Klyftan mellan barn i Sverige är förödande

145 000 barn i Sverige lever i familjer med låg inkomststandard, vilket innebär att de inte råd med det mest nödvändiga. Och den ekonomiska klyftan mellan barn i landet ökar. Mellan 2010 och 2015 föll Sverige från plats fem till plats 16 i Unicefs mätning av ekonomisk jämlikhet bland barn. Utvecklingen bekräftas av Majblommans hundratals lokalföreningar, som i dag främst delar ut ekonomiskt stöd till barns basala behov, som kläder och skor.

Barnfattigdom är inte bara en konsekvens av föräldrars ekonomiska situation utan uppstår även när samhällets institutioner brister i att följa och tolka lagar med barnperspektiv. Många av barns rättigheter kan förverkligas på kommunal nivå. Det gäller till exempel socialtjänst, kollektivtrafik och fritidsaktiviteter. Därför granskar Majblomman regelbundet hur kommuner i Sverige arbetar för att stärka barns rättigheter.

Majblommans granskning visar att det spelar roll var i Sverige barn växer upp. Det finns kommuner som ser barn som en angelägen målgrupp, till exempel Luleå, Västerås och Örebro. Där har man handlingsplaner och åtgärdspaket, lokala barnombudsmän och man gör barnkonsekvenser i relevanta beslut. Men det finns också kommuner som inte prioriterar barns rättigheter, som inte ser att varje fråga har ett barnperspektiv eller förstår att alla delar av kommunens verksamhet påverkar barns möjligheter och förutsättningar.

Resultatet visar också att kunskapen om barnfattigdom och hur den kan motarbetas är bristfällig i Sveriges kommuner. För de barn som växer upp i familjer med utsatt ekonomi blir det extra kännbart när barnperspektivet inte vägs in och förslag som gynnar barn saknar politiskt stöd. Barn påverkas negativt när familjens ekonomi inte räcker till för avgifter som tas ut i skolan, dyra fritidsaktiviteter i kommunal regi eller kollektivtrafik som inte subventioneras.

Den första januari 2020 ska FN:s barnkonvention bli svensk lag. Vår granskning påvisar stora brister i kommuners arbete med att leva upp till barnkonventionen. Risken är att många misslyckas med implementeringen. Majblomman vill se ökad takt och tydlighet i arbetet för att stärka barns rättigheter, och kräver förändring på en rad punkter:

Till att börja med måste kunskapsnivån om barnfattigdomens bakomliggande faktorer och konsekvenser öka. En låg kunskapsnivå innebär risk för att frågan prioriteras lägre.

För det andra måste kommuner och verksamheter upprätta handlingsplaner som följs upp systematiskt för att utvärdera och utveckla arbetet för barns jämlika uppväxtvillkor. Detta bör göras både övergripande och inom de områden som på olika sätt berör barn.

För det tredje måste undantaget i skollagen som gör det möjligt att ta ut vissa avgifter bort. För de barn som lever i fattigdom får undantaget endast negativa konsekvenser. Avgifter i alla former gör skolans kompensatoriska uppdrag omöjligt. I väntan på en ändring i lagstiftningen måste kommuner ge skolor redskap för att reglera och följa upp hur avgifter tas ut.

För det fjärde behöver barn involveras i utvecklandet av fritidsverksamhet och aktiviteter. Då ökar sannolikheten att verksamheten blir attraktiv och relevant för de barn den är till för.

För det femte måste kulturskolan bli jämlik och tillgänglig för alla barn. En meningsfull fritid är  avgörande för framtidstro och självkänsla.

För det sjätte måste försörjningsstödet till barnfamiljer höjas inför och under sommarlovet. Detta skulle innebära ett viktigt steg i att jämna ut de skillnader i barns förutsättningar som sommarlovet skapar.

Till sist vill Majblomman se att kollektivtrafiken blir tillgänglig för alla barn i Sveriges kommuner, oavsett familjeekonomi. Möjligheten att ta sig fram med kollektivtrafik är avgörande för att alla barn ska kunna delta i gemenskapen.

Tove Lindahl Greve, generalsekreterare  Majblommans Riksförbund