Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Svenska skogen är viktigare än norsk olja

Skogen är framtidens guld, mer långvarig än den norska oljan. Den är förnybar och klimateffektiv och en fantastisk råvarukälla. Det är nu hög tid att både svenskar och EU börjar se skogen trots alla träd, skriver Europaparlamentarikern Marit Paulsen.

Publicerad: 14 augusti 2014, 03:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

EnergipolitikMiljö

I Belgien finns ett gammalt skämt som lyder att om man hittar två träd så kallar man det för en skog, och helst vill man bygga en väg emellan så att man får två skogar. Som svenskar och nordbor har vi uppenbarligen ett uppdrag att förklara för övriga européer vad den nordiska skogen är. Jag minns vilket ramaskri det blev i Europaparlamentet när jag för ett antal år sedan anordnade en utställning om skogen och trä som byggmaterial. Träd ska inte fällas, de ska bevaras, fick jag då höra otaliga gånger. Men kanske måste vi också förklara för oss själva vad syftet med skogen egentligen är, kan vara och bör vara? Förtvivlat få i Sverige tycks förstå sig på skogen och dess fulla värde.

Vissa anlägger ett tydligt storstadsperspektiv och ser skogen som ett trevligt utflyktsmål, där man kan vandra omkring lite, träffa Mulle och kanske grilla en korv (och för dem är förstås vargfrågan inte särskilt komplicerad).

Andra tänker nostalgiskt på det timmer som i hundratals år utgjort basnäringen för svensk ekonomi. Inget av detta är förstås fel, men det är en smula enögt. Skogen har många värden; både ekonomiska, genetiska, sociala och kulturella. Och skogen är – eller kan vara – så mycket mer än pappersmassa om vi bara vågar lyfta blicken lite. Skogens råvara är faktiskt den enda förnybara, absolut miljövänliga råvara som mänskligheten har att tillgå. Den gröna molekylen från skogen kan användas till exakt lika mycket som den svarta molekylen från olja och kol.

Världen står inför stora, avgörande utmaningar som alla hänger ihop och därför måste ses i ett sammanhang. Tidigare beräknade FN-organet FAO att vi var 6 miljarder människor på jorden på väg mot 9 och att matproduktionen behövde öka med 70 procent fram till 2050. Enligt nya beräkningar tycks vi vara 11(!) miljarder människor år 2050. Vi kan alltså inte längre basera vår politik på den gamla föreställningen om ett stort jordklot med bara 4–6 miljarder människor.

Om den största utmaningen är svälten så är den näst största klimatförändringarna. Det kan tas för givet att utsläppen av växthusgaser kommer att öka, att befolkningen ökar och att levnadsstandarden ökar. Då räcker det inte med dämpade utsläpp, vi måste även fånga in delar av den koldioxid som släppts ut om temperaturökningen ska stanna. Den tredje livsavgörande utmaningen vi står inför är rent vatten. Inte bara vårt färskvatten och grundvatten är i fara, utan även de landnära delarna av världshaven utsätts för kraftig övergödning (såsom i Östersjön).

Det fjärde problemet är den kommande bristen på fosfater. Ett problem som ännu kanske bara är synligt för de få. Vi bryter fosfat ur bergen, gödslar våra åkrar, använder det i disk och tvättmedel, sköljer ut det i vatten och hav – där de livsnödvändiga fosfaterna förvandlas till regelrätt livsfarliga ämnen. Till de utmaningar som världen står inför, måste vi också räkna förlusten av biologisk mångfald.

I en värld med så pass kraftigt växande befolkning måste vi varje dag överväga hur vi egentligen använder våra resurser. Klimatförändringen kan faktiskt mötas med hjälp av skogen (tillsammans med jordbruket). Skogen erbjuder stora möjligheter inom förnybara material, kemiska produkter, textilier och hållbar energiproduktion i framtiden, med rätt politik.

Givetvis ska värdefulla fjäll-, skogs- och kustområden, kulturlandskap samt sjöar och vattendrag ha ett starkt skydd, men vi måste också ha odlad skogsråvara på stora arealer. Vi måste uppmuntra till forskning och nytänkande kring våra skogar. Globalt sett är faktiskt skogsbruket – tillsammans med jordbruket – vår viktigaste verktygslåda för biologisk mångfald, rent vatten och minskade klimatgaser. Detta har jag framgångsrikt slagits för i mitt arbete med Folkpartiets nya partiprogram.

Energifrågan ligger nu högt på EU:s dagordning. Med en ny energipolitik hoppas man kunna bryta beroendet av bland annat rysk gas. Det talas mycket om ”smarta elnät” och satsningar på ny teknik, och det är förstås oerhört viktigt. Vi måste också skapa de bästa förutsättningarna för ny teknik och innovation. EU:s jordbruksbudget borde användas för mer forskning om till exempel hur man kommer åt biogasteknikens kvarvarande barnsjukdomar, och till infrastruktur som gör den nya tekniken tillgänglig. Detta vore i sanning god landsbygdspolitik.

Samtidigt får vi inte glömma bort skogens roll i sammanhanget. Redan med nuvarande teknik skulle skogsbruket – precis som jordbruket – kunna bli fullständigt självförsörjande på hållbar energi, och till och med ge ett överskott. Till exempel skulle en biogasproduktion från jord- och skogsbrukets avfall kraftigt minska utsläppen av lustgas och metan som är bland de farligaste växthusgaserna. Som grädde på moset skulle produktion av biogas också ge restmassa som kan användas för organisk precisionsgödsling.

Det är i allas vårt intresse att klimat- och energifrågorna prioriteras – genast! Vi måste därför möta jord- och skogsbrukarna ärligt: som nyckeln till framtiden.

Jorden och skogen sitter på lösningen till klimatfrågan och våra redan gröna svenska bönder och skogsägare måste få rättmätigt betalt för de tjänster som de utför, nu och i framtiden. Vi gör vårt bästa för att i det nya, mäktigare Europaparlamentet driva dessa frågor. Samtidigt är det förstås oerhört viktigt att EU:s skogspolitik inte drar alla länder över en kam.

Politiken måste utformas med strikt hänsyn till olika regionala förutsättningar för skogsbruk, eftersom skogsmiljöer i norra och södra Europa har helt olika möjligheter och står inför helt olika hot. Det är därför mycket bekymmersamt att se hur de sydliga länderna vill tvinga in sin syn på skogen i EU:s jord- och skogspolitik. Det är trots allt en fenomenal skillnad mellan iberiska halvöns buskskogar och nordeuropas barrskogar!

Marit Paulsen, Europaparlamentariker (FP)

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

EnergipolitikMiljö

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev