SD: Erkänn att volymer spelar roll

För ett par veckor sedan presenterades som bekant Migrationsverkets senaste prognos för Sveriges framtida mottagande av asylsökande. Prognosen talar nu om 95 000 nyanlända nästa år, en självklar följd av situationen i omvärlden och de prioriteringar som svenska politiker under lång tid har gjort.

Sveriges migrationspolitik, där asylprövningar sker efter alltmer generösa regelverk samt där nyanlända får tillgång till alltfler bidragssystem och stödinsatser, leder oundvikligen till att Sverige också hamnar i topp bland de länder som asylsökande migranter söker sig till.

Således borde utvecklingen inte förvåna någon. Ändå har vi sett ett närmast nyvaket närmande av frågan hur detta mottagande ska gå till. Jämförelser görs mellan mottagande i mindre orter och större, exempelvis här i Dagens Samhälle där Peter Santesson i en krönika konstaterat att Stockholm för att matcha Norberg borde ta emot över hundra tusen personer.

Plötsligt sätts siffrorna i ett sammanhang som får, åtminstone vissa, beslutsfattare och tyckare på riksnivå att reagera. Hundra tusen är en betydligt mer respektingivande siffra än hundra, även om svårigheten att på ett bra sätt organisera asylmottagande givetvis är lika svårt för den lilla orten som tar emot ett fåtal som för den stora som tar emot många.

Ganska ofta förenklas debatten om flyktingmottagande till att handla om ekonomi. Från statligt håll skjuter man till resurser i form av en kommunal ersättning, och tror sig med detta kompensera för helhetseffekten av att – ofta utan större förvarning – placera ett, relativt orten sett, stort antal asylsökande på en anläggning i ett svep.

Flera kommuner som har tagit emot ett stort antal kommunplacerade migranter har varnat för att mottagandet gör det omöjligt att upprätthålla välfärden. Sociala spänningar, så kallade kulturkrockar, och framväxten av grupperingar samt på sikt parallella samhällen följer av en så omfattande mottagning att de som anländer inte kan möta majoritetssamhället som individer utan redan från början blir en del av en grupp.

Som svar på sin oro möts kommunpolitiker av anklagelser om främlingsfientlighet. Respekten för kommuners förmåga att själva avgöra sina förutsättningar saknas helt, och i stället talas om tvång och nu senast straffavgifter för de som säger stopp.

I stället för att inse det orimliga i att Sverige för en politik där vi tar emot fler än vad vi kan erbjuda ett mottagande fortsätter man från riksnivå att dumpa över ansvar på kommunerna och gömma sig bakom ekonomiska lösningsförslag, vilket sker i såväl regeringens som Alliansens budget.

Det behövs ett systemskifte, och det behövs ett erkännande av att volymer faktiskt spelar roll.

I dagsläget är det endast Sverigedemokraterna som står för ett sådant systemskifte. Vi har lagt fram tydliga förslag på politik som påverkar incitamenten för migranter att söka sig till Sverige och därmed kan vända den skenande trenden av allt fler ärenden för Migrationsverket att hantera. Vi är också det enda parti som ser till kommunernas möjlighet att planera sitt samhällsbygge.

När övriga partier talar om att med tvång få kommuner att ta emot asylsökande står vi upp för det kommunala självbestämmandet. När övriga partier låtit Migrationsverket överträda ingångna avtal vill vi ge kommuner rätt att säga stopp även till de som bosätter sig via systemet med eget boende.

Vissa av de förslag vi lagt fram hörs nu också, försiktigt, från andra håll. Olika opinionsbildare, främst borgerliga, har till exempel konstaterat behovet av att säkerställa asylskäl och göra tillfälliga uppehållstillstånd till standard, i stället för permanenta.

De har insett att dagens politik lockar även de som inte har rätt till asyl, vilket överbelastar vårt system för mottagande, och att bättre signalpolitik behövs. Partierna får de dock inte med sig, där hörs endast tal om öppenhet och krav på kommunalt ansvarstagande.

Paula Bieler, riksdagsledamot (SD) och integrationspolitisk talesperson

Markus Wiechel, riksdagsledamot (SD) och migrationspolitisk talesperson