Låt inte friluftspolitiken bli en papperstiger

Den ökande ohälsan är en vår tids stora samhällsutmaningar. Bara den del av ohälsan som är en direkt följd av bristande rörelse uppgår till 6 miljarder kronor per år. Det är en stor belastning på statsbudgeten som i längden riskerar att urholka vår gemensamma välfärd. Att bekämpa denna ohälsa kommer därför att bli en nyckeluppgift för våra beslutsfattare. Det handlar inte minst om att ge incitament till livsstilsförändringar. Om att förändra vanor.

Vanor skapas tidigt i livet och följer med även som vuxen. Barn som i stället för att röra på sig, tillbringar större delen av sin fritid framför skärmar av olika slag, ägnar sig sällan åt motion senare i livet. Här har friluftslivet en stor och outnyttjad potential. I våra olika verksamheter krävs mycket sällan någon dyr utrustning och höga medlemsavgifter. Tvärtom. Att ägna sig åt friluftsliv är inte bara billigt. Det är dessutom tillgängligt för alla. Oavsett talang, bostadsort och förkunskaper.

Detta har politikerna insett. Åtminstone i teorin. I praktiken har dock väldigt lite skett. De åtta borgerliga regeringsåren var i princip fria från ekonomiska satsningar på friluftslivet och den nya regeringen har, trots fagra valrörelselöften om motsatsen, inte lagt två strån i kors för att förändra situationen.

Det är märkligt, friluftslivet borde ta större plats i våra politikers medvetande. Friluftspolitiken formulerades på nationell nivå av regeringen 2010, något som naturligtvis är positivt. Tyvärr lämnar dock själva genomförandet mycket i övrigt att önska: De mål som regering och riksdag formulerar har nämligen vare sig piska eller morot kopplad till sig eller till genomförandet. Det är allvarligt. Det handlar om vilka signaler man sänder till den del av samhället som är den främsta genomföraren av målen, nämligen kommunerna.

Att det faktiskt finns en friluftspolitik gör att frågorna får en högre prioritet i kommunerna än vad de annars skulle ha fått. Men regeringen borde kräva att kommunerna berättar hur man förhåller sig till denna nationella politik. Det borde vara ett minimikrav från regeringens sida att kommunerna beskriver hur man förhåller sig till och genomför den nationellt beslutade politiken. Annars kommer de nationella målen att förbli en klassisk papperstiger.

Som företrädare för friluftslivet ser vi hellre morötter än piskor för kommunerna och vill gärna att det sker en positiv uppmuntran. Exempel på sådan är LONA- och LOVA-bidragen, en förstärkning av dessa bidrag är positivt för både det civila samhället och kommunerna eftersom båda parter kan ta del av bidraget. Det borde dock kunna finnas andra sätt att stimulera kommunernas friluftspolitik. Det borde till exempel gå att använda EU:s landsbygdsprogram och strukturfonder för att hjälpa till att implementera friluftspolitiken.

Vi ser ett behov av att samordna dessa stimulansåtgärder för kommunerna för att de skall lyckas ta hem mer finansiering från EU och få mer friluftsliv i Sverige, ett friluftsliv som kan bli mer tillgängligt för både medborgare och besökare samt mer hållbart för naturen. I dag är det så svårt och krångligt att enskilda, ideella organisationer eller kommuner bara i begränsad omfattning mäktar med denna typ av administration och finansiering.

Under 2015 kommer vi att få svart på vitt hur det är ställt med friluftspolitiken i Sverige. Naturvårdsverket kommer nämligen att följa upp friluftspolitiken och rapportera till regeringen. Vi är oroliga att för att väldigt få av de mål som sattes upp 2010 kommer att ha uppnåtts.

Det handlar inte minst om mål nummer två ”Personligt och ideellt engagemang står i centrum”, ett mål som tydligt visar på de ideella organisationernas betydelse för att målet skall uppnås. Det vore alltså klokt av regeringen att uppfylla sina svikna vallöften och ge friluftslivet de medel vi så väl behöver.

Att öka finansieringen för friluftslivets organisationer är inget lyxproblem, det är en överlevnadsfråga. Anslaget har varit i princip oförändrat de senaste tio åren och uppgår i dag totalt till 28 miljoner kronor. Det motsvarar vad en veckas försening av Förbifart Stockholm kostade skattebetalarna. Det är naturligtvis bisarrt.

Gång på gång har friluftslivets organisationer sträckt ut handen till regeringen. Nu gör vi det igen. Ge oss de medel som vi så väl behöver för att kunna bidra ännu mer än i dag till ett friskare och mer inkluderande Sverige.

Vi uppmanar därför regeringen att hålla sitt vallöfte till friluftslivets organisationer samt att efterfråga en implementering av den nationella politiken på kommunnivå. Bara då kan vi få en fungerande friluftspolitik även i praktiken.

Ulf Silvander, generalsekreterare Svenskt Friluftsliv

Sune Westberg, kultur- och fritidschef Örnsköldsviks kommun