Nej, Malmö måste inte erbjuda boende

I debatten som pågår efter avhysningen av lägret i Sorgenfri i Malmö påstås det titt som tätt – utan källhänvisning – att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid dylika avhysningar. En av de som gör det är den SIDA-finansierade organisationen Civil Rights Defenders (CRD).

Vis av erfarenheten vet jag att dokument som åberopas i debatten inte alltid säger det som de påstås säga. Och här får vi inte ens reda på vilket dokument som åberopas. För att kunna bilda mig en egen uppfattning frågade jag därför CRD via twitter exakt vilket domslut de syftade på. De svarade inte. Det blev alltså till att försöka hitta domslutet själv på Europadomstolens webbplats.

Jag hittade två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade en skyldighet att ordna nytt boende.

Det utslaget gällde en grupp franska medborgare, i Frankrike, som bott länge och lagligt på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping och annat småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men för att göra det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Vilket kommunen då valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Men det var avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år redan accepterat.

Marken var inte kommunens, markägarna bodde själva på området. Inget annat skulle heller byggas på platsen där de bodde. Den formellt ändrade planen för markanvändning var alltså kommunens enda skäl att avhysa de boende.

I Herblay, Val d'Oise, kännetecknades förhållandena således av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne:

￭ Det handlade om det egna landets medborgare.
￭ Som i många (5-30) år bott lagligt på samma plats.
￭ På mark som var avsedd för den typen av boende.
￭ På land som de själva ägde eller hyrde.
￭ Det handlade inte om något problemområde, vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen kan läsas på ECHR:s webplats. Den finns i sammandrag på European Roma Rights Centre. ECHR har också en sammanfattning av ett antal viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter.

Det andra domslutet jag hittade som ytligt påminde om situationen i Sorgenfri gällde ett fall i Leeds. Detta fall har också åberopats av Centrum för Sociala Rättigheter (CSR) i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutet stödjer inte alls det CSR tror. För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsedd för den typen av boende. Som fick rätt av domstolen eftersom de vräkts från sitt lagliga permanenta boende efter anklagelser från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Så, Civil Rights Defenders, Sorgenfri är uppenbart inte Herblay och inte Leeds. Vilket rättsfall avser ni då, när ni i debatten påstår att ”Europadomstolen understrukit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende”?

----

Läs även Civil Rights Defenders replik: Malmö stad har inte tagit sitt ansvar

Per Hagwall