Stoppa stopplagarna i vården

Det som ska föranleda förbudet för vissa vårdgivare är inte kvalitet, tillgänglighet, kostnader eller liknande – utan bara driftsformen, vinstdrivande företag. Sådana lagförslag är lika kortsiktiga och kontraproduktiva i dag som när den förra socialdemokratiska regeringen lagstiftade om företagsförbud i vården, 2006. Det är lika dumt att stoppa vinstdrivande vårdcentraler som att förbjuda privat drivna akutsjukhus – och att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar är både meningslöst och potentiellt skadligt.

Argumenten mot vinster i välfärden är välkända men blir inte sannare ju oftare de upprepas. Särskilt provocerande är viljan att lagstifta och reglera över huvudet på patienterna, företagen och oss som har ansvaret för välfärden i sjukvård och omsorg – de förtroendevalda i landsting, regioner och kommuner. Övermaga pampfasoner, som jag kallade det i Sveriges Radios God morgon världen härförleden.

Vårt syfte i vård och annan välfärd måste väl vara att garantera medborgarna de bästa möjliga tjänsterna med så hög effektivitet som möjligt. Det handlar om att få skattepengarna att räcka maximalt, med hög kvalitet och tillgänglighet, jämlik tillgång för alla invånare och god arbetsmiljö för medarbetarna. Vi måste se objektivt och sansat på de olika vårdgivarna och hur de kan leverera det vi och medborgarna efterfrågar.

I Stockholm har vi många privata vårdgivare – och goda erfarenheter. Det gäller såväl inom psykiatrin, det senaste vårdområdet där vi tillvaratar deras hjälp i större skala, som primärvården, där de funnits länge, och förstås på S:t Görans sjukhus. Som Sveriges enda privat drivna akutsjukhus är S:t Göran särskilt intressant att studera. Vi har genom åren sett hur man har lyckats uppnå minst lika god eller högre kvalitet, nöjdare patienter och medarbetare, och detta till en lägre kostnad för landstinget. Dessa goda effekter bekräftades i en jämförande studie, en benchmark-rapport, tidigare i vår. På så sätt bidrar S:t Görans sjukhus till att vårdens resurser räcker längre för oss i Stockholms läns landsting.

Landstingsdrivna sjukhus bör lära av S:t Görans sjukhus, men vi kommer också att genomföra en utredning av om och hur verksamheten vid ytterligare ett av våra akutsjukhus kunde upphandlas för att drivas i privat regi. Redan det steget motsätter sig vänsterpartierna häftigt – märkligt nog. Om de är så säkra på svaret, hur kan de då rädas en utredning i frågan?

Medborgarna efterfrågar inte bara tillgänglighet och kvalitet utan också valfrihet. Den valfriheten vill den rödgröna regeringen inskränka, tydligt dirigerade av Vänsterpartiet, som aldrig gjort någon hemlighet av sitt motstånd till att bryta upp de offentliga monopolen i välfärden. Här kommer pampfasonerna in igen; men jag tänker ta strid för stockholmarnas valfrihet, och jag vill att den ska utsträckas även till invånarna i andra landsting.

En del människor väljer att teckna en privat sjukvårdsförsäkring. Personligen har jag svårt att se värdet av privata sjukvårdsförsäkringar i de flesta fall. Inte minst sedan vårdvalen infördes har vi numera god tillgänglighet även till exempelvis höft- och knäledsoperationer och gråstarroperationer, historiska typexempel på områden med långa vårdköer.

Långsiktigt kan det vara ett problem för betalningsviljan till den offentliga välfärden, om privata sjukvårdsförsäkringar breder ut sig. Den risken förefaller dock liten, och bör mötas inte med förbud utan med att fortsätta göra den offentliga, skattefinansierade sjukvården – som drivs privat eller offentligt – så bra och tillgänglig att rent privata försäkringsalternativ helt enkelt inte är värda att betala för.

Enligt vissa bör särskilda insatser göras för att stoppa privata försäkringspatienter hos vårdgivare som också har landstingsavtal. Det verkar både dumt och meningslöst. Vi ska givetvis skriva sådana avtal att landstingets patienter alltid får den vård de behöver, i tid, men som överlägset dominerande beställare är vår ställning naturligtvis oerhört stark.

Att exempelvis en patient som varit utsatt för ett brott får traumaterapi genom sitt försäkringsbolag är inget skäl för oss att dra oss ur avtal med kris- och traumacenter. Risken att någon ”köper sig förbi kön” är minimal – inte minst eftersom de flesta vårdköer nu är borta. Och den förbättrade tillgängligheten till den offentligfinansierade sjukvården har alltså skett inte minst tack vare våra produktiva privata vårdgivare och deras medarbetare.

Patienterna behöver inte stopplagar – de behöver vårdgivare som utvecklar vården. Oavsett driftsform.

Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdslandstingsråd (FP) Stockholms läns landsting, ordförande Folkpartiet liberalernas välfärdskommission