Staffan Danielsson (C): Jag kommer lägga ned min röst

Många politiker talar om att Sveriges migrationspolitik ska sätta gränser och ha regler som följs. Men har Sverige idag en reglerad migrationspolitik värd namnet?

Starka indicier talar för att så inte är fallet. Antalet personer som uppehåller sig illegalt i landet blir allt större och staten underlättar för de som väljer att vara ”papperslösa” på många sätt, genom att de får samordningsnummer och möjlighet att arbeta, genom att man efter avslag på asyl- eller arbetskraftsinvandringsansökan inom några år kan ansöka igen med allt större chanser, genom att utvisningsbeslut i allt mindre omfattning leder till utvisning, genom att barn får gå i skola och genom att sjukvården kan anlitas och till och med genom att alltfler kommuner beviljar socialbidrag till alla som lyckas ta sig till Sverige osv.

Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Antingen fortsätter det som nu med en i praktiken allt friare invandring, vilket rimligen kommer att locka alltfler av de som lyckas ta sig till EU för att söka asyl eller arbete att välja Sverige, eftersom Schengensamarbetet innebär fri rörlighet mellan många EU-länder.

Alternativet är att återupprätta en reglerad migrationspolitik. Asylansökningar ska kunna behandlas inom några eller ett antal månader och dagens mycket stora, och kostsamma, möjligheter att upprepade gånger överklaga till olika domstolar måste bli mindre. Får man avslag på ansökan om asyl eller arbetskraftsinvandring måste staten klara av att verkställa en snabb utvisning, likaså måste staten kunna utvisa de flesta som uppehåller sig illegalt i landet.

Det är möjligt att detta inte ens är möjligt att genomföra, och i så fall kommer invandringen att bli allt friare. Detta är naturligtvis ett mål på längre sikt, att i världen gäller fri rörlighet och evig fred, men jag befarar att om Sverige i dagens värld, med 65 miljoner på flykt och många hundratals miljoner som vill komma till EU, vidhåller mer generösa regelverk än övriga EU-länder så kommer påfrestningarna på vår välfärd att öka genom starkt växande befolkning och ett växande utanförskap och allt större brist på bostäder och på resurser i vår gemensamma välfärd.

Jag har sedan 2012 ansett att Sveriges migrationsregelverk måste närma sig övriga EU-länders. Skulle till exempel de som får asyl här åter snabbt kunna ta hit sina anhöriga, till skillnad från i andra EU-länder, kommer alltfler åter att söka sig till Sverige. Inom alliansen är meningarna delade.

En möjlighet att ena Alliansen kunde vara att låta möjligheten till snabb familjeåterförening gälla endast för makar och små barn, men inte för ensamkommande tonåringar.

Regeringsförslaget att ensamkommande som sökte asyl under 2015, typ, nu ska erbjudas uppehållstillstånd för att utan krav på resultat eller närvaro eller godkänd examen genomföra gymnasiestudier på hel- eller deltid är märkligt och utanför en ordnad lagstiftning. Det hade varit bättre att besluta om en riktad amnesti till en utvald grupp, och ta den debatten, eftersom det är detta som det faktiskt handlar om.

Frågan är ändå svår eftersom Sverige, som med en generös migrations- och signalpolitik lockade hit så många ensamkommande barn (vars föräldrar bestämde), ändå får anses ha ett ansvar för lång handläggningstid när många får avslag. Hade amnestin endast gällt de som faktiskt var barn under 18 år när de kom hit hade det varit en sak. Nu omfattar den också alla de 3-4 000 (min bedömning, se min blogg) som var vuxna män mellan 20 och 30 år när de kom hit men som uppgav sig vara barn under 18.  Det känns stötande att även dessa ges amnesti.

Och det är klart att denna amnesti förstärker bilden av att Sverige alltmer glider ifrån en reglerad migrationspolitik. Jag kommer att lägga ned min röst i den kommande riksdagsvoteringen.

Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C)