Vi bör vara stolta över vår nordiska välfärdsmodell

Replik. En framstående grupp av experter inom social forskning begär i en artikel ett förtydligande från ”politiken” om syftet med den strategiska genomlysningen på socialområdet, ”Viden som virker i praksis”, som jag lämnade över till den svenska socialministern Annika Strandhäll (S) den 16 oktober. Jag har förståelse för deras önskan om ett förtydligande av grunden till analysen och vad den är avsedd att uppnå.

Jag kan inte tala för ”politiken” i detta avseende, eftersom jag skrev analysen  men inte beställde den. Men jag förmodar – utifrån mina enskilda samtal med socialministrarna i alla nordiska länder – att syftet var att förbättra de socialpolitiska åtgärdernas resultat och effektivitet.

Jag är övertygad om att det finns starka, gemensamma drag i de nordiska välfärdsmodellerna och håller inte med om att denna övertygelse skulle spegla en naiv tro på altruism. Tvärtom tror jag att det finns en mycket stor enighet om sociala målsättningar länderna emellan och tvärs över partipolitiska gränser. Och jag tror också – utifrån samverkan med viktiga aktörer i andra länder – att de gemensamma dragen är så överväldigande att de skiljer de nordiska länderna från andra länder.

I inledningen av min analys nämner jag några gemensamma faktorer: ett stabilt utbud av välfärdstjänster, allmän rätt till skattefinansierade välfärdstjänster, ett starkt trepartssamarbete, en nyckelroll för kommuner i tillhandahållande av tjänster och ett aktivt civilsamhälle.

Jag tror också att det finns ett allmänt samförstånd i de nordiska länderna om jämställdhet, minimala inkomstskillnader och social inkludering, för att nämna några grundläggande socialpolitiska mål. Men det betyder inte att dessa uppfattas på samma sätt i alla länder eller över den politiska skiljelinjen eller att det råder enighet om huruvida enskilda politiska initiativ tar oss närmare dessa mål eller fjärmar oss från dem.

Enligt min mening är detta dock ännu ett uttryck för den nordiska välfärdsmodellens relevans och vitalitet. Den är inte en altruistisk, förlamande påminnelse om ett ärorikt förflutet som hör hemma på museum, utan en integrerad del av vår samhällsstruktur som fortfarande är mycket relevant i dagens politiska debatt. Och inget politiskt parti kan göra anspråk på absolut ägande av denna modell eller vägra andra rätten att påverka den. Den har utvecklats på ett brett och demokratiskt sätt och kommer förhoppningsvis att fortsätta göra så.

Jag blev inte ombedd att ta fram en socialpolitisk plan för alla nordiska länder, vilket jag heller inte försökt göra. Och syftet var inte att bedriva akademisk forskning, utan att göra en strategisk analys utifrån min bakgrund som socialminister. Men jag tror ändå att jag lyckades basera analysen på de gemensamma socialpolitiska målen som jag har nämnt, och förslagen syftar till att hjälpa oss att arbeta mer effektivt mot dessa mål.

I en tid av tilltagande politisk polarisering och konfrontation tycker jag att vi alla borde vara stolta över och sätta värde på att det trots allt fortfarande finns gemensamma socialpolitiska mål för den överväldigande majoriteten av det politiska spektrumet i de nordiska länderna. Det är verkligen unikt i den moderna världen.

Árni Páll Árnason, tidigare socialminister och författare av rapporten «Viden som virker i praksis»