Fler måste engagera sig för den lokala demokratin

”Jag glömmer aldrig när min farmor rusade in i rummet. Tårarna rann längs med hennes kinder och hon sade med ansträngd röst: Finland är i krig.”

Det berättar min farmor om hennes finska farmor. Min farmor föddes 1924, tre år efter att kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Hennes ögon glänser när hon berättar hur hon tog värvning i lottakåren under andra världskriget och såg lättnaden i utmärglade människor från koncentrationsläger på kontinenten när de äntligen fick trampa mark som inte färgats rött av allt blodsspill.

Hon var en av mina största förebilder. Tio år har gått sedan hon gick bort. För henne hade dagens utveckling nog varit svår att föreställa sig. Demokratin i hela västvärlden är satt under hård press. Populistiska, nationalistiska och protektionistiska krafter vädrar morgonluft i land efter land. Misstro mot det politiska etablissemanget, medier och institutioner ökar. Faktaresistans och fake news är vardag. På många sätt påminner nog dagens situation om 1930-talet. Antidemokratiska rörelser kan använda det demokratiska systemet för att ta över demokratin och därefter avveckla den. Det sker inte över en natt, det sker genom de små stegens tyranni.

Hur har vi kunnat hamna där? I början av 1950-talet fanns det omkring 200 000 förtroendevalda i kommunerna. Idag är antalet nere i knappa 35 000, trots att vi är tre miljoner fler invånare. Tidigare kände de flesta någon som själv var förtroendevald, till exempel en granne, arbetskollega, lärare, släkting eller annan bekant. Så är det inte idag. Fler och fler upplever att avståndet till besluten är långa. Men det finns även andra saker som jag menar hotar demokratin, betydligt närmare oss. Sådant jag själv har upplevt under de åren jag varit politiskt aktiv.

När jag gick med i Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) för tio år sedan fanns det två lokalredaktioner i Lund – Sydsvenskan och Skånskan. Båda redaktioner hade lokala reportrar som bevakade Lundapolitiken med analyser och nyheter. Förtroendevalda kunde skriva insändare som snabbt publicerades i de båda tidningarna. Utöver dem fanns Lokaltidningen och ett antal gratistidningar, till exempel City Lund. På skolorna fanns bokbord som politiska partier kunde hålla för att föra samtal med elever. På universitetet och ungdomstinget arrangerades debatter mellan olika partier.

Idag ser det helt annorlunda ut. Sydsvenskan har visserligen lokal bevakning men skar ner redaktionen i Lund, lade ner den lokala insändarsidan i papperstidningen och har nu bara en sida för insändare från hela Skåne. Där får inte lokalpolitiker skriva. Skånskan lade ner hela sin redaktion även om de fortfarande har några reportrar som bevakar Lund. Lokaltidningen tar inte längre emot insändare till papperstidningen, bara till sin nätupplaga. City Lund finns inte. Gymnasieskolorna tar inte längre emot politiska partier eller ungdomsförbund för bokbord. Ungdomstinget avstod från debatten i år eftersom det blev hetsigt sist när några elever blev aggressiva mot företrädare för ett parti som inte tyckte som dem.

Allt oftare hör jag hur politiker borde vara tillgängliga där ”vanliga” människor finns, men när så sker ifrågasätts det med att ”det här är inte ett forum för politik” eller att ”då blir vi bara osams”. Allt oftare ser jag hur fler och fler vill ta den enkla vägen och ställa in evenemang med politiska partier eftersom det blir obekvämt när inte alla håller med varandra.

Men herre gud, det är ju just detta som är demokrati. Att vi kan argumentera för en sak, lyssna på varandra respektfullt men inte nödvändigtvis hålla med varandra. Att vi kan presentera olika lösningar. Och i slutändan är ju allt politik. Att förskolan finns som du lämnar barnen på varje morgon, att du kör på vägen till jobbet, att du stannar i butiken på vägen hem för att handla mat, att du besöker din gamla mor på äldreboendet, att du öppnar kranen med rent rinnande vatten, att tänder lampan i vardagsrummet. Allt är politik. Det är genom de politiska partierna, det vill säga demokratiskt uppbyggda föreningar, som besluten fattas som direkt påverkar din och min vardag.

Jag gick med i politiken därför att jag delvis vuxit upp i ett land där mina egna släktingar varit beredda att dö för demokrati. Här i Sverige är det alltfler som tar den för given. Demokratin eroderas med små steg när den förpassas från de offentliga rummen och fikaborden.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där extremister, vare sig de är religiösa fundamentalister, nazister eller kommunister, ska låta historien återupprepa sig med förtryck, hat och ofrihet som följd. Ju fler vi är som engagerar oss i den lokala demokratin desto mer försvinner dessa extremister i mängden. Det är vi skyldiga våra far- och morföräldrar som kämpat för att få de friheter vi tar för givna idag.

Philip Sandberg, kommunalråd för Liberalerna i Lunds kommun