Öka tillgängligheten – ta bort enkelt avhjälpta hinder

Regeringens målsättning var att avlägsna hindren fram till 2010. Dessvärre blev denna målsättning inte uppfylld och det finns fortfarande stora brister i fysisk tillgänglighet på allmänna platser och lokaler. Independent Living Institutes (ILI) projekt ”Lagen som verktyg” har undersökt de kommunala byggnadsnämndernas handläggning av ärenden om enkelt avhjälpta hinder. ILI erbjuder sedan många år anmalningstjansten.se som för vidare anmälningar om enkelt avhjälpta hinder till kommunala byggnadsnämnder.

Från de 290 kommunerna fick vi över 110 svar och exempel på besked i ärenden. Svaren visar att ett antal kommuner, däribland Sundbyberg, Uppsala, Örnsköldsvik och Kungsbacka kommun, har handläggningstider på över tio år, vilket är orimligt lång tid. Det framkommer att kommunerna inte har en klar bild av hur tillsynsärenden om enkelt avhjälpta hinder ska handläggas. Vissa kommuner arbetar med frågan informellt mot fastighetsägaren eller verksamhetsutövaren. Andra kommuner ser sig enbart som kontrollorgan utan påtryckningsmedel mot den ansvarige, trots att det finns möjlighet att utfärda åtgärdsförelägganden förenat med vite.

Vissa byggnadsnämnder utreder inte ärendena så mycket som deras beskaffenhet kräver. De kan exempelvis konstatera att ett hinder består av fyra trappsteg och låta bli att utreda fallet vidare. Detta är inte en tillräcklig motivering för att utläsa om hindret är enkelt avhjälpt. Enkelheten ska bedömas utifrån praktiska och ekonomiska förutsättningar för den ansvarige.

Kommunernas bristande myndighetsutövning beror i hög grad på bristfällig rättspraxis. Vi har bara hittat ett rättsfall som har överklagats till domstol. En fråga där det behövs mer vägledning är vilka kostnader som anses skäliga för att avhjälpa ett enkelt hinder. Även andra materiella rekvisit såsom “publik lokal” skulle behöva klargöras.

Studien visar att frågan inte är högprioriterad i många kommuner. Enligt Boverket saknar en majoritet av kommunerna ekonomiska resurser för att utöva tillsyn över enkelt avhjälpta hinder. Några få kommuner arbetar mer systematiskt för att undanröja hinder. Göteborgs stad har förmodligen kommit längst. Staden har lanserat appen ”Anmäl hinder” och använder den tillgänglighetsdatabas – med uppgifter om tillgänglighet på platser och lokaler – som Västra Götalandsregionen har utvecklat. Detta är dock inte tillräckligt för att uppnå målet: ”ett hinderfritt Sverige”.

Krav på tillgänglighet i den offentliga miljön är en del av enskildas rättighetsskydd för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Allmänheten behöver informeras om konkreta möjligheter att få enkelt avhjälpta hinder undanröjda. Att så få anmälningar om enkelt avhjälpta hinder kommer in kan bero på bristande information, exempelvis på kommunernas hemsidor. Kommunerna måste bli bättre på att handlägga ärenden om enkelt avhjälpta hinder och på att skapa verktyg för att upptäcka hinder. Transparent och rättssäker handläggning kan säkerställa att reglerna efterlevs i praktiken.

Regleringen kring enkelt avhjälpta hinder behöver ändras så att lagen bättre tillgodoser enskildas behov, exempelvis genom rätt för organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning att överklaga byggnadsnämndernas beslut om att ingripa eller inte. Regeringen bör överväga att införa en regel om att ett enkelt avhjälpt hinder anses föreligga tills motsatsen är bevisad (omvänd bevisbörda). Om dessa förslag hade implementerats så hade förbättringen av den fysiska tillgängligheten sannolikt gått mycket snabbare.

Anna Zotééva, jurist inom projektet Lagen som verktyg på Independent Living Institute