Hon ser radikal islam växa sig allt starkare

Snart händer det igen. Hanna Gadban, som kom till Sverige från Irak i vuxen ålder och är troende muslim, kommer att bli kallad islamofob.

Orsaken är boken Min Jihad – Jakten på liberal islam där hon beskriver hur den extrema religiösa organisationen Islamic Education and Research Academy (IERA) på kort tid etablerats i svenska städer som Stockholm, Malmö, Borlänge, Örebro, Uddevalla, Fagersta och Göteborg.

IERA grundades i Storbritannien för sex år sedan av personer som regelmässigt strör hotfullheter om judar, homosexuella och religiöst otrogna omkring sig. Organisationens uttalade syfte är att missionera och motverka islamofobi, men verksamheten utgår från wahhabismen, i grunden samma extrema ideologi som IS (Islamiska staten) vilar på.

Enligt Hanna Gadbans kartläggning har IERA både kopplingar till kretsar som hyllar IS och till etablerade organisationer som Sveriges unga muslimer och studieförbundet Ibn Rushd. De senare gör anspråk på att officiellt representera islam i Sverige och tar emot miljonbelopp i statligt stöd, ofta för att driva projekt mot islamofobi.

En nyckelmening i boken lyder: ”Genom att stämpla sina kritiker som islamofober och rasister kan wahhabismens företrädare skapa utrymma för en ideologi som är djupt antiliberal, djupt antidemokratisk, djupt våldsbejakande och även rasistisk.”

Att Hanna Gadban brukar kallas islamofob får hennes släktingar i Irak att förvånas och skratta gott.

– Min islamofobi har blivit ett skämt. De går runt och berättar för varandra: ”I Sverige finns det något som kallas islamofob som alla som kritiserar religion kallas.” Själva kritiserar de radikala islamister och IS-anhängare varje dag, det är en självklarhet i Mellanöstern.

Först var det förslaget att nya svenskar ska avkrävas löfte om att inte begå brott, och i synnerhet inte hedersrelaterade brott, som väckte reaktioner.

”Bryter man mot detta förlorar man sitt medborgarskap och rätten till att fortsätta få bo kvar i Sverige”, skrev hon i Svenska Dagbladet sommaren 2013.

Ett par veckor senare ifrågasatte hon det så kallade hijabuppropet. I solidaritet med en kvinna som polisanmält att hon attackerats och fått sin hijab avriven lade människor – med bland annat Fi:s partiledare Gudrun Schyman och S-riksdags-ledamoten Veronica Palm i spetsen – ut bilder i sociala medier på sig själva i slöja.

Hanna Gadbans invändning var att slöjan är en symbol för förtryck. ”Jag känner fullkomlig sympati med kvinnan och hennes familj, men jag hade även önskat att dessa aktivister och politiker, för en gångs skull kunde reagera när våra förortsflickor förtrycks i religionens och kulturens namn.”

– Jag är invandrare och trodde att jag skulle betraktas som trovärdig. Men de reaktioner jag fick från vita, svenska vänstermänniskor som inte upplevt det förtryck som jag och många barn, ungdomar, kvinnor upplever varje dag, var en stor besvikelse.

När hon strax därpå fick utmärkelsen Årets Alumn av Södertörns högskola blev det protester. Hon kallades inte bara islamofob utan även rasist och hon förklarades stå Sverigedemokraterna nära.

En kulturskribent i Aftonbladet gick längst när han liknade prisandet av henne med att ge utmärkelsen till en nazist.

– Jag blev kallad husblatte, men förstod inte vad det betydde. Och det skrevs något om ”Hannas bruna fans” och jag tänkte att det är ju inte illa, jag är ju själv brun, säger hon och stryker sig över huden på armen.

Men med brunt menades förstås Sverigedemokraterna.

– Jag har ingenting med dem att göra. Jag tror de gillar min kritik, men de gillar knappast min bakgrund och min religion.

Priset för att ta plats i debatten har lett till omorientering. Hon har lämnat Vänsterpartiet, där hon tidigare var aktiv medlem, eftersom hon anser att svensk vänster förtiger de problem hon tar upp.

– Som svensk ska man vara normkritiker, men som invandrare får man inte vara det. Då anses man vara kulturförrädare och legitimera SD:s åsikter.

Parallellt med kartläggningen av IERA följer hon ett annat spår i boken. Hon intervjuar imamer om förutsättningarna för en liberal islam som förenar religion med den sekulära staten. Slutsatsen är inte särskilt optimistisk.

– Jag ser inga möjligheter att etablera liberal islam nu. Men jag hoppas att folk som läser min bok får en tankeställare och att det kan bli bättre om 30 eller 50 år.

Thord Eriksson