Så klarar vi välfärdens framtida finansiering

Konjunkturinstitutet (KI) beräknar i sin senaste konjunkturprognos från december att skatterna kan behöva höjas med 160 miljarder kronor fram till 2020 för att finansiera välfärdsåtagandet och samtidigt nå balans i de offentliga finanserna. Detta skulle innebära att skattekvoten, det vill säga skatteintäkterna som andel av BNP, stiger från 42,6 till 46,3 procent av BNP 2015-2020.

Succesiva skattehöjningar för att klara välfärdsåtagandet leder dock till färre arbetade timmar, en försämrad konkurrenskraft och att färre jobb skapas. Svenskt Näringsliv har i en ny rapport analyserat vilken påverkan en höjd produktivitet i välfärdstjänsterna, som tas ut i form av förbättrad kostnadseffektivitet, får på de offentliga finanserna och därmed för det framtida behovet av skattefinansiering.

När det gäller flyktingkrisen går det att måla upp både ett positivt och ett negativt scenario för de långsiktiga effekterna på de offentliga finanserna. En avgörande faktor är hur framgångsrik etableringen av nyanlända är på arbetsmarknaden.

På längre sikt innebär den åldrande befolkningen sannolikt en större utmaning än nuvarande befolkningsökning och flyktingkris. Andelen äldre ökar långsiktigt. Inte minst gäller detta andelen över 80 år, som ofta har stora omsorgsbehov.

För att klara välfärdens framtida finansiering behövs förändringar av politiken. En ökad sysselsättningsgrad hos såväl ungdomar som äldre med svensk bakgrund kan ge viktiga bidrag. Integrationen av flyktingar måste förbättras. Fler i arbete ökar skatteintäkterna vilket underlättar välfärdens finansiering.

Försummat i debatten är vikten av effektivisering av välfärdstjänsterna. Svenskt Näringslivs nya rapport, där betydelsen av förbättrad produktivitet i offentlig sektor analyseras, bygger på KI:s antaganden och beräkningar om hur de offentliga finanserna utvecklas i KI-rapporten ”Den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna (2015)”. Vår huvudslutsats är att ökad produktivitet har en stor betydelse för välfärdens finansiering.

I KI-rapportens basscenario ökar utgifterna för välfärdstjänster som andel av BNP successivt som en följd av den åldrande befolkningen. En tilltagande obalans utvecklas i de offentliga finanserna, och successiva skattehöjningar krävs i framtiden för att motverka detta. KI har i sin rapport antagit att personaltätheten per brukare är oförändrad och att det inte sker någon produktivitetsutveckling i produktionen av välfärdstjänster, vilket är i linje med den historiska utvecklingen.

Vi har i stället antagit en höjd produktivitetstillväxt i välfärdstjänsterna, och övrig offentlig tjänsteproduktion, om 0,5 procentenheter per år liksom i de branscher som producerar insatsvaror och stödtjänster. Denna produktivitetshöjning kan förverkligas på flera sätt: att medarbetarna i välfärden ökar sin kompetens, att arbetsorganisationen förbättras, ökad nytta av IT och teknisk utveckling, effektivare lokalanvändning och administration med mera. Detta innebär sammantaget att de anställda inom välfärdssektorn kan arbeta effektivare, vilket innebär en något lägre personaltäthet i framtiden (dock inte färre anställda jämfört med i dag).

Om detta antagande realiseras kan det vara möjligt att klara utmaningen med den åldrande befolkningen med ungefär samma skattetryck 2040 som dagens. Den förbättrade produktiviteten medför nämligen att de offentliga utgifterna för välfärdstjänster och annan så kallad offentlig konsumtion då kan vara på väsentligen samma nivå som andel av BNP som i dag. En måttlig efterfrågeökning därutöver, inklusive standardhöjning, inryms också.

KI har i sin rapport också gjort alternativscenarier som innefattar fler äldre i jobb och förbättrad hälsa hos äldre. Givet vårt antagande om höjd produktivitet är effekten 2040 för de offentliga finanserna nästan tre gånger större än de sammanlagda effekterna av fler äldre i arbete och bättre hälsa hos äldre.

Långsiktiga framskrivningar innehåller alltid osäkerheter. Den ökade efterfrågan på välfärdstjänster, som inte är demografiskt betingad, och den tekniska utvecklingen kan bli mer kostnadsdrivande. Å andra sidan kan de ökade kostnaderna för flyktingmottagande i dag leda till fler i arbete och förstärkta skatteinkomster i framtiden.

De stora och oförklarade kostnadsskillnaderna inom välfärdssektorn visar att ett det finns en potential för produktivitetsförbättringar. De 10 procent av kommunerna som lägger mest resurser på skolan spenderar 30 procent mer resurser per elev än de 10 procent som lägger minst resurser enligt en ESO-rapport (2014). Något statistiskt samband mellan resurser och skolresultat hittades inte.

Inom äldreomsorgen har den genomsnittliga kommunen en produktivitet som är cirka 30 procent lägre än de kommuner som har högst produktivitet, enligt en rapport från Vårdanalys (2013). Inom sjukhusvården skiljer sig kostnaden för behandling av samma diagnos väsentligt.

Inom den privata tjänstesektorn bedöms produktivitetsutvecklingen varit i snitt cirka 1,5 procent per år de senaste två decennierna. Forskning tyder på att ökad konkurrens och användning av IT påverkat utvecklingen.

Enligt vår bedömning kan en stärkt produktivitet uppnås genom bättre nyttjande av konkurrens, digitaliseringens möjligheter och teknisk utveckling. Det krävs också ett systematiskt arbetssätt i styrning, uppföljning och upphandling hos inte minst kommuner och landsting.

En stärkt produktivitetsutveckling, i form av effektivisering av produktionen, om 0,5 procentenheter per år, bör därför vara en målsättning för politiken. Ökade kostnader framöver till följd av ökad efterfrågan och den tekniska utvecklingen kan behöva mötas med ökad avgiftsfinansiering. Utvecklingen är inte ödesbestämd.

Ann Öberg, fil dr i nationalekonomi och chefekonom vid Svenskt Näringsliv

Anders Morin, ansvarig för välfärdsfrågor, Svenskt Näringsliv