Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag13.06.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommunpolitik

Malcom Kyeyune: Misslyckandet är inte DIK-medlemmarnas

Kommunikatörer utför många viktiga uppgifter i vårt demokratiska samhälle. Att agera doktor Pangloss är dock inte en av dem, skriver Malcom Kyeyune i ett svar till Anna Troberg.

Publicerad: 31 januari 2018, 08:42

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Foto: Colourbox


Ämnen i artikeln:

KommunerPolitik

Debatten om verklighetsbilder och deras roll i Sverige är av ganska förståeliga skäl infekterad. Att min krönika om detta skulle ge upphov till svar på tal är inte förvånande, och jag ska nedan göra mitt bästa för att svara på Anna Trobergs kritik.

Två inledande påpekanden måste dock göras. Till att börja med är det inte alls särskilt lätt att få intrycket att ”hela Sverige” befinner sig i ”socialt och ekonomiskt fritt fall” bara av att läsa min krönika. Skälet till detta är mycket enkelt: det är inte något jag överhuvudtaget sagt, eller skulle få för mig att säga. Den krönika som rönte denna replik använde en specifik kommun – Malmö – som exempel för att illustrera en övergripande poäng, en poäng jag kommer ha skäl att återvända till nedan. Kanske upplever Troberg att den dystra verklighetsberättelse hon reagerar på är något som jag ”egentligen” ville få sagt i min krönika men inte riktigt vågade. Det är dock fel, och därmed kan vi lägga denna kritik helt åt sidan.

Att påpeka att någon som man inte håller med om påminner vederbörande om andra personer som man verkligen inte tycker om, gärna på ett ”oroväckande” vis, känns idag som ett ganska trött retoriskt grepp. Jag lämnar därmed även Trobergs pik om Trump utan någon ytterligare kommentar.

Nu till sakfrågan. Det argument jag framförde i min krönika handlade i huvudsak om att kommunikation inte är ensidig i sin påverkan. Alla politiker vill influera andra; det hör till uppdragets natur. Just därför har det över tid blivit så angeläget att se till att saker och ting framställs på ”rätt” sätt – att man säger utmaning istället för problem, att man betonar det goda istället för att tjata på om det dåliga, osv. Inget i detta är egentligen fel, men knorren ligger i att alla försök att påverka andra också riskerar att påverka påverkarna själva. Därför blir det lätt så att de enda som i slutändan tycker eller säger att Sverige har ”stora utmaningar” är politikerna själva, medan deras väljare sedan länge börjat tala om Sveriges gigantiska problem. Man förlorar i samsyn, vilket skapar stor distans.

Är detta då ”fake news”? Bör vi inte fortsätta ordinera samma medicin som vi hittills gjort, ända tills alla de missuppfattningar som väljarna omfamnar och som inte överensstämmer med den lokala kommunstyrelsens syn på saken utbildats bort? Troberg illustrerar oavsiktligt själv det stora problemen med detta politiska modeord, då hon skriver att det är fake news att kommunikatörer skulle göra något annat än att bara säga sanningen: det fackförbund hon är ordförande över har ju trots allt antagit etiska stadgar i frågan redan 2012!

Låt oss dra en parallell till ett annat område. Sverige har en vårdgaranti sedan många år tillbaka. Är det därmed ”fake news” att hävda att folk får vänta på vård i Sverige? Är vårdgarantins existens beviset på att vård ges i tid till alla?

Nej, det vore att ta i. Och på liknande vis kan förstås inte själva förekomsten av etiska stadgar motbevisa alla de som tvivlar på sina kommunikatörer. Man måste nog säga att Troberg inte kommunicerar någon överdrivet genomtänkt förståelse av vad fakta är och inte är i detta resonemang.

Med detta sagt är det tydligt att jag och Troberg håller med varandra på åtminstone en viktig punkt: kommunikatörer har säkerligen många uppskattade och unika uppdrag i vårt demokratiska samhälle. Att agera doktor Pangloss är dock inte ett av dessa. Ordets makt över verkligheten är till syvende och sist otroligt begränsad, och inte ens den duktigaste kommunikatören kan råda bot på detta förhållande. Det är därför som det stora slaget om verklighetsbilden, trots alla goda intentioner, idag måste kallas ett misslyckande. Och jag vågar lova att jag inte lastar DIK-medlemmarna för detta.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Malcom Kyeyune

Skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Ämnen i artikeln:

KommunerPolitik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev