Regeringens landsbygdspolitik förbryllar

I några viktiga avseenden går regeringens utlokaliseringspolitik tvärt emot andemeningen i vad som skulle rädda svensk landsbygd, nämligen utredningen ”För Sveriges landsbygder - En sammanhållen landsbygdspolitik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd” (SOU 2017:1). 

En av de centrala teserna i utredningen var att 10 000 statliga jobb skulle utlokaliseras från Stockholm till landsorterna. Kriterierna för mottagarorterna var: besvärlig arbetsmarknadsstruktur, lång period av minskning av antalet statliga jobb samt lång period av befolkningsminskning (aa. s 190). I akt och mening uttrycktes här en offensiv utgångspunkt som väckte förhoppningar ute i periferierna.

Till dags dato är 18 kommuner utpekade som mottagare och sammanlagt väntas regeringen fattat beslut om utlokalisering av 2000 myndighetsjobb. Mottagande har i allmänhet varit positivt, även om viss kritik har förekommit. I något fall har fackliga organisationer kritiserat besluten då medlemmar opponerar sig mot tanken på att tvingas flytta för att behålla sitt jobb.

I mindre utsträckning har man dock frågat sig på vilket sätt som landsbygdsperspektivet enligt den parlamentariska landsbygdskommitténs analys gagnas av dessa utlokaliseringar.

Regeringen gör gällande att det är Malmö, Kristianstad, Visby, Göteborg, Mölndal, Borås, Växjö, Kalmar, Karlstad, Örebro, Katrineholm, Gävle, Östersund, Sollefteå, Sundsvall, Skellefteå och Luleå som får ta del av satsningarna. Även Botkyrka, dit SIDA väntas flytta, skrivs in i utlokaliseringspolitiken. 
 
Gemensam är för dessa (med undantag för Sollefteå, Botkyrka och Katrineholm) är att de representerar regionala eller nationella centrumbildningar med tillgång till en diversifierad arbetsmarknad inom offentlig och privat sektor, universitet eller högskola, rikt kultur- och fritidsliv och en relativt ung befolkning. Alla kommuner uppvisar också en positiv befolkningsutveckling, med undantag för Sollefteå kommun.

Men hur stöttas landsbygden genom satsningar på orter som redan uppvisar en positiv utveckling och som har tillgång till resurser som i allmänhet saknas på landsbygden?

Tillväxt i centrum betyder inte med nödvändighet tillväxt i periferin.  Det finns inget som talar för att några positiva effekter skulle spilla över på kranskommunerna genom att stärka regioncentrum. Snarare tvärtom har befolkningsutvecklingen utanför centrumbildningarna varit oförändrad eller svagt negativ de senaste 16 åren, trots stark tillväxt i regioncentrum.

Låt oss titta på befolkningsutvecklingen under 2000-talet i tre exempelområden: Borås, Växjö och Östersund med respektive kranskommuner. Kranskommuner definieras som de kommuner som angränsar till respektive centralort.

Befolkningsutveckling

Centralorterna har genomgående utvecklats positivt sedan 2000. Kranskommunerna betydligt sämre med undantag för 2014-2016, vilket delvis kan förklaras av flyktingkrisen hösten/vintern 2015-16. Det finns skäl att anta en viss kannibaliseringseffekt, nämligen att befolkningstillväxten i centrum bygger på ett inflöde av människor från närliggande orter.

Det proaktiva alternativet hade varit att förlägga delar av Tillväxtverket till Bergs kommun snarare än till Östersund, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor till Vetlanda kommun snarare än Växjö och Swedac till Herrljunga kommun snarare än till Borås.

Mot bakgrund av det finns det skäl för regeringen att tänka om inför de kommande 8.000 utlokaliseringar som förestår för att uppfylla andemeningen i den parlamentariska landsbygdskommitténs utredning.

För att hålla ihop landet bör utlokaliseringspolitiken uppmärksamma kommunerna utanför de regionala centrumbildningarna. Men, då räcker det inte med statliga servicekontor i periferierna för att nå en varaktig kursändring där hela landet erbjuds möjligheter till en ljusnande framtid.

Peter Waara, Kommunalråd (S), Haparanda kommun, professor i utbildningsvetenskap, Uppsala universitet