Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

lördag08.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommunpolitik

Politiker flyr ansvaret för migranterna

Publicerad: 12 november 2014, 23:05

Stadsmissionen i Västerås, vars verksamhet ursprungligen varit riktad till lokalbefolkningen, har i dag särskilda öppettider för EU-migranter.

Foto: Kenneth Hudd/VLT

Politikerna slår ifrån sig. Sex av de tio största kommunerna gör lite eller ingenting alls för de fattiga EU-migranter som tar sig till Sverige från till exempel Rumänien och Bulgarien. Hårt pressade ideella organisationer får rycka in i myndigheternas ställe.


Ämnen i artikeln:

MigrationMigration

Inga EU-migranter är längre välkomna till Stadsmissionen i Västerås om morgnarna. Verksamheten har från början vänt sig till västeråsare i utsatt situation; hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka. Totalt runt 30 personer har dagligen kommit till lokalerna på Sturegatan, mitt i stadens centrala delar.

Under de senaste åren har trycket på verksamheten ökat; de ursprungliga gästerna har fått sällskap av fattiga människor från kontinenten, främst Rumänien och Bulgarien.
– Missbrukarna är i dåligt skick, de kommer i kläm. Det har varit konflikter mellan grupperna. Jag vet inte om det har gått till handgripligheter, men det har nog varit nära några gånger, säger Patrik Kalander, strateg och sakkunnig inom missbruk- och beroendefrågor i Västerås stad.
Lösningen har blivit att sära på grupperna genom att bara hålla öppet för EU-migranter vid vissa tidpunkter.

Det som hänt i Västerås är ingen isolerad engångsföreteelse, även i Linköping har Stadsmissionen separerat sina gäster. EU-migranterna serveras numer mat på en egen plats efter att trycket på den ordinarie verksamheten blev för tungt.

Frivilligorganisationerna prövas hårt under trycket av den ständigt ökande strömmen söderifrån. I Helsingborg och Jönköping har de lokala avdelningarna av Svenska kyrkans och frikyrkornas hjälporganisation Hela människan tvingats stänga sina dagverksamheter för EU-migranter.
– Från att ha varit en handfull människor, företrädevis från Rumänien, var vi plötsligt uppe i 30 personer varje dag. Det är så många vi kan ta emot i våra lokaler. Problemet var att vi redan innan dess hade 30 dagliga besökare. Så under lång tid jobbade vi med dubbelt så många människor, säger Gunnar Dahlqvist, Hela människans verksamhetsledare i Jönköping.

Till slut utvecklades situationen till en arbetsmiljöfråga, personalen orkade inte längre. I stället har församlingarna i kommunen startat en ny verksamhet, Kyrkhjälpen, som riktar sig specifikt till den nya gruppen och bland annat erbjuder mat några morgnar och kvällar i veckan.

Therese Wihlborg, socialchef vid Stadsmissionen i Skåne, beskriver situationen som näst intill hållbar på Café David, en dagverksamhet nära Värnhemstorget i Malmö.
– Människor med helt olika behov samlas i en och samma lokal. Vi har gått från att vara ett café med mycket innehåll, med till exempel verksamhet för att motivera till förändring, till att i dag bara servera mat. Det är inte en sådan verksamhet som Stadsmissionen egentligen vill driva, förklarar hon.

När frivilligorganisationerna kroknar är det sällan någon annan som fyller tomrummet eller skjuter till resurser för att säkra deras verksamhet.

Trots att mängden EU-migranter ökar – på flera håll i landet talas det om en fördubbling av antalet jämfört med för ett år sedan – är det bara fyra av landets tio största kommuner som gör riktade insatser för gruppen. Hela människans generalsekreterare Frank Åkerman pekar på en medveten passivitet från kommuneras sida.
– De känner till problemet men så länge det är någorlunda lugnt och de här ideella verksamheterna kämpar på så händer det väldigt lite. Men om det här är ett samhällsproblem så kan kommunerna inte bara förlita sig på kyrkor och ideella organisationer.

