Svenska flyktingpolitiken står inför ett haveri

Trots att frågan rankades som den fjärde enskilt viktigaste frågan för väljarna i valrörelsen slutskede var det ingen som nämnde detta annat än vid Fredrik Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan”. Kommunerna utanför storstäderna vittnar i dag om att fler och fler kommuner tvingas, mot sin vilja, utgöra mottagare när Migrationsverket med kort varsel genom privata bolag öppnar flyktingförläggningar. Senast ut var Forshaga som med bara någon veckas varsel fick 50 nya grundskoleelever med särskilda behov i form av modersmålsundervisning och tolk samtidigt som dessa boenden vittnar om sanitära olägenheter.

Den tidigare regeringen Reinfeldts taburett som integrationsminister valde Stefan Löfven att avskaffa och funktionen som migrationsminister valde den senare att förstärka genom att slå samman den med justitieministerposten. Tanken är god, men han löper risken – en uppenbar risk – att hamna i en situation att när han gjorde detta till allas ansvar så kom det att bli ingens ansvar även fast han pekat ut de två huvudansvariga ministrarna; justitieministern och arbetsmarknadsministern. Väljer Stefan Löfven nu den processinriktade modell som en konsekvens av att politikområdet skall delas av alla ministrar så är valet av huvudansvar logiskt. Invandring är från början en juridisk fråga men för individen som invandrar så skall allt till slut landa i ett arbete för egenförsörjning. Dock finns det en rad med såväl fallgropar som hinder på vägen, kanske främst i form av ministerkollegor som inte är så engagerade i området eller ser sig ha annat att göra.

För att den nya ministären skall ges någorlunda goda förutsättningar att lyckas krävs i dag omedelbara åtgärder för att inte invandringspolitikens haveri skall smitta av sig och framkalla partiella lokala systemkollapser inom andra sektorer i samhället. De spänner från det första mottagandet till de sista stegen av förberedelserna till arbete men via bostäder, vård, skola och utbildning. Varje steg i kedjan måste fungera och haka i de övriga, annars kommer dagens situation förvärras. Vi föreslår med detta tio omedelbara åtgärder för att komma ur dagens situation där 12 200 med permanent uppehållstillstånd som väntar på kommunplacering och totalt 46 000 som fastnat i asylboenden av olika kvalitet och där förtroendet från väljarna för den förda politiken blir allt lägre.

1. Migrationsverket medges, och ges i uppgift, att svara för egna anläggningsboenden, upphandling på den öppna marknaden skall bara kunna ske undantagsvis. Dessa upphandlas i dag på en fri marknad och det finns inget som skyddar den nyanländes säkerhet eller minimistandard i boendet. I dag befinner vi oss i en situation där det saknas relevant lagskydd för flyktingen.

2. Migrationsverkets boenden, som skall vara det dominerande alternativet, förläggs i närhet till de mest dynamiska arbetsmarknaderna och där de mest kvalificerade vårdresurserna finns. Kommunerna medges ej vetorätt för dessa etableringsbeslut och Migrationsverkets byggnadslov skall prioriteras i kommunernas planprocesser.

3. De legala vägarna in i EU breddas i ett längre perspektiv men innebär att asylprövningen, och fördelningen till ankomstländer, i sådana fall sker på europeisk nivå.

4. Modersmålsundervisningen för asylsökande skolpliktiga barn förstärks. Det är orimligt att begära att individen kan möta en ny kultur och bidra till denna om individen inte bottnar i det ursprungsspråk som familjen och individen bär med sig.

5. Varje flykting eller invandrare skall direkt efter ankomst genomgå en hälsokontroll med samtal kring hälsa samt åldersbestämning. Många av de flyktingar som kommer bär på svåra trauman och en del kan behöva omedelbart stöd av hälso- och sjukvård. Det är viktigt, både för individen och vården, att diagnosticera samt åldersbestämma dessa så att de kan erhålla adekvat vård relaterat till deras biologiska ålder och sjukdomstillstånd samt vid framtida kontakter med vården ha en ankomstbedömning att utgå ifrån.

6. Flyktingar, eller migranter, ges fyra år av utbildningsinsatser efter att de erhållit permanent uppehållstillstånd att matchas mot den lokala arbetsmarknaden. Idag är etableringstiden sju år för femtio procent av de nyanlända vilket är oacceptabelt.

7. Det statliga stödet för nyanlända till kommuner som tar emot dessa utökas som konsekvens av detta från dagens två år till fyra.

8. Kommunerna åläggs, mot en statlig kompensation, att upprätthålla en beredskap för mottagande. Volymerna som kommunerna kan åläggas skall dimensioneras efter varje kommuns socio-ekonomiska förutsättningar och inarbetas i det kommunala skatteutjämningssystemet.

9. Migrationsverket skall inte längre kunna utfärda generella permanenta uppehållstillstånd för hela flyktinggrupper. Sådana beslut skall endast kunna fattas av regeringen eftersom generella beslut som berör stora grupper medför konsekvenser på andra utgiftsområden än Migrationsverkets. Det är endast den politiska nivån som har överblicken och som kan fälla det yttersta avgörandet.

10. Uppehållstillstånd skall medges på tillfällig basis om fem plus två år. Efter sju år, om situationen i det gamla hemlandet fortfarande medger flyktingskäl, omvandlas det tillfälliga uppehållstillståndet per automatik till ett permanent sådant. I den processen tar Migrationsverket beslutet själva efter en individuell prövning.

Vi bedömer att detta är de omedelbara åtgärder som krävs för att dels undvika ett systemhaveri inom detta område men även för att kunna vidmakthålla den generositet samt humanism som präglar den svenska flykting- och invandringspolitiken.  Arbetet med de tio punkterna bör initieras under 2015 för att kunna nå effekt under 2016/17. För att detta skall lyckas krävs att regeringen tillsätter en processledare med den formella placeringen som statssekreterare i Statsrådsberedningen.

En statssekreterare med huvudfokus på att få detta, eller motsvarande, program att realiseras. Att få de olika lagrummen och budgetposterna att haka i varandra samt  korrelera i tid och rum. Som ges unika befogenheter under tiden detta implementeras att intervenera i de olika fackdepartementens prioriteringar om de senare skulle visa sig prioritera ner detta fokus. Personen i fråga bör ha gedigen erfarenhet av att verka som projektledare med breda kunskaper om de vitala politikområden som omfattas och gärna med en fördjupad kunskap om processtyrning samt ledning och styrning i större organisationer och politiska miljöer. Denne bör dessutom ha en vitsordat god förmåga att kommunicera såväl internt som externt. Personen bör uppfattas som självständig, med stor integritet, fokuserad på resultat, en förmåga att tänka utanför tidigare ramar och vara respekterad i hela det svenska politiska landskapet, oavsett blocktillhörighet.

Detta är sannolikt även bara början på en reformering av svensk invandringspolitik och bara avsett för att komma tillrätta med dagens akuta situation. En vidare reformering kommer kräva ett avsevärt bredare och grundligare anslag. Ett arbete som kommer att krävas om vi skall kunna även i framtiden gå i bräschen för andra länder och kunna kalla oss en humanitär stormakt.

Fotnot: De olika skribenternas bloggar återfinns på följande sajter: Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, Fredrik Antonsson, Den sjätte mannen, Marcus Brixskiöld, Brix Ski blog, Peter Högberg, Högbergs Tankar.

Johan Westerholm, f d underrättelseofficer, driver (S)-bloggen Ledarsidorna.se.

Fredrik Antonsson, f d M, numera oberoende konservativ

Marcus Brixskiöld, Expert på extremism, terrorism och demokratipolitik, (S)-bloggare på Brix Ski Blog

Edward Nordén, C, Svalöv

Peter Högberg, S, Vimmerby