Försvara den fria kulturen – öka avståndet från politiken

Å ena sidan präglas det svenska politiska samtalet av identitetspolitik som vill upphöja grupptillhörighet till norm och därmed förminska individens betydelse och handlingsutrymme. Å andra sidan har vi nationalistiska och högerpopulistiska krafter som gärna använder en tillrättalagd kulturhistorisk verklighetsbeskrivning som vapen i sin kamp. Bägge sidor försöker i olika utsträckning lägga beslag inte minst på kulturarvet och manipulera historien för att passa sina ändamål. Kommunala kulturinstitutioner, bibliotek och kulturstödet blir utsatta för olika grupperingars projiceringar, önskemål och ibland hot.

I ett klimat där kulturen enbart ses som medel, och aldrig som mål i sig, sitter den konstnärliga friheten trångt till. Situationen i andra länder, även i vår egen europeiska union, förskräcker. Uttrycket ”armlängds avstånd” är obekant för Erdogan, Orban, Kaczynski, Le Pen, eller Trump. Hur bekant kommer det vara för svenska populister och extremister som vill göra kulturen till ett vapen mot det som anses främmande?

Försvaret av kulturens frihet är yttrandefrihetens yttersta position. Provocerande konst kan verka ”onödig” eller ointressant för flertalet. Men när konstnärernas frihet inskränks, och deras produktion ska mätas efter i vilken mån de stödjer makthavares agendor eller samhälleliga normer, står friheten för oss andra, ”vanliga”, människor snart på tur.

Detta kan låta alarmistiskt. Men den debatt som bland andra Bengt Ohlsson, Lars Strannegård, Ola Wong, Stina Oscarson med flera velat lyfta i behöver föras. Även utanför kultursidorna, i den gråare kulturpolitiska vardagen i kommunen eller riksdagen, är det viktigt att ständigt försvara kulturens frihet för sin egen skull. Inte för att dagens förtroendevalda skulle utnyttja maktens verktyg på fel sätt – utan för att vi inte vet något om framtidens makthavare. För att försvara kulturens frihet måste vi därför hålla fast vid dess principer, även när frånstegen, taget ett och ett, verkar ofarliga.

Vi liberaler föreslår ytterligare reformer för att stärka kulturens frihet. I Stockholm vill vi gå i bräschen.

Vi har en bra grund att stå på. Mellan 2006 och 2014 genomförde vi liberaler flera viktiga reformer för att öka kulturens frihet. Kulturstödet reformerades. Det blev fler ansökningsmöjligheter, flexiblare tidsperioder och även fleråriga stöd, ökat inslag av konstnärlig kompetens och inte minst tydliga kriterier om bland annat konstnärlig kvalitet.

Vi fick kritik från vänster för att politiskt detaljstyra kulturen. En paradoxal invändning från dem som sörjde den tid då politiker själva fattade detaljbeslut om enskilda stöd, dessutom utan tydliga kriterier, vilket naturligtvis skapade en sårbarhet för godtycke eller vänskapskorruption. Vårt nya kulturstöd blev en framgång. Antalet sökande och antalet beviljade stöd, ökade kraftigt.

Sedan 2014 har vi dock tyvärr sett en del återställare. Ett kriterium om historisk produktion riskerar på ett olyckligt sätt att missgynna nya aktörer, som inte redan är ”inne i systemet”. Politiska direktiv har givits om miljonstöd till en enskild kulturaktör.

Vi liberaler vill gå i motsatt riktning. Det är dags att öka avståndet mellan politikerna och de enskilda stödbesluten, för att säkerställa konstnärers och kulturskapares frihet:

￭ Fullfölj tankarna med kulturstödsreformen. Inga fler politiska beslut om stöd till enskilda aktörer. Samarbeten för marknadsföring av staden ska hållas åtskilda från kultur- och evenemangsstödet.
￭ Stöd inrättandet av ett scenkonsthus för det fria kulturlivet. Ett hus för de aktörer som inte har en egen scen, för konstellationer som kanske ännu inte finns – men kan uppstå i mötet i ett sådant hus.
￭ Upprätta ett Stockholms kulturråd – ett icke partipolitiskt organ som tar över besluten om stadens stöd till enskilda aktörer i det fria kulturlivet. Politikerna i kulturnämnden ska fastslå budget och kriterier samt på förslag från förvaltningen utse ledamöterna i rådet.

Provocerande konstnärer ska kunna slå åt alla håll. Personlig eller ideologisk genans får aldrig vägleda kulturpolitiska beslut. Vi behöver få på plats ett robust system i dag för att försvara kulturens frihet även i framtiden.

Rasmus Jonlund, vice ordförande Stockholms stads kulturnämnd (L) kulturpolitisk talesperson, Liberalerna Stockholms stad