Låt arbetsgivare ansvara för sjukersättningskostnaderna

Riksdagens Pensionsgrupp har föreslagit att den lägsta pensionsåldern höjs. Förslaget aktualiserar frågan om arbetsförmåga och hälsa i slutet av arbetslivet. Vad händer med de som inte kan arbeta, fast de skulle vilja?

Allt fler väljer att ta ut sin inkomstpension tidigt, särskilt låginkomsttagare med sjukskrivningshistorik. Utvecklingen är delvis ett resultat av det senaste decenniets åtstramningar i sjukersättningen. Antal sjukersättningsfall minskade kraftigt men för många blev inkomstpensionen en viktig säkerhetsventil. En höjd pensionsålder stänger denna säkerhetsventil och skapar ett dilemma för sjukersättningen. Antingen återgår man till mer generösa bedömningar, med risk för att åter få höga sjukersättningstal. Eller så står man fast vid de striktare reglerna och riskerar att många äldre hänvisas till försörjningsstöd. Tänker man inte nytt kring äldres inkomstskydd kan dagens utveckling leda till ökade skillnader i både inkomster och ohälsa.

Idag publicerar vi en SNS-rapport som visar att utformningen av en välfungerande sjukersättning försvåras av den intressekonflikt som uppstår när staten, snarare än arbetsgivaren, bär den största kostnaden för sjukersättningen.

Vår analys fokuserar på kommun- och landstingssektorn. I ett räkneexempel visar vi att om en kommunalanställd med 20000 kronor i månadslön övergår till sjukersättning belastas staten med direkta kostnader om cirka 196000 kronor per år, medan kommunen främst får indirekta kostnader för att nyanställa. Kommuner och landsting har därmed svaga ekonomiska drivkrafter att hålla nere sjukersättningstalen, till exempel genom bättre arbetsmiljö eller att Försäkringskassans handläggare får korrekt information om den anställde.

Vi föreslår ett nytt system där kommuner och landsting själva ansvarar för sina anställdas sjukersättningskostnader när dessa är högre än väntat. På samma sätt får kommuner och landsting ersättning från staten om kostnaderna är lägre än väntat. De förväntade kostnaderna kan beräknas utifrån sammansättningen av anställda, till exempel med avseende på kön, ålder och utbildning. Förslaget är en form av självförsäkring och bygger på den etablerade principen om att man bör ställa krav på enheter utifrån liknande enheters prestation.

Systemet innebär inga extra kostnader för sektorn som helhet, eftersom arbetsgivarna endast är betalningsskyldiga för kostnader utöver sina förväntade kostnader. Systemet går att implementera i det befintliga kostnadsutjämningssystemet, och resonemangen är i hög grad även tillämpliga på andra arbetsrelaterade sociala ersättningar.

Vårt system innebär att en större del av kostnadsansvaret för sjukersättningar läggs på dem som har störst möjlighet att påverka. Även om arbetsgivare inte gör en kostnadsavvägning vid varje anställds pension bedömer vi att dessa drivkrafter är tillräckligt starka för att på sikt påverka kommuners och landstings hantering av äldre arbetskraft. Systemet minskar också behovet av strikta regeltolkningar från Försäkringskassan.

Det finns dock två huvudsakliga risker med vårt förslag:

￭ För det första kan det leda till att personer med hälsoproblem missgynnas vid anställningsbeslut. Att införa ett kostnadsansvar måste därför föregås av en noggrann analys om hur detta kan undvikas.
￭ För det andra skulle ekonomiskt utsatta kommuner och landsting kunna missgynnas. Vi beräknar hur stora transfereringar som systemet skulle kräva, samt hur fördelningen skulle se ut. De totala transfereringarna mellan kommunerna motsvarar 4 procent av de totala transfereringarna i utjämningssystemet. För landstingen är motsvarande siffra 2 procent. Förslaget skulle försvaga den kommunala utjämningen något: kommuner som betalar in till systemet i dag kommer, i medeltal, att få en nettoutbetalning från självförsäkringssystemet. Sambandet är dock svagt.

Vi håller med Pensionsgruppen: med dagens avgifter behöver pensionsåldern höjas för att säkerställa nivån på pensionerna. Men då måste man hantera det faktum att alla inte kan arbeta längre fast de skulle vilja. Förhoppningen med vårt system är att kunna höja pensionsåldern samtidigt som sjukersättningen träffsäkert skyddar dem som behöver den.

Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.

SNS är en oberoende ideell förening som sedan 1948 bidragit till att ledande beslutsfattare kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys. Verksamheten består av forskning, möten och utbildning om viktiga samhällsfrågor.

Johannes Hagen, fil.dr och forskare i nationalekonomi vid Jönköping International Business School, Jönköping University

Hannes Malmberg, postdoktor i nationalekonomi vid Stanford Institute for Economic Policy Research, Stanford University