”Orimligt mycket pengar går till Folkets hus”

REPLIK. Föga oväntat har den samlade Folkets hus-rörelsens vd, Calle Nathanson, trätt fram som villig advokat för Daniel Suhonens längtansfyllda tillbakablick på forna tiders Folkets hus, där enligt DS-krönikören folkhemskänslan var levande.

Mitt påpekande att kommunernas skattemiljoner till rörelsen årligen – Nathanson kan naturligtvis i sin position summera dem – är orimliga besvarar han i sin artikel ”Folkets hus inte det minsta förlegat” med vackert tal om att Folkets hus erbjuder kulturupplevelser och mötesplatser, ”som bidrar till sammanhållning, engagemang och glädje”. Och han berömmer den lokala förankring som Folkets hus och parker har och att de är föreningsdrivna.

Jag har absolut inget emot tanken och verksamheten som sådan, under förutsättning att den ekonomiskt bär sig. Men vem reagerar inte, när kommuner årligen pytsar ut sexsiffriga belopp med motiveringen ”stöd till samlingslokaler?” I min hemkommun, Karlshamn, beslutade kommunstyrelsen den 17 februari i år att Folkets hus-föreningen i centrum skulle få 360 000 kronor för innevarande år, medan den andra föreningen i angränsade samhälle (Mörrum med cirka 5 000 invånare) skulle erhålla 385 000 i samma syfte.

Exemplen över landet på denna absurda skattesubventionering kan mångfaldigas. I Karlshamn har penningfloden – nästan alltid med sexsiffriga belopp - runnit i minst femtio år och alltid med nämnda motivering. De båda FH-föreningarna slukar tre fjärdedelar av det årliga stödet till samlingslokaler som i realiteten är avsett att hålla föreningarna under armarna. Vän av ordning vet nämligen att det finns ett stort antal andra samlingslokaler, som är tillgängliga. Sedan 1977 har de ovannämnda FH-föreningarna pungslagit skattebetalarna på sammanlagt 26 279 900 kronor – alltså drygt 26 miljoner! Därtill har kommunen alltid ställt upp med lån och borgen för ombyggnadsarbeten och dylikt. (Se artikel i Sydöstran 10/4 i år).

Hur vågar Nathanson försvara en dylik penningrullning? Varför ska just hans rörelse särbehandlas av de S-styrda kommunerna, och dess enskilda föreningar därmed alltid kunna lita på ideologiska bröders hjälp i beslutsinstanserna?

Båda Nathanson och Suhonen måste förmås inse att ett gediget folkhem byggs på sund ekonomi, sparsamhet med och ansvar för allmänna medel, flexibilitet, valfrihet och mångfald i utbud och neutralitet i bidragsgivning. Ett folkhem, värt namnet, kännetecknas av humanistiska och inte ensidiga politiskt-ideologiska värderingar. Socialt ansvar och äkta solidaritet är inte kollektivanslutna till Daniel Suhonens och Calle Nathansons omhuldade Folkets hus-rörelse.

Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar och med bakgrund som landstings- och kommunpolitiker (M)