Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Landsbygden kan inte bara vara kulturarv

När Mia Skäringer i programmet Jills veranda besöker problemfyllda gruvbyn Wilder utanför Nashville relaterar hon till uppväxten i Värmland. Hopplösheten och likgiltigheten är inte lika djup, men många här är frustrerade över synen på landsbygden, skriver medarbetare på arkitektkontoret SBK Värmland AB.

Publicerad: 13 december 2017, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Värmland är mer än en Selma Lagerlöf-saga, skriver debattörerna.


Ämnen i artikeln:

LandsbygdRegionalpolitik

Skådespelaren Mia Skäringer är en av gästerna i den pågående säsongen av SVT-serien Jills veranda. I programmet tar Jill Johnson med henne till gruvbyn Wilder utanför Nashville. En by där invånarna upplever att de har lämnats utanför samhället och där droger tagit över många människors liv. På en plats som för inte länge sedan tillhandahöll all tänkbar service finns inte mycket alls av det som en gång var.

Gällande Wilder har möjligheten att göra någon form av raljerande bruktsortskomik, likt den vi kan se i Ack Värmeland, sedan länge gått förlorad. Det råder en hopplös likgiltighet. Valdeltagandet är det lägsta i hela USA. Människorna har fastnat och vet om det – de orkar bara inte bry sig längre. Slitningen mellan stad och land är påtaglig och likväl jämförbar med situationen i Sverige. Mia Skäringer pratar också om det i relation till sin egen uppväxt i Värmland.

För Värmland är inte bara en Selma Lagerlöf-saga skriven vid ett skogsbryn. Berättelsen om de djupa skogarna, de glittrande sjöarna och de blånande bergen är också en berättelse om byggnader som står i behov av renovering, verksamheter som har bommat igen och lokaler som ekar tomma.

Klyftorna är inte lika avgrundsdjupa, men även i Sverige har platser utanför städerna blivit till några som inte klarar sig på egen hand. I den urbana maktordningen står staden för framgång och utveckling medan landsbygden görs till problembärare. Vi förstärker det täta och det stora på samma gång som vi sakta men säkert vänder ryggen mot det glesa och det lilla.

De landsbygder som i många avseende anses fungera bäst är de som lever upp till den urbana normens illusion. Levererar en förnimmelse av det svenska kulturarvet och fyller en funktion som någon form av rekreationsplats för det urbana. Det är åtminstone så det formuleras i framtidsvisioner, på ledarsidor och i omfattande regionala utvecklingsstrategier; att det är kulturarvet, berättelserna och det för platserna unika som ska locka besöksnäringen till landsbygden. Och det är också en beskrivning som vi som bor här förväntas vara eniga om när vi ska sälja landsbygden till de tillfälliga besökare som ska komma hit och rädda vår ekonomi.

Vi har sedan länge gått från tanken om att en del kommuner och regioner behöver någon form av stöttning till att regionalpolitiken blivit en slags konkurrenspolitik där alla måste kraftsamla för att kunna flytta fram sina positioner. För hur kan det vara så att kommunernas ekonomi är så katastrofal att de måste ta beslut om att höja skattesatsen, trots att den redan är högre än i stan, och att de måste ställa skola mot äldreomsorg och mot hemtjänst? Att de landsbygder och mindre orter som inte står sig i konkurrensen lämnas att mer eller mindre ta ansvar för sin egen undergång?

Landsbygden är till stor del vår arbetsplats och det här är den verklighet vi möter. Värmland består, likt många andra regioner, av såväl skogssamhällen som jordbruksbygder och gamla bruksorter. Grundvalen är olika och avstånden varierar – och det måste vi börja prata om. Allt utanför storstad, regionhuvudstäder och noder är inte autenticitet.

Liksom Sverige skiljer sig åt består också regioner av olika platser med olika förutsättningar. Och för att möjliggöra för en långsiktig hållbar utveckling måste vi sluta att bara diskutera landsbygdsproblematik eller att ställa stad och land mot varandra. Frågan om urbaniseringen och landsbygdens ekonomiska situation måste ju vara allas. För det handlar om så väldigt många kommuner i Sverige som förlorar.

Daniel Nordholm, planeringsarkitekt FPR/MSA

Karin Manner, planeringsarkitekt FPR/MSA

Emma Johansson, samhällsplanerare

Johanna Rickan, samhällsanalytiker

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LandsbygdRegionalpolitik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News