På jakt efter framtidstro i Malmö

Under två veckor i juli detonerade en handgranat varannan dag i Malmö. Explos­ionerna stärkte bilden av en stad präglad av våld, kriminalitet, usla skolresultat, skyhög arbetslöshet, etniska och religiösa motsättningar.

Det gynnsamma geografiska läget, Öre­sundsbron, landets största högskola och ansenliga fotbollsframgångar i Champions League för både Malmö FF och FC Rosengård tycks inte hindra att bilden av Malmö ständigt målas i mörkare nyanser.

Har Malmö förutsättningar för en ljusare framtid och var börjar egentligen vägen dit?

Frågan tolkas högst bokstavligt av Malmös socialdemokratiska kommunstyrelseordförande, Katrin Stjernfeldt Jammeh, som bjuder på en cykeltur för att visa på svaret.

Hon beklagar att hon just den här dagen inte bär hjälm – eller rättare: den krage av krockkuddemodell som hon använder – när hennes cyklande ska fångas på bild.

Efter några minuters trampande i makligt tempo rullar hon ner i en tunnel i Annelundsgatans förlängning. Ovanför öppningen hänger Zlatan Ibrahimovic-citatet ”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan aldrig ta Rosengård från en kille”.

– Vi planerar ett stadsutvecklingsprojekt som ska göra att Rosengård, till skillnad från andra miljonprogramsområden, blir en del av staden, säger hon.

Inne i tunneln pryds den ena väggen av ett konstverk föreställande fotbollsikonens leende.

– Här växte han upp, säger hon när vi kommer ut på andra sidan tunneln.

Hon pekar åt vänster mot blekgula trevåningshus som skymtar på andra sidan ett buskage. Ovanför tunnelmynningen syns högspänningsledningen till Kontinentalbanan som går mellan Malmö och Trelleborg. Förr rullade sovvagnar från Tyskland här, men numer trafikeras sträckan bara av godståg. Banan ska bli en bärande del i den så kallade Malmöringen.

Den politiska visionen om tåg som stannar vid Rosengård har funnits sedan mitten av 90-talet. Nu är prognosen att trafiken startar nästa år.

– Precis här planerar vi för Rosengårds station, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Gatan där hon står är döpt efter släkten Bennet. I Rosengård finns det fler gator med adliga namn: von Rosen, Wachtmeister, Ramel.

Adelns närvaro blir särskilt ironisk på landets mest segregerade plats; för många som bor här är det lika svårt att få tillträde till det svenska samhället som att komma in i Riddarhuset i Stockholm.

Katrin Stjernfeldt Jammeh är säker på att allting kan ändras med en järnvägsstation och pågatåg.

– Om vi hade fått en ringlinje redan 1996 så är jag övertygad om att vi hade kunnat undvika flera förebyggande sociala projekt. Jag menar på fullt allvar att mycket av de projektpengar som har pumpats in inte hade behövts om vi skapat förutsättningar för integration på riktigt.

Järnvägsplanerna hänger tätt samman med förändringar i Rosengård. Hon har bett det kommunala bostadsbolaget MKB:s vd Terje Johansson och kommunikationschefen Margaretha Söderström att berätta om hur stadsdelen – för hela övriga Sverige synonym med eländets Malmö – ska förvandlas till en attraktiv del av staden.

På MKB:s huvudkontor ett stycke längre in i området står ett konferensbord dukat med kaffemuggar, baklava – och en modell av de omkringliggande kvarteren, men i en arkitektoniskt hårdpimpad version.

Ett bildspel snurrar i gång på en duk i konferensrummet. En speakerröst säger:

”Vi vill fylla stråket med folkliv, butiker, mat och kultur, skapa goda anledningar för utomstående att söka sig hit.”

Det som presenteras är en Malmöfavorit i repris. Västra hamnen fick 54 våningar Turning Torso. Rosengård ska få 22 våningar Culture Casbah.

– Landmärket i sig spelar roll. Det höga tornet ger uppmärksamhet, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Sedan början av året pågår samtal mellan MKB och fastighetsbolagen Victoria Park, Balder och Heimstaden – det är nödvändigt att privata aktörer står för en del av finansieringen.

– Jag hade inte sagt något om jag inte trodde att vi har en plan att presentera någon gång i september, säger Terje Johansson.

Trots entusiasmen i konferensrummet på MKB:s huvudkontor räcker det inte med höga hus och iögonfallande arkitektur för att Malmös framtid ska ljusna.

Det behövs jobb också.

Rosengård var följaktligen inte det förs­ta planerade stoppet på cykelturen. Katrin Stjernfeld Jammeh hade tänkt börja med ett besök hos Massive Entertainment vid Kanalen på Drottninggatan i centrala Malmö, men avstod från det när det stod klart att Dagens Samhälle hittat dit på egen hand.

Dataspelsföretagets vd David Polfeldt ligger bakom Good Malmö som ska ta vara på kompetens och drivkraft hos unga Malmöbor som står långt från arbetsmarknaden.

– Det går att göra en lång lista på saker som går bra här – Malmö borde vare en framgångssaga! Det är ju Sveriges mest dynamiska stad just nu!

David Polfeldt beskriver hur han till slut inte längre stod ut med att vara en del av Malmös framgång utan att göra något för dem som står utanför den.

– Om man väljer att låta bli den dag man förstår att man har en möjlighet att förändra någons liv – vad säger det om en som människa?

Företagen som ansluter sig till Good Malmö förbinder sig att projektanställa i tolv månader.

– Jag gissar att 30 procent av anställningarna omvandlas till heltidsjobb, säger David Polfeldt.

Initiativet har gjort intryck på riksnivå. På ett av Socialdemokraternas arrangemang under Almedalsveckan i somras var David Polfeldt inbjuden att prata jobbtillväxt med statsminister Stefan Löfven (S) och fackförbundet Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Anja Sonesson, som till förra våren var kommunalråd (M) och numer är andre vice ordförande i fullmäktige, säger att hon uppskattar Good Malmö – och att hon inte förvånas över initiativet.

– Som Malmöbo vill man Malmöborna väl, och det gäller ju företagarna också.

Hennes lösning för stadens arbetsmarknad är en zon som på försök inför det danska så kallade flexicuritysystemet. I grova drag skulle det innebära en betydligt lägre grad av anställningsskydd – men högre ersättning vid arbetslöshet.

Hon sittter i Moderaternas partistyrelse och har bland annat drivit frågan där, utan att möta någon entusiasm.

– Visst fasiken skulle vi kunna ordna så att alla fick ett jobb, alla behövs ju här! säger hon.

Flexicurity har haft stor betydelse i Danmark, där arbetslösheten kapats drastiskt sedan början av 90-talet. Jämfört med Malmö har Köpenhamn högre förvärvsfrekvens bland unga och utrikes födda.

Samma bild tonar fram vid en jämförelse mellan den danska huvudstaden och Stockholm.

David Polfeldt på Massive Entertainment är inte imponerad. Han anser att sänkta skatter och en försvagning av lagen om anställningsskydd är korkade slentriansvar på frågan om vad som skulle förbättra företagandets villkor.

– Som företagare förväntas man svara så. Men det som skapar nya företag är modiga människor. Och för att vara modig behöver du vara trygg. Och för att vara trygg så krävs det en trygg samhällsstruktur; du behöver växa upp på ett ställe där du slipper oroa dig över att det kan finnas handgranater i trappuppgången, där du får utbildning oavsett vem du är och där du blir omhändertagen om du råkar illa ut.

Candy People är ett av de närmare 60 företag som anslutit sig till Good Malmö. Bolaget, som växer snabbt, tillverkar och distribuerar lösviktsgodis – S-märken i olika smaker, som ser ut som de dekaler man klistrar på bilen vid utlandsresa, är storsäljaren. Bolaget exporterar till ett 30-tal länder.

Ägaren och vd:n Jacob Youssef utnämndes tidigare i år till Årets Företagare i Malmö. Han tvekar inte över svaret på frågan om var stadens väg framåt börjar.

– Det är väldigt enkelt. Företagen måste våga anställa folk trots språkbarriärer. Det är det enda!

Jacob Youssef säger att han anställt många som inte behärskar svenska fullt ut, men att han kräver av dem att gå språkkurser efter arbetstid.

– Vi har ungrare, mexikaner, finnar, araber från olika arabländer, en polack, jag själv är syrian. Det speglar världen, det här är en världsarbetsplats.

Lojaliteten hos de som anställs väger upp det besvär det först innebär att de inte talar svenska.

– Det anställs mycket folk här i Malmö, men de kommer ju utifrån. Om man i stället väljer att anställa de här lokala – man hittar inte mer lojala anställda än de som får den chansen.

Varken Jacob Youssef eller David Polfeldt bor i Malmö. Båda bor i Lund.

– I sammanhanget skäms jag över det. Men jag har inte sinnesro att låta mina egna barn växa upp här. Instinkten är att skydda dem till varje pris, säger David Polfeldt.

Massive Entertainment och Candy People tillhör den del av berättelsen om Malmö som sällan hörs, som handlar om en stad där näringslivet blomstrar.

Det är i detta Malmö som den internationella datajätten IBM etablerar ett utvecklingscentrum med hänvisning till stadens etniska mångfald.

Mängden nystartade företag ligger över rikssnittet per capita. Det totala antalet arbetstillfällen växer. Samtidigt har Malmö drygt 22 000 öppet arbetslösa. Av dem saknar nästan 40 procent annan utbildning än grundskola – en siffra som kan jämföras med rikssnittet på 20 procent.

Att nästa stopp på Katrin Stjernfeldt Jammehs cykeltur är en skola är därför inte särskilt förvånande. Sofie Nyberg Horning och Wail Rabi kommer ut och hälsar på finanskommunalrådet, som parkerar sin cykel utanför Östra Skolan i Värnhem i östra delen av centrala Malmö.

De är inte bara skolans rektor respektive biträdande rektor, de äger dessutom 42,5 procent var i bolaget som driver skolan, och som förra året redovisade en nätt vinstmarginal på 10 procent. Övriga 15 procent av aktierna i bolaget innehas av Danir AB, ägt av IT-entreprenören Dan Olofsson.

– För mig är inte driftformen det viktiga, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Dagens Samhälle granskade nyligen (i nr 27/2015) hur landets kommuner ställer sig till friskoleföretagens ansökningar om nyetableringar. Det visade sig att rödgröna kommuner säger nej åtta av tio gånger.

Malmö nämndes i artikeln eftersom ansökningar från flera välrenommerade skolföretag har fått avslag. Katrin Stjernfeldt Jammeh är uppenbart missbelåten över att det kan framstå som att staden är fientligt inställd till friskolor.

Intrycket ligger nära till hands. Socialdemokratins vänsterfalang är stark i Skåne och det var en motion från Malmös arbetare­kommun som häromåret låg till grund för S-kongressens skrivningar om vinstbegränsningar för alla välfärdsverksamheter.

– Jag vill att skolorna ska ha arbetsro. Vi har gärna samarbeten med fristående aktörer, men låt oss planera tillsammans så att inte vissa skolor har jätteelevunderlag och andra inget alls, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

– Vi vinner ju också på det, det skulle kunna starta en ny skola där borta som plötsligt slår ut oss, säger Sofie Nyberg Horning och pekar bortåt Celsiusgatan.

Malmö har varit ökänt för att många skolor i staden når så dåliga resultat. För ett par år sedan lades till och med högstadiet på Rosengårdsskolan ner, eftersom så få elever uppnådde gymnasiebehörighet.

Men att bara hänga upp sig på studieresultat leder lätt fel i debatten om bra och dåliga skolor, anser hon.

– Jag är inte säker på att skolor där nästan 100 procent av eleverna har godkänt i alla ämnen alltid är de allra bästa.

En skola får in elever som i stort sett är självgående och når bra resultat. En annan skola får in elever som höjer sig rejält från låg nivå, utan att skolan kan visa upp hundraprocentig behörighet till gymnasiet.

– Vilken är då bäst?

Granne med Östra Skolan ligger mottagningsskolan Mosaik för nyanlända barn i skolåldern.

– Vi har 40 mottagningsklasser med 25 ele­ver i varje. Det är klart att det är en svår uppgift att ge alla de eleverna förutsättningar för ett bra liv, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Hon har själv gjort utspel på nationell nivå om att staten och fler kommuner borde ta större ansvar för nyanlända.

Det är lite av en paradgren för kommunalråd i Malmö.

I en skrivelse till regeringen framförde den S-ledda kommunstyrelsen med Ilmar Reepalu i spetsen redan 2003 uppfattningen att ”invandringen till landets invandrartäta kommuner [måste] begränsas starkt”.

– Först frågade jag mig: Vad är signalen i detta? Vad är det man säger? Det lät väldigt hårt men jag förstod sedan att intentionen var att skapa så bra sociala förutsättningar som möjligt, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh, som för tolv år sedan var nybliven politisk sekreterare.

– I dag pratar vi om Malmös befolkning på ett annat sätt; vi har väldigt mycket kompetens här, kunskap som vi inte har tagit vara på.

Sverigedemokraterna instämmer knappast i hennes positiva grundton. Partiets kommunalråd, Magnus Olsson, pekar dramatiskt på en halvt riven Kockumsverkstad i Västra hamnen och säger:

– Om vi fortsätter med den politiska inriktning vi har i dag så är det tänkbart att det framtida Malmö ser ut på det sättet.

Assimilering är räddningen, enligt SD, att nykomlingarna tar till sig seder och bruk i sitt nya hemland.

En besökare kan invända att en av Malmös kvaliteter är att staden bebos av människor som kommer från alla delar av världen och att det syns och märks.

– Ingen ser något problem med att det tillkommer nya trevliga maträtter. Men det blir problem i våra utanförskapsområden om man lever efter ålderdomliga kulturer med kvinnoförtryck och könsstympning, ungdomar som radikaliseras och går runt med sina telefoner och tittar på halshuggningar.

Att det han räknar upp är olagligheter som inte bejakas av något politiskt parti, avvisas av Magnus Olsson.

– Man bedriver mångkulturpolitik i Malmö, och det är det här det har lett till.

Sverigedemokraterna är isolerade med sin dystra syn. Över blockgränsen råder enighet om att stadens profil är en tillgång, inte en börda. I sin budgetmotion inför 2015 skriver Moderaterna:

”Malmös urkraft grundar sig i mångfalden. Har man sett Malmö har man sett världen, brukar man höra. Malmö är en kontinental stad med invånare från hela världen. I Malmös mångfald finns en styrka som ska lyfta Malmö till världens bästa stad. Med dynamiken som uppstår när människor i olika åldrar, med olika erfarenheter och från olika kulturer möts kan resultaten bli fantastiska.”

Det låter nästan som att Katrin Stjernfeldt Jammeh läser högt ur de politiska motståndarnas dokument när hon passerar Möllevångstorget på sin cykel, på väg tillbaka till Stadshuset.

– Hälften av eleverna i skolan talar ett annat språk hemma. Tidigare har vi pratat om det som ett problem. Om de i stället kan utveckla sina språk och får lov att lyckas i skolan, så är det en tillgång att ha en befolkning som har kontaktnät i hela världen.

Thord Eriksson