Frank Åkerman efterlyser kreativa initiativ från kommunerna om hur EU-migranterna kan få hjälp. Organisationens rikskansli ligger vid Sveavägen i Stockholm och som exempel nämner han att fattiga tiggares ägodelar sitter fastkedjade vid lyktstolpar längs trottoaren.
– Kommunen godkänner att hela staden förfulas i stället för att till exempel avlysa ett våningsplan på ett parkeringshus där man kunde ha låsbara stålburar för förvaring av ägodelar.

Åkerman efterlyser även hjälp från andra aktörer än kyrkliga frivilligorganisationer.
– Man skulle till exempel önska att idrottsföreningar som har tillgång till stora duschanläggningar kunde ställa upp, säger han.

Det är lätt att urskilja två grupper bland de tio mest folkrika kommunerna: några få riktar insatser direkt mot EU-migranter, via frivilligorganisationer. Något fler gör inget alls, eller väldigt lite, vilket innebär att ansvaret helt och hållet hamnar på den ideella sektorn.

Mest iögonfallande är skillnaderna mellan de tre storstäderna. Stockholm och Göteborg gör omfattande riktade insatser medan Malmö, precis som Therese Wihlborg påpekade, i stort sett inte agerar alls.
– Jag får lika många mejl med kritik för att jag gör för mycket som för att jag gör för lite. Det säger Carina Nilsson, kommunalråd (S) i Malmö med ansvar för bland annat socialtjänst, som råkar befinna sig på studiebesök i Göteborg när Dagens Samhälle ringer.
– När jag tar del av det de gör här så inser jag att situationen i Malmö kanske är i nivå med hur det var i Göteborg redan 2010, säger hon.

Detta, anser Carina Nilsson, förklarar den stora skillnaden i nivån på de tre storstädernas insatser. Först relativt nyligen nådde mängden tillresta fattiga människor en verkligt kritisk nivå i Malmö, hävdar hon.
– De har tidigare varit på genomresa och åkt hem över vintern. Så sent som 2012 hade vi nästan inga EU-migranter alls. Det var först förra vintern som det började bli ett större problem.

Andreas Sturesson, kommunalråd (KD) i Jönköping säger precis som Carina Nilsson i Malmö, att det trots allt handlar om en relativt ny grupp i staden.
– Det var inte förrän i våras som det här aktualiserades. Jag har inte koll på alla människor som vistas i kommunen, säger han.

Jönköpings kommun har välkomnat Kyrkhjälpen, som bildades när den lokala Hela människan-föreningen knäade under trycket. Den har förklarat sig öppen för att lyssna på deras förslag och önskemål.
– Det skulle behövas en hjälpsamordnare och ett par tolkar, säger Ulla Gunnevik, som representerar Frälsningsarmén i Kyrkhjälpens styrgrupp.

När Andreas Sturesson uttalar sig om vad som är en rimlig nivå på Jönköpings kommuns insatser hänvisar han till Socialstyrelsens råd om hur socialtjänstlagen ska tolkas i sammanhanget:
– Där framgår tydligt att kommuner ska ge akut bistånd. Kommunerna kommer aldrig att kunna lösa huvudproblemet; att de här människorna inte har givits drägliga levnadsförhållanden i sina hemländer.

Rasmus Persson (C), kommunalråd i Örebro, resonerar på samma sätt och har kommit fram till att lagstiftningen begränsar kommunens möjlighet att underlätta situationen för de fattiga EU-medborgarna.
– Vi har från och till diskuterat riktat arbete, men landat i att vi från kommunens sida inte ska ha det. Vi har nationella rutiner när det gäller akut hjälp och vi har haft möte med polis, försörjningsstöd och bostadsbolag i syfte att göra en kartläggning av situationen. Är det risk att dessa människor fryser ihjäl? Bedömningen är att så inte är fallet, säger han.

En återkommande synpunkt är att regeringen lyser med sin frånvaro i frågan – och att det är besvärande. Åsa Regnér (S), barn-, äldre- och jämställdhetsminister, har gjort uttalanden om att problemet helt och hållet är upp till kommunerna att lösa, vilket har väckt undran i kommunsfären. Från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har man i stället önskat nationell samordning och riktlinjer.

– Det kan inte vara upp till varje kommun att försöka hitta rätt i det här. Det vore stor hjälp om SKL och regeringen tog fram en handlingsplan, säger Carina Nilsson i Malmö.

Thord Eriksson

Ämnen i artikeln:

MigrationMigration

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev