Låt tiggarnas barn gå i svensk skola

De EU-medborgare som tigger pengar i gathörn, på torg och utanför affärer är några av de fattigaste och mest utsatta människorna i det svenska samhället i dag, och allra mörkast är det för deras barn. Enligt barnkonventionen har de rätt till bostad, trygghet och utbildning. Ändå sover de i bilar, lever på gatorna och nekas utbildning, i Sverige 2014.

I våras tog jag flera rumänska barn tillsammans med deras föräldrar till Centrum för introduktion i skola (CIS) i Uppsala, och fick där reda på att alla barn i Sverige har skolplikt – medborgare, asylsökande, papperslösa – utom hemlösa EU-migranter. Jag kontaktade Uppsala kommun som först hade sagt att dessa barn har rätt till utbildning precis som alla andra, men efter att ha pratat med kommunjuristen meddelade en tjänsteman mig att de tyvärr inte har det.

I andra kommuner, exempelvis Göteborg, erbjuds dock dessa barn skolverksamhet. Sofia Kalin på Skolverket säger till Sveriges Radio att det saknas en praxis och att hon inte vet vad Skolverket ska uppmana kommunerna till. Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) säger dock att hans budskap till kommunerna är att de har rätt och möjlighet att ge utbildning till dessa barn.

Skälet som Uppsala kommun har angett till att neka barnen skolgång är att de med sina familjer officiellt bara får stanna här tre månader, och många (men inte alla) familjer åker tillbaka till sina hemländer efter just ett par månader. Det gör att en introducering till det svenska skolsystemet inte kan göras på samma långsiktiga sätt som för andra invandrare. Men alternativet kan omöjligen vara att låta dem springa på gatan och förlora månader av utbildning! Alternativet måste vara att hitta en speciallösning för den här gruppen barn så att de får någon form av pedagogisk verksamhet medan de är här.

Många av dessa barn är romer. Svenska romer nekades skolgång ända fram till 1959, även då av administrativa skäl – de saknade ofta en fast adress. Systemet var dock, precis som nu, byggt så att de uppmanades att inte stanna alltför länge på samma plats, och generationer av romska barn förlorade utbildningsmöjligheter i Sverige. Nu upprepar historien sig.

Visst vore det allra bästa att dessa barn fick en god, kvalitativ utbildning i sina hemländer på sitt hemspråk. Precis som det allra bästa vore att det var fred på jorden och alla fick gratis pannkakor på fredagar. Nu ser dock världen inte ut så. De familjer jag pratat med vittnar om fruktansvärd misär, fattigdom och diskriminering i sina hemländer, något som bekräftas av medier, myndigheter och organisationer som har undersökt romers situation i Rumänien och Bulgarien.

En 14-årig flicka berättade för mig att hon skulle vilja gå i skolan i Rumänien, men hon går hungrig på dagarna där och hennes föräldrar kan inte betala uniform och böcker. När de sedan åker till Sverige för att tigga tar de med sig henne för att de inte har släktingar som har råd att ta hand om henne i Rumänien. Och eftersom hon inte får gå i skola i Sverige, spenderar hon dagarna här genom att planlöst hänga på stan.

Kommunerna måste sätta barnens bästa i första rummet. Det pågår en tyst humanitär kris i Sverige där mängder av barn fryser i kalla bilar om nätterna och döms till ett liv i fattigdom och tiggeri på grund av förlorad skolgång. Detta kan inte få fortsätta, Sveriges kommuner måste ge pedagogisk verksamhet till hemlösa EU-migranters barn!

Micael Grenholm, ordförande i föreningen Stefanushjälpen