Folkmotioner stimulerar till engagemang och debatt

REPLIK Förslaget från 2014 års Demokratiutredning om att införa en möjlighet för enskilda att väcka en folkmotion i riksdagen eller kommun- och landstingsfullmäktige har stött på kritik från några debattörer, bland annat Gissur Erlingssons krönika Svårt administrera fram aktiva medborgare i Dagens Samhälle samt Peter Esaiasson och Mikael Persson i DN.

Kritiken handlar om att folkmotioner skulle undergräva partiernas arbete och att de kan leda till att socioekonomiskt resursstarka individer gynnas. Vi tycker det är bra att förslaget leder till debatt, men invändningar kan göras mot de argument som förs fram emot folkmotionerna.

Vi vill därför lyfta några av de argument som vi redogör för i betänkandet.

Det är vår utvärdering av medborgarförslaget som har motiverat oss att föreslå att folkmotion införs på lokal nivå. Vi menar att medborgarförslaget ger få positiva demokratieffekter och att det därför ska ersättas av folkmotionen.

En folkmotion, som väcks av en grupp individer, avspeglar bättre den lokala opinionen än ett medborgarförslag från en enskild individ. Eftersom folkmotioner kräver ett stöd av minst en procent av de folkbokförda ger de bättre förutsättningar att stimulera till dialog mellan väljare och förtroendevalda. Dessutom skulle införandet av folkmotion innebära besparingar för kommunerna och landstingen då det totalt sett skulle väckas färre folkmotioner än medborgarförslag.

Demokratiutredningens översyn visar också att det informella påverkansarbetet, ibland kallat lobbying, som riktas mot beslutsfattare på nationell nivå är omfattande.

Påverkan riskerar att alltmer bli en fråga om resurser. Vi menar att det därför finns skäl att erbjuda enskilda individer en formell kanal att föra fram sina åsikter till riksdagen. Folkmotionen skulle i någon mån kunna väga upp det övertag som resursstarka organisationer har i opinionsbildningen.

Det kan diskuteras om folkmotionen främst skulle gynna resursstarka och engagerade medborgare. Utvärderingen av det finska medborgarinitiativet visar att högutbildade deltar mer, men också att det är en stor grupp av användarna som har lägre utbildningsnivå.

Sammantaget har var tredje finländare signerat ett eller flera initiativ på lokal och nationell nivå sedan år 2012 och runt varannan skulle kunna tänka sig att stödja ett. Samtidigt skulle folkmotionen kunna förenkla för föreningar och nätverk utan stora resurser att bedriva kampanjer och opinionsbildning.

Med en knapptryckning skulle ett upprop till en folkmotion kunna spridas över sociala medier.

En annan kritik som förts fram är att folkmotionen skulle inge falska förhoppningar om inflytande. Det är troligt att få folkmotioner skulle ge politiska avtryck.

I Finland var det enbart sex av de ungefär 300 lämnade medborgarinitiativen som lyckats få stöd av det erforderliga antalet på 50 000 underskrifter. Nära hälften av de påbörjade initiativen fick under 100 underskrifter. Trots det visar en enkät att över 80 procent av finnarna anser att medborgarinitiativet har förbättrat demokratin.

I en underlagsrapport till Demokratiutredningen av statsvetarna Martin Karlsson och Joachim Åström framgår att användarna av så kallade e-petitioner i europeiska länder i regel anser att det viktigaste inte är om de lyckas påverka, utan att processen som gjort det möjligt för dem att föra fram sin åsikt upplevs som rättvis och tydlig.

Demokratieffekterna kan alltså inte bara bedömas utifrån om förslagen röstas igenom, utan också om de kan stärka förtroendet för demokratin och stimulera till engagemang och debatt.

En ytterligare invändning är att folkmotioner skulle minska incitamenten för enskilda att engagera sig partipolitiskt.

Föreställningen om att deltagardemokratiska inslag skulle försvaga partierna var en kritik som fördes fram då medborgarförslaget infördes 2002. Det finns inga belägg för att de möjligheter för allmänheten att ta politiska initiativ som införts under 2000-talet, medborgarförslaget och det förstärkta folkinitiativet, har lett till att färre lockas till partierna.

En person går med i ett parti för att den har ett politiskt intresse och för att den har kommit i kontakt med andra partiaktiva. Vi menar att erfarenheten av att delta i aktionsgrupper eller politiska manifestationer, som till exempel kan skapas runt folkmotioner, också kan vara en inkörsport till ett partipolitiskt engagemang.

Vi välkomnar en debatt om utredningens förslag och om demokratins framtida utveckling.  Vårt nuvarande styrelseskick är inte perfekt.

Under hösten har avsaknaden av ett långsiktigt beslutsfattande inom centrala politikområden lett till att den nationella politiken blivit ryckig. Överenskommelser har slutits och fallit och det politiska missnöjet har ökat.

Det innebär inte att vi bör reformera om det demokratiska systemet i grunden.

Demokratiutredningens förslag bygger på att vi har och ska bevara ett representativt styrelseskick i vilket partierna har en central roll. Men en vital demokrati förutsätter också ett brett deltagande och ett jämlikt inflytande.

Därför lämnar vi förslag och rekommendationer som både avser att stärka och utveckla partierna och att göra det enklare för medborgarna, bland dessa unga och utländska medborgare som saknar rösträtt i kommun- och landstingsval, att gemensamt bilda opinion och föra fram sina åsikter till beslutsfattarna.

Folkmotionen är ett sådant förslag.

Daniel Lindvall, huvudsekreterare i 2014 års Demokratiutredning

Adiam Tedros, sekreterare i 2014 års Demokratiutredning