Kronofogden bör tillämpa sina bestämmelser

Debatten om lägret i Sorgenfri i Malmö har sedan länge övergått till att handla bland annat om Malmö stads förpliktelser mot de avhysta. Den debatten har pågått här på Dagens Samhälle, men återaktualiseras nu än mer när kylan gör sitt intåg. Och även på andra håll har man problem med bosättningar och avhysningar.

Men hur var det med avhysningarna egentligen? Vilka lagrum gäller? Är Kronofogdens krav på personnummer rimligt? De juridiska turerna har i dessa frågor varit många och förvirrande. En del av förvirringen reds ut i följande inlägg från jur.kand Peter Angerbjörn.

---

Kronofogden har vid upprepade tillfällen gjort gällande att så länge inte den som ansöker om avhysning uppgivit personnummer och namn på dem som skall avhysas saknas lagligt stöd för åtgärden.

I handlingar jag begärt ut från kronofogden i Umeå avseende EU-migranter på Nydala camping har det visat sig att man inte behövt migranternas namn och personnummer vid vare sig handläggningen av ansökan eller utslag om avhysning. I stället har de två kyrkor som hyrt marken av kommunen formellt fått stå som byråkratiska ”målvakter” med sina organisationsnummer. Sådana krumbukter torde om något sända en signal om att kronofogden borde studera sitt eget regelverk. Jag skall i det följande hjälpa dem på traven.

Personummerkrav vid ansökan?

Avhysning (även kallat vräkning) regleras i lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfL), i utsökningsbalken (UB) och i den därtill hörande utsökningsförordningen (UF). Förvisso anges i 2 kap 2 § UF att det vid en ansökan om avhysning skall lämnas uppgifter om åtminstone den svarandes namn och personnummer. Ett sådant krav uppställs också i 18 § BfL, som hänvisar till 33 kap 1 § rättegångsbalken (RB). Detta är emellertid inte hela bilden.

För det första skulle detta omöjliggöra avhysning av alla som vägrar uppge sin identitet och – så länge som likaså polisen duckar för frågan – följaktligen lämna fältet fritt för allehanda äganderättskränkningar, vilket torde stå i strid med statens positiva förpliktelser enligt Europakonventionen att skydda den enskilde mot sådana övergrepp.

För det andra finns till varje krav tillhörande undantagsparagrafer. I 20 § BfL anges att uppgifterna inte behövs om ansökan ändå ”kan läggas till grund för handläggning av målet”. I 2 kap 5 § UB används det motsvarande uttrycket ”grund för prövning i sak” och i 33 kap 10 § RB framgår att avvisning av en ansökan på grund av bristande uppgifter endast får ske om ”det inte är oskäligt”.

I förarbetena (prop 1984/85:109) till sistnämnda lagrum framkommer att det ”i första hand ankommer på sökanden att tillhandahålla erforderliga uppgifter för delgivning med motparten” (s 44), samt att det ”[v]id prövningen av avvisningsfrågan således [måste tas hänsyn] till partens förmåga att fullgöra den föreskrivna uppgiftsskyldigheten. Det kan också finnas andra skäl som talar för att avvisning inte bör ske, till exempel att den sökte är en notoriskt svårdelgiven person” (s 70–71).

Det rör sig således om en huvudregel och utrymme finns för kronofogden att i stället för personnummer förslagsvis inhämta noggranna uppgifter om vilken fastighet det gäller, eventuellt i kombination med signalement och andra uppgifter.

Personummerkrav vid verkställande?

Ett verkställande kan endast ske i kraft av en exekutionstitel, i avhysningsfall vanligtvis i form av ett så kallat utslag (42 § BfL). För ett utslag krävs att ansökan har delgivits svaranden (BfL 29 §). För särskild handräckning, som det här är tal om, godtas dock enligt samma paragraf så kallad kungörelsedelgivning. Av 49 § delgivningslagen framgår att sådan kan ske till ”obestämd krets” genom anslag på lämplig plats, förslagvis där avhysningen skall ske, och meddelande i Post- och Inrikes Tidningar.

Utsökningsbalkens 16 kapitel behandlar reglerna kring avhysning. I 1 § framgår att det rör sig om ”en förpliktelse för tidigare ägare eller nyttjanderättshavare att flytta från fast egendom, en bostadslägenhet eller något annat utrymme i en byggnad”.

Regelrätta fastighetsockupanter uppfyller således varken kriteriet att vara ”tidigare ägare” eller ”nyttjanderättshavare”, eftersom några avtal inte upprättats. Någon avhysning i denna mening kan därför från kronofogdens sida inte komma på tal. Snarare rör det sig om ”verkställighet i annat fall” (11–12a §), vilket innefattar fall där svaranden saknar rättsgrund för sin besittning.

I 11 § UB anges som huvudregel att svaranden skall underrättas innan verkställighet sker. Minst tre andra möjligheter står dock till buds.

För det första kan kronofogden enligt samma paragraf vända på ordningen och göra bedömningen att ”saken är brådskande” och därför ”genast vidtaga behövlig åtgärd” för att först därefter ”pröva om åtgärden skall bestå” och underrätta svaranden. Lagstiftaren gör alltså bedömningen att behovet av att ingripa i vissa situationer går före behovet av att identifiera och utreda. Hur detta med att ”saken är brådskande” skall tolkas förtydligas i i 9 § UF som stadgar att detta skall ske om ”det kan antas att målets handläggning därigenom främjas eller om det annars är lämpligt”. Detta behöver dock inte ske ”om svaranden saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig”.

För det andra gäller enligt förarbetena att ”om åtgärden vidtas i svarandens närvaro är det i allmänhet tillräckligt att svarandens synpunkter inhämtas vid det tillfället” (s 797).

För det tredje kan också här kungörelsedelgivning användas.

Börjar kronofogden tillämpa sina egna bestämmelser vore mycket vunnet, både för rättsstatens förtroende och för dem som drabbats av dess reträtt.

Peter Angerbjörn, jur.kand 2015, fil kand teoretisk filosofi, fil mag tros- och livsåskådningsvetenskap