Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Orimligt med livstidslånga yrkesförbud inom vården

Det är hög tid att personer med ett kriminellt förflutet innefattas av diskrimineringslagen. Om inte annat visas det av mitt fall där jag nyligen nekats anställning på ett sommarvikariat på Mölndals sjukhus, med motiveringen att jag för över tio år sedan dömdes för ett våldsbrott, skriver den utbildade och tidigare straffade skötaren Mikael Karlsson.

Publicerad: 11 april 2014, 13:15

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ArbetsgivareDiskriminering

Inför sommaren 2012 så kontaktade jag en enhetschef på en av de psykiatriska avdelningarna på Mölndals sjukhus, för att söka ett ledigt arbete. Hon sade att de hade ett akut behov av utbildade skötare, och bad mig ta med mitt utbildningsbevis samt referenser från tidigare arbetsgivare, och infinna mig redan kommande vecka på en anställningsintervju.

Väl på plats så anser enhetschefen att allt ser bra ut och att hon önskar anställa mig på ett sommarvikariat. Därefter säger hon: ”Först måste jag bara ha ett utdrag ur belastningsregistret.” Jag kände mig illa tvungen att berätta för henne om att jag dessvärre finns med i aktuellt register. ”Tyvärr så får jag inte anställa dig på grund av detta”, svarade hon då. ”Men varför kunde hon inte ha sagt detta innan jag kom på intervjun, så att jag inte hade behövt försätta mig i denna mycket utlämnande situation”, tänkte jag.

När jag frågade om det fanns något utrymme för individuella bedömningar eller undantag, så sade hon bara att det är en ovillkorlig policy som grundas på ett politiskt beslut i landstingsfullmäktige i Västra Götalands län. En policy som innebär att alla som söker ett arbete inom landstinget ska kontrolleras mot belastningsregistret. Och visar de sig vara dömda för våldsbrott, narkotikabrott eller sexualbrott så får de inte anställas, oavsett brottets art och hur länge sen det begicks. Detta oberoende av om de söker timvikariat, visstidsanställning eller tillsvidareanställning. Beslutet var orubbligt, varpå något avtal aldrig ingicks. Istället konstaterade enhetschefen att hon nu tvingades anställa personal utan vare sig utbildning eller erfarenhet inom området.

Jag är dömd för våldsbrott men varken för narkotikabrott eller sexualbrott. Den senaste misshandelsdomen är från 2003, och den senaste domen om olaga hot är från 2006. Men inte i några av dessa domar står det något om att jag utöver fängelse dömts till ett flerårigt yrkesförbud inom det område jag senare kom att utbilda mig till. Inte heller fanns det något förbud för vuxenutbildningen att anta mig till omvårdnadsutbildningen 2008.

Då jag berättade för mitt fackförbund så fick jag svaret: ”Men sök jobbet inför nästa sommar igen, om du då får jobbet så får du ju upprättelse.” Tänk om facket hade sagt samma sak till en gravid kvinna som blivit nekad anställning på grund av att hon var gravid. ”Men sök jobbet när du fött ditt barn och gjort dina föräldradagar, om du då får jobbet så får du ju upprättelse.” Eller om de sagt det till någon som blivit nekad anställning på grund av sin hudfärg. ”Men sök jobbet när det blir nya ägare, om du då får jobbet så får du ju upprättelse.” Då hade givetvis dessa svar varit förkastliga.

Förbudet att anställa mig beslutades (läs: utdömdes) istället av landstingspolitiker. Detta trots att kommuner och landstingskommuner enligt regeringsformen 1:8 är att beteckna som förvaltningsmyndigheter och ska enligt regeringsformen 1:9 i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen, samt iaktta saklighet och opartiskhet. Med anledning av detta så skall det enligt regeringsformen 12:5 andra stycket, endast fästas avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet, beträffande tillsättning av statliga tjänster. Vilket torde innebära att arbetsgivaren enbart får lägga vikt vid personliga egenskaper, teoretisk och praktisk utbildning, samt andra kunskaper och erfarenheter från offentlig eller privat verksamhet. Detsamma borde rimligen också gälla tillsättningar inom kommuner och landstingskommuner, varpå eventuella förekomster i belastningsregister inte ska få hindra en anställning.

Därutöver så finns det ett diskrimineringsförbud i regeringsformen 2:12 som säger att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Här menar jag att benämningen; ”annat liknande förhållande” kan appliceras på personer som finns med i belastningsregistret, varpå dessa individer skyddas av aktuellt diskrimineringsskydd.

Begår någon som redan är anställd ett brott som inte har med arbetet att göra så är chansen stor att detta inte utgör saklig grund för uppsägning. Det är därför utifrån detta synsätt ”bättre för den enskilde att begå brott efter att denne sökt ett arbete än före, vilket naturligtvis är helt förkastligt. Jag har dock förståelse för att utdrag ur belastningsregistret krävs vid så kallade säkerhetsklassade anställningar samt anställningar som rör barn, och kan även acceptera att eventuella förekomster i registret kan komma att hindra en sådan anställning.

Med anledning av detta så lämnade jag in en stämningsansökan mot landstinget i Västra Götaland. Mina argument är att det utifrån patientsäkerheten är bättre att anställa någon som finns med i belastningsregistret men som har en vårdutbildning, än att anställa någon som inte finns med i belastningsregistret men som heller inte har någon vårdutbildning.

Det är allmänt känt att fysiska sjukdomar orsakar förhöjd risk för allehanda psykiska sjukdomstillstånd, och att likaså psykisk ohälsa ökar risken för fysiska sjukdomar. Att då som patient inom psykiatrin vara omgiven av personal som inte kan identifiera symtomen på en hjärtinfarkt, stroke eller diabeteskoma är direkt livshotande.

Övertygelsen om att risken med att anställa personer som finns med i belastningsregistret är att dessa helt plötsligt skulle börja löpa amok på arbetsplatsen, genom att knarka eller slå patienter känns inte realistisk. Snarare visar forskning att det bästa sättet att bryta med kriminalitet är att komma in i sysselsättning, utbildning och arbete. Dessutom är det så att många av de absolut värsta våldsverkarna i samhället har visat sig vara tidigare ostraffade.

Det är en förutfattad mening att de som någon gång slagit någon, kan komma att slå till vem som helst, var som helst, när som helst. Eller att de som någon gång stulit något, kan komma att stjäla av vem som helst, var som helst, när som helst. Om någon anställd mot all förmodan ändock begår ett brott under arbetstid så är detta givetvis oacceptabelt, men likväl lika illa om det sker av någon som finns med i belastningsregistret som om det sker av någon som inte finns med. Detta skulle dock snarare bero på individens psykiska status, än eventuell tidigare kriminell förekomst eller inte.

Det hela blir närmast absurt när samma personer som nekas arbete med hänvisning till förekomst i belastningsregistret, ändock som patienter eller besökare är välkomna till samma klinik och till och med samma avdelning. Skulle de vara farligare som personal än som patienter och besökare? Naturligtvis inte.

Än märkligare blir det när landstinget inte tror på Kriminalvårdens behandling av dess tidigare klienter, frågan blir då om landstinget ens tror på sin egen behandling av sina egna patienter.

Socialdemokratin och facket - likaså även andra partier och organisationer - har arbetat effektivt i drygt hundra år för att minska diskriminering och skillnader mellan människor. Men av någon anledning så kan man fortfarande betrakta människor med en kriminell bakgrund som rena parian, och neka dem jobb med hänvisning till deras förflutna. Om man däremot nekar någon jobb med hänvisning till hudfärg eller sexuell läggning så blir det med rätta ett ramaskri, men att slå igen dörren rakt i ansiktet på någon med en kriminell bakgrund anses däremot som helt legitimt.

Varför gäller inte de fina orden om integration och allas lika värde uppenbarligen inte oss över en miljon personer som finns med i belastningsregistret?

Personer med ett kriminellt förflutet är nu en av de sista grupperna i samhället som det fortfarande är tillåtet att diskriminera. Men anledning av detta så är det hög tid att personer med ett kriminellt förflutet innefattas av diskrimineringslagen (2008:567). Då skulle denna grupp ha ett skydd mot diskriminering även på arbetsmarknaden, varpå nuvarande utanförskap av gruppen skulle kunna brytas. Dessutom så skulle brottsoffren bli betydligt färre, vilket är en minst lika viktig aspekt.

Hur det går med stämningen mot landstinget i Västra Götaland återstår att se.

Mikael Karlsson, arbetssökande

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

ArbetsgivareDiskriminering

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev