Rosengårdsrapporten fortfarande lika aktuell

Rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, mer känd som ”Rosengårdsrapporten”, av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos, diskuterade redan 2009 problemen med islamisk radikalisering i stadsdelen Rosengård. Rapporten konstaterade att den islamiska radikaliseringen hade ökat och låg på en farlig nivå.

Rapportens författare anklagades för att demonisera muslimer, bland annat av Masoud Kamali, då regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor. Leif Stenberg, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund, ansåg att rapporten var ”en ren skandal” och bland kritikerna fanns även Jan Guillou och Mattias Gardell.

Det som förenade kritikerna var deras vänsteraktivism. Vänsterförnekarnas kritik mot rapporten var att den inte var vetenskaplig. Vidare menade man att rapporten var arbiträr då bara 30 personer på måfå intervjuades. En del kritiserade rapporten för att den menade att faktorer som klädsel och skägg skulle kunna vara tecken på radikalisering.

Faktum är att Rosengårdsrapporten var en lägesbild och inte en vetenskaplig publikation. Valet av intervjuobjekten och de frågor som ställdes till dem var vidare väl förankrade hos tjänstemännen i Malmö stad. Intervjuobjekten hade under åratal jobbat i Rosengård. Och frågorna och rapportens angreppssätt hade förberetts genom seminarier och möten med tjänstemän från Malmö stad, poliser, akademiker, med flera. Kritikerna var också blinda inför det faktum att Rosengårdsrapportens olika beskrivningar som kläder och skägg som tecken på radikalisering hade sin grund i rapporter från Europol.

Problematiken, som är så välkänd i Sverige, var och är att etablissemanget ofta inte är intresserade av objektiva och vetenskapliga kunskaper och fakta, utan man vill ha politiskt betingade åsikter. Ranstorp och Dos Santos stod för det förra, kritikerna för det andra. Resultatet ser vi sju år senare, med den terroråtalade Osama Krayem och det stora mörkertal av likasinnade som tros finnas i Rosengård.

Svenska kommuner behöver i dag ha en tydlig handlingsplan för hur man ska bemöta radikalism och förebygga det. En tydligare kommunikation och kontakt behövs både nationellt och kommunalt för att kartlägga den islamiska radikalismen. Ett omfattande anhörigstöd är av vikt att upprätta eftersom anhöriga ofta är de som märker avvikande beteende hos deras nära och kära.

Landets kommuner, och inte minst Malmö, måste också inrätta en tydligare strategi för hur islamisk radikalism skall kartläggas, identifieras och bekämpas. I just Malmös fall har politikerna under lång tid blundat för jihadismen, vilket Mona Sahlin nyligen konstaterade. Malmö är i djupt behov av handlingsplaner och strategier. Detta slog Rosengårdsrapporten fast för redan sju år sedan.

Ardavan Khoshnood, vice ordförande (KD) Malmö, fd ledamot i Malmös polisnämnd, masterexamen i kriminologi samt kandidatexamen i underrättelseanalys