Kommunikatörerna främjar demokratin

REPLIK När man läser Malcolm Kyeyune krönika om kommunala kommunikatörer är det lätt att få uppfattningen att alla Sveriges kommuner – det vill säga hela Sverige – befinner sig i socialt och ekonomiskt fritt fall och att kommunikatörernas huvudsakliga uppgift är att dölja detta faktum väl för medborgarna, annars bör de se sig om efter ett nytt jobb.

Det är en märklig och konspiratorisk verklighetsbeskrivning, som är oroväckande närbesläktad den som Donald Trump, Jimmie Åkesson och deras gelikar anammat vad det gäller världens beskaffenhet, journalisternas roll och fake news. Kyeyunes verklighetsbeskrivning brister dock på exakt den punkt som är hans egen huvudsakliga kritik mot de kommunala kommunikatörerna. Den är ensidig och grovt förenklad.

Det stämmer förvisso att Sverige har utmaningar – en del kommuner mer än andra – men i stort går det riktigt bra för landet och dess invånare. Det är också sant att kommunala kommunikatörer då och då får i uppdrag att lyfta fram kommunens starka och positiva sidor för att till exempel öka inflyttningen av både personer och företag, men att det skulle vara deras enda uppgift är fel.

Kyeyunes bild av kommunala kommunikatörer som ett slags propagandaministerium med ett elastiskt förhållande till sanningen är tyvärr inte bara hans, utan en tämligen allmänt utbredd uppfattning. Den är också fake news. Redan 2012 tog DIK tillsammans med en grupp kommunikatörer fram en rad etiska riktlinjer för kommunikatörer. Den allra första punkten lyder: ”Kommunikatören främjar demokratin, yttrandefriheten och öppen samhällsdebatt”.

Just detta etiska ställningstagande är en bra utgångspunkt när man talar om kommunala kommunikatörer. Kommunikativ kompetens är oumbärlig i den kommunala verksamheten, inte för att sminka över skönhetsfläckar, utan för att öka transparensen i det kommunala arbetet.

I Sverige har vi en stark offentlighetsprincip. Det betyder bland annat att alla har rätt att ta del av allmänna handlingar (som inte är sekretessbelagda) och närvara vid politiska sammanträden. I realiteten är offentlighetsprincipen något som tidigare främst direkt utnyttjats av journalister och ett fåtal privatpersoner. Det är till, syvende och sist, bökigt att ta sig till kommunpolitiska sammanträden eller att begära ut protokoll i efterhand. Det räcker helt enkelt inte att information är offentlig för att den ska nå fram till invånarna. Det demokratiska maskineriet behöver olja: kommunikation.

Tack vare de kommunala kommunikatörerna kan i dag en stor del av Sveriges befolkning till exempel klicka sig in på sin kommuns hemsida och få en god insyn i vad som är på gång i hemkommunen. Man kan följa kommunstyrelsens möten online. Man kan enkelt ta del av och – i vissa fall – vara med och påverka aktuella byggnadsplaner. Man kan följa kommunens återvinningsarbete och följa utbildnings- och vårdfrågor, och så vidare.

Kommunikatörernas unika kompetenser är oumbärliga för den nivå av transparens och snabbhet som den moderna medborgaren med rätta förväntar sig. I dag nöjer sig ingen med att en kommunal plan finns (o)tillgänglig i en skrivbordslåda längst ned i kommunhusets källare – om man händelsevis råkar veta att planen ens existerar. Kommunikatörerna lyfter fram informationen i ljuset och paketerar den i ett mer lättillgängligt format, som gör det möjligt för medborgarna att följa kommunens arbete och vara med och påverka – på riktigt.

Det finns ingen gudomlig lag som säger att samhällsinformation måste levereras i klumpiga och svårtillgängliga format för att vara sann. Det är – tvärtom – högst önskvärt att den levereras på det sätt som olika människor lätt kan ta till sig. Det ska inte vara en heltidssysselsättning att vara en aktiv del av demokratin. Demokrati måste gå att kombinera med ett rikt liv fyllt av familj, en aktiv fritid och ett utmanande arbete. Kommunikatörerna gör det möjligt.

Anna Troberg, förbundsordförande DIK – facket för kultur och kommunikation