpa mycket, för det är inte kul att sitta där om vattnet är stilla.

Lars Vilks låter lite trött när han säger att det alltid är samma visa; den som provocerar eller gör någon form av skandal får alltid det emot sig.

– Men om du är konstnär så vill du ha uppmärksamhet, det är förutsättningen för allt. En konstnär som inte vill ha uppmärksamhet är en rätt besynnerlig historia, då vill man egentligen inte kommunicera med det man gör.

Thord Eriksson