Låt Norrland tala med samlad röst

Arjeplog är en av Sveriges minsta kommuner. Vi är så små att jag nästan kan namnen på alla som jag möter när jag är ute och går. Ja, inte just nu förstås. Vi är mitt inne i biltestsäsongen vilket innebär att alla som kassapersonalen på Konsum inte känner igen tilltalas på engelska eller tyska – och antalet innevånare nästan har fördubblats.

Vi är också en av landets absolut största kommuner. Som halva Belgien ungefär, till ytan sett. Talet om kommunsammanslagningar blir lite fånigt sett ut det perspektivet. Slå ihop oss med Jokkmokk kanske? Nja, det blir vare sig kortare eller längre väg till tant Hulda, som behöver hemtjänst, om vi ur ett geografiskt perspektiv skulle blir en större kommun.

Det är krångligt rent ekonomiskt när vi är så få invånare. Det finns inga tröskelvärden i det skatteutjämningssystem som jag ägnar en viss emfas åt att försvara. (Trots att min kommun sitter på enorma rikedomar i form av bland annat vatten i sjöarna. Det vatten som rinner ner i Skellefteälven och blir till massor av elström som exporteras söderut.)

Arjeplog, med biltestindustrin som en arbetsskapande tillväxtmotor, klarar sig ändå hyggligt. Men det kan så klart bli bättre. Vi har, som alla småkommuner, ett behov av mer styrning och ledning. Men nu är frågan om vi skulle få det bättre eller sämre i en större och starkare region?

De fyra nordligaste länen i Sverige samlar 44 kommuner, både stora och pyttesmå. Där finns riktigt starka, som Kiruna med en befolkning som tjänar bra med pengar, och Umeå som växer så det knakar. Och svaga – som Sorsele – som inte kan stoltsera med säljbart vatten eftersom deras älv, Vindelälven, inte gick den vägen när vattenkraften byggdes ut.

Det är en splittrad bild. Och vi uppträder på ett splittrat sätt. Och ägnar oss lite för mycket åt att misstro våra grannar i stället för att se hela bilden. I den framträder några starka regioner i söder, som tar mycket plats och uppträder med både självförtroende och självklarhet.

Avstånden i den här delen av landet kommer inte på något mystiskt sätt att bli längre bara för att regionen blir större. Trots att det är det som diskussionen i våra medier just nu tycks fokusera på. Kiruna och Malmberget ska visserligen flytta på sig. Men inte är det på grund av att man drar om en gräns på en karta, utan det har med bruttonationalprodukten och gruvorna att göra. Det som den här delen av landet levererar i form av mineraler och järnmalm.

Arjeplog kommer att fortsätta ligga precis här där vi redan ligger. Men min uppriktiga mening är att vi mår bättre i en större region. Sett ur ett svenskt perspektiv är det inte Västerbotten vi försöker matcha. När vi är verksamma på den nationella arenan är det starka regioner som Västra Götaland och Skåne vi mäter oss mot.

Berättelsen om Västra Götaland handlar om att man där lyckats rätt så väl med att samla alla de ingående 49 kommunerna. Där klarar man att enas om investeringar som gynnar regionen som helhet. Ibland kommer de Lilla Edet tillgodo, och ibland Göteborg.

Så hur förklarar man allt detta för medborgaren? Att frågan visserligen kommer att handla en del om hur sjukvården ska organiseras för att arbeta så rationellt som möjligt. Men att det är det andra – den regionala utvecklingen – som ändå kanske är det som kittlar allra mest. Att Arjeplog – den lilla kämpande kommunen – får tillhöra ett starkare lag. Ett som kommit högre upp än gärdsgårdsserien längst därnere.

Jag förstår att allt automatiskt inte blir till guld och gröna skogar i en större region. Jag inser också att vi har ett stort arbete framför oss oavsett hur den slutgiltiga kartan kommer att se ut. Men jag är beredd att kavla upp ärmarna och vara med och göra jobbet när vi går samman i en större region; med större möjligheter till bra och funktionella samarbeten mellan kommunerna än vi ser i dag i det ganska splittrade länet Norrbotten.

När vi gör detta vill jag även ta tag i taktpinnen och kräva att spelarna på central nivå också börjar leverera statliga lösningar som passar invånarna som inte bor i de befolkningstäta områdena. Har någon hört talas om myndigheter som ser ett gemensamt uppdrag och levererar service till medborgarna tillsammans? I de små kommunerna är det ett självklart sätt att jobba som är nödvändigt. Vi ska leverera. Vi har ett sådant uppdrag. Det är inte enkelt, men vi löser det. Och det skulle jag också kunna prata länge om.