Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

”Lösningen finns på tiggarnas hemmaplan”

Publicerad: 8 maj 2014, 05:00

Under sina två år som nationell hemlöshetssamordnare har Michael Anefur besökt och föreslagit åtgärder i 39 kommuner.

Foto: Anna Rut Fridholm

Tiggarna är inget stort samhällsproblem för Sverige och kommunerna ska hålla på lagar och regler och inte tillåta exempelvis tältläger för dem. Det anser regeringens nationella hemlöshetssamordnare, kristdemokraten Michael Anefur.


Hösten 2011 utsågs Michael Anefur av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD). Uppgiften är att stödja kommunernas arbete mot hemlöshet, vräkningar och utestängning från bostadsmarknaden.

Då var tiggandet på svenska gator ingen stor fråga. Men sedan sju, åtta månader tillbaka ingår även den i uppdraget. I  slutrapporten, som Michael Anefur ska ha klar till midsommar, kommer frågan att finnas med, utan att få särskilt stort utrymme.

Men medialt växer frågan. När vi träffar hemlöshetssamordnaren i köket på femte våningen i socialdepartementets lokaler intill Rosenbad ringer hans telefon stup i ett. Journalister vill ha hans åsikter om tiggarna.

– Tiggarna är inget stort samhällsproblem för Sverige. För individen som kommer från fruktansvärda förhållanden är det ett jätteproblem, säger Michael Anefur.

Han pekar på att antalet tiggare från andra EU-länder i slutet av 2012 var cirka 400, enligt Socialstyrelsen. Nu gör de organisationer han talar med bedömningen att det handlar om mellan 1 000 och 2 000 personer som försöker försörja sig som gatumusiker eller tiggare.

Vad ska kommunerna göra när det gäller tiggarna?

– Mitt besked är att de ska hålla sig till lag och ordning.

Michael Anefur anser att det offentliga Sverige måste rätta sig efter förutsättningarna. I EU gäller fri rörlighet och unionens medborgare har rätt att komma hit och under tre månader försöka skaffa sig en försörjning. Och tiggeri är inte förbjudet.

– Men EU-medborgare som kommer hit och tigger har inte rätt till det svenska välfärdssy­stemet.

Så vad händer om kommunerna såg till att de som kommer hit och tigger får någon form av bostad?

– Då krackelerar systemet. Lösningen på det här är inte att vi bygger tältläger eller baracker. Lösningen finns på de här människornas hemmaplan.

Du anser att kommunerna gör rätt när de ber kronofogden om hjälp att avhysa de romer som bott i läger?

– Ja, det är fullt korrekt. Det låter jättehårt, men nu pratar vi om det offentliga Sveriges uppgift. Vi har ju en civil sektor också och vi ser ju hur exempelvis Stadsmissionen och Frälsningsarmén tar ett humanitärt ansvar. Det visar att vi har ett samhälle som fungerar.

Michael Anefurs uppdrag handlar alltså i förs­ta hand om att stödja kommunernas arbete när det gäller hemlöshet, vräkningar och utestängning från bostadsmarknaden.

Totalt 39 kommuner har fått två besök under den här tiden. Ett första där man kommit överens om vilka åtgärder som bör vidtas och ett andra där man stämt av vad som skett.

– Av alla de punkter vi föreslog vi de första besöken så har man antingen redan genomfört eller fattat beslut om 72 procent. Fantastiskt bra!

Vi ska återkomma till åtgärderna, men först lite om Michael Anefurs bakgrund. I tio år var han präst i Svenska kyrkan, därefter kommunalråd, folkhögskolelärare, vd för Renhållningen i Kristianstad och riksdagsman innan han fick det nuvarande uppdraget.

Men kanske är det hans uppväxt som gör honom extra lämpad att granska arbetet med att förbättra bostadsvillkoren för dem som hamnat vid sidan om. Michael Anefur växte upp som fosterbarn. Han vet inte vilka som är hans biologiska föräldrar. När han var tre kom han till sina fosterföräldrar.

– Mannen jag kallade för pappa drev en privat alkoholistanstalt som låg i huset bredvid det vi bodde i. Och jag var alltid på alkoholistanstalten. Det var en fantastisk uppväxt.

– Det finns en missuppfattning om att missbrukare är dumma och konstiga. De  är ofta helt enorma människor, men så har de bristen att de inte kan reglera sitt alkoholintag. Som liten lintott blev jag ett substitut för många barn de inte träffade. De tog hand om mig på ett helt fantastiskt sätt.

I sitt researchande inför uppgiften har han träffat en hel del hemlösa, men han bestämde sig tidigt för att det inte var där han skulle lägga tonvikten. Det fick inte bli för personinriktat. Hans uppgift är att jobba med strukturerna.

– Men för att kunna hantera strukturen måste man ha en känsla för vilka människor vi pratar om.

Och det har du?

– Ja. Jag trivs mycket bättre med människor som har lite ruffig bakgrund än med dem som inte har det.

För att du också har en lite ruffig bakgrund?

– Ja, så är det ju. Jag tycker ofta det blir mer intellektuella samtal med människor som har erfarenhet av livet än med de som inte har det.

Det blir intressantare om det är lite skevt?

– Ja. Ett rum som är helt perfekt är ganska ointressant. Det är likadant med människor.

Bara några veckor efter att Michael Anefur utsetts till hemlöshetssamordnare publicerade Aftonbladet en lista över Sveriges 100 mest maktlösa. Han knep femteplatsen.

– Det byggde väl på att jag inte hade några pengar att dela ut och att jag skulle jobba med kommuner som ju är självstyrande.

I själva verket blev just det framgångsfaktorer, anser Michael Anefur. Hade det funnits pengar att söka hade allt handlat om att komma på diverse projekt.

– Och att vi pratar med fristående kommuner utan att ha ett enda maktmedel leder till att vi måste var så pass intressanta och kloka att kommunerna tycker att det vi säger är värt att ta på allvar.

Den senaste kartläggning som Socialstyrelsen gjort av hemlösa och utestängda från bostadsmarknaden gäller 2011. Då handlade det om 34 000 personer. De 39 kommuner som Michael Anefur besökt representerar hälften av befolkningen och 82 procent av de 34 000.

Socialstyrelsen beskriver fyra ”situationer” när det gäller hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden:

• Akut hemlöshet: Människor som bor på gatan eller på härbärge. Det rörde sig 2011 om endast 350 personer och den gruppen minskar.

• Institutionsboende och kategoriboende: Exempelvis de som är i fängelse eller på hvb-hem.

• Eget ordnat kortsiktigt boende: Exempelvis personer som bor hos kompisar eller kvar hemma och som anmält att de har en ohållbar situation.

• Långsiktiga boendelösningar: Den klart största gruppen, runt hälften av de 34 000.

– Långsiktiga boendelösningar handlar i grunden om sociala andrahandskontrakt. Socialen hyr i första hand och hyr sedan ut till personer som inte på egen hand kan få ett kontrakt, säger Michael Anefur.

Han anser att sociala andrahandskontrakt kan fungera bra om det finns en tydlig väg som leder till ett förstahandskontrakt. Men Michael Anefur upptäckte att många kommuner inte hade någon uppföljning av verksamheten.

– Vi har sett exempel där en person haft ett socialt andrahandskontrakt i 18 år.

Den senaste kartläggningen av hemlösa och utestängda från bostadsmarknaden gjordes alltså 2011. Av tradition har mätningarna gjorts vart sjätte år. Michael Anefur kommer att föreslå att de görs dubbelt så ofta. Han tror att nästa mätning kommer att visa att antalet ökar.

– Känslan är uppenbart så. Om vi inte får igång bostadsbyggandet och gör allt det vi behöver göra så ökar det ju, om inte annat för att befolkningen ökar.

Michael Anefur ser det som sin uppgift att sprida goda exempel och han är noga med att säga att det görs mycket bra i kommunerna. Han anser inte minst att allmännyttan tar ett stort ansvar. Men det har generellt blivit tuffare på bostadsmarknaden.

– Vi har för få lägenheter och då ökar kraven. När jag växte upp räckte det med att ha en inkomst för att få en lägenhet. Sedan ändrades det till en fast inkomst och ibland räcker inte ens det. Det finns mängder av krav både hos privata och hos allmännyttan.

Socialstyrelsen rekommenderar Bostad först som modell för hemlösa och utestängda. Den bygger på tanken att man inte ska kvalificera sig för en bostad genom att uppfylla en rad krav, utan att man ska få en bostad först för att därefter ha lät­tare att lösa sina problem.

Även Michael Anefur förordar Bostad först, som han bedömer ännu bara används av ett tio­tal kommuner. Den modell som är vanligast, där exempelvis avgiftning, behandlingshem och träningslägenhet kan leda till en egen lägenhet, beskriver han som en trappa.

– Det finns människor som i hela sitt liv klättrat i den och som ramlar gång efter gång. Det här har vi hållit på med i 30 år med hur mycket hjärta och resurser som helst.

Michael Anefur framhåller att ”trappan” funkar bra för somliga, men för dem som inte klarar den blir kostnaderna stora, både i mänskligt lidande och rena pengar. Han är övertygad om att Bostad först kommer att slå igenom, att ett paradigmskifte är på gång.

– Om tio år kommer vi att titta tillbaka och undra varför vi inte gjorde det här tidigare.

Michael Anefur rekommenderar att kommunerna jobbar förebyggande mot vräkningar.

– Här är tid helt avgörande. Om någon inte klarar en hyra går det nästan alltid att lösa. Handlar det om tio hyror är det ett helt annat läge, säger Michael Anefur, och pekar på att det skett en minskning av antalet vräkningar där barn är berörda med 24 procent i landet som helhet och 45 procent i de kommuner han besökt.

Men det viktigaste för att minska hemlöshet och utestängning är att öka bostadsbyggandet, anser Michael Anefur. Han är nöjd med bostadsminister Stefan Attefalls (KD) insatser, men pekar på att mer kan göras när det gäller förenklade regelverk och billigare byggmetoder.

Han anser att kommunerna bör kräva att den som får eller köper kommunal mark för bostäder ska sätta spaden i jorden inom ett år, annars tas marken tillbaka.

När Michael Anefur besöker kommuner för att tala om hemlöshet och utestängning begär han att få träffa den högsta politiska ledningen. Det är där makten ligger, anser han.

– Socialförvaltningen har ingenting med hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden att göra. Och ändå ligger ansvaret i princip där till 100 procent.

Problemet handlar förstås, enligt hemlöshetssamordnaren, om bostäder, och för att få en bostad måste man ha ett jobb och för att få det måste man ha en utbildning.

– Om vi tror att det är de tre sakerna som långsiktigt löser det här är det inte en fråga för socialförvaltningen. Det här är ett samhällsbyggarproblem. Individen är förstås socialens uppgift, men det strukturella har de inte redskapen till. Det är kommunstyrelsen och fullmäktige som ska lösa det här på sikt.

Johan Delby

Reporter

jd@dagenssamhalle.se

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev