”Fattigdom är ett problem som går att lösa”

Under decennierna runt sekelskiftet 1900 förekom en upprörd diskussion om tiggeriet i Sverige. Landet tillhörde då ett av de fattigaste länderna i Europa. Stora grupper hade emigrerat till USA för att söka en bättre framtid där. Missväxt, ekonomiska kriser och en oreglerad arbetsmarknad gjorde att människor inte kunde försörja sig.

Sverige hade omkring 2 500 kommuner. Många var små och klagade ständigt över att fattigkassan inte räckte till. Vi hade inga av de sociala välfärdssystem som vi är vana vid i dag. År 1871 införde riksdagen en ny restriktiv fattigvårdsförordning som försämrade rätten till hjälp. Fattiga tvingades ut på gatorna för att tigga och filantropin mobiliserade resurser.

Opinionen mot tiggarna var splittrad. Flera av filantropins företrädare avrådde allmänheten från att ge allmosor eftersom det både var negativt för tiggarna och för den filantropiska hjälpen. Uttrycket ”allmosan dödar, arbetet ger liv” förekom i debatten för att avskräcka allmänheten att ge pengar till tiggarna.

Filantroperna menade att människor valde allmosor framför arbete vilket kunde degenererade dem. Också teorier om att fattigdom kunde gå i arv till kommande generationer framfördes. Filantropin ansåg sig ha bättre möjligheter att ge hjälp eftersom man kunde urskilja värdiga och ovärdiga hjälptagare och se till att hjälpen hamnade rätt.

Filantropins hållning kritiserades också. Vare sig staten eller filantroperna borde lägga sig i människors spontana gåvorelationer. Det var inte alls säkert att filantropin var överlägsen eftersom den gjorde strukturella problem till moraliska frågor. Verksamheten byggde på ett paternalistiskt förhållningssätt och filantroperna saknade förmåga att se verkligheten från de fattigas perspektiv.

Filantropins kapacitet ansågs begränsad och ledde ofta till en särbehandlande, ensidig och sporadisk omsorg. Representanter för arbetarrörelsen hävdade att de filantropiska insatserna ledde till krökta ryggar, orättvisa, undfallenhet och svårigheter att ställa rättmätiga krav. Insatserna kunde till och med förhindra en spontan solidaritet och självorganisering bland de fattiga. Fattigdomen kunde bäst lösas genom en reglerad arbetsmarknad, strukturella åtgärder och generella reformer.

Också den fria rörligheten stod ständigt i fokus. De gamla jordägarna ville ha stränga regler som förhindrade människors rörlighet medan de nya industriidkarna talade om vikten av en rörlig arbetskraft.

I dag vet vi att det inte är allmosor som leder till fattigdom. Det är i stället ekonomiska kriser och bristen på arbetstillfällen, diskriminering, brist på juridiska och sociala rättigheter och ofullständiga socialförsäkringssystem. Fattigdom är ett problem som går att lösa.

Det som fick bort tiggarna från svenska gator i början av 1900-talet var knappast inte försök att avskräcka människor för att ge fattiga allmosor och inte heller de filantropiska hjälpinsatserna.

Fattigdomen minskade genom en utbyggnad av sociala trygghetssystem som gav människor ett drägligt liv. Att ge fattiga pengar i handen genom barnbidrag och pensioner kom inte att degenerera de fattiga eller göra dem arbetsovilliga. Försöken att begränsa den fria rörligheten, med regler om bostadsband och lösdriverilagstiftningar i början av 1900-talet, var ingen framkomlig väg.

Mycket förvånade blir vi därför när vi läser samordnaren för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridssons, slutrapport (SOU 2016:6). Som samordnare har han drivit några teser som vi anser att han vare sig har någon historisk eller vetenskaplig evidens för. Vi ska ge två exempel.

Tes 1 kommer till uttryck i slutrapporten: ”Att skänka pengar till den som tigger riskerar att cementera tiggarrollen och inte leda till någon långsiktig förändring för gruppen. Barnens skolgång riskerar att bli lidande och tiggarrollen riskerar att gå i arv till nästa generation”.

Tes 2 handlar om att det är bättre att skänka pengar till frivilligorganisationer än att ge pengar direkt till tiggarna.  I ett inlägg på DN debatt i fjol höstas skriver statsrådet Åsa Regnér (S) och Martin Valfridsson: ”Att ge till professionella frivilligorganisationer och deras arbete på plats i Rumänien och Bulgarien är ett bra sätt att bidra till en hållbar förändring för dessa människor”.

Vad som kanske är mest förvånande är att Åsa Regnér har anammat Valfridssons synsätt att pengar i handen cementerar fattigdom och kan leda till ett socialt arv. Hon tycks också ha lämnat arbetarrörelsens traditionella ståndpunkt om att det är en generell socialpolitik som kan åstadkomma hållbara förändringar, medan frivilligrörelsen kan lindra akut nöd.

Uppfattningar om att gåvor cementerar fattigdom eller leder till att de fattiga väljer tiggeriet som livsstil i stället för att arbeta har sällan kommit från de fattiga själva. Uttalandena har skett av representanter med en upphöjd samhällsställning och utifrån de priviligierade gruppernas referensramar.

Det innebär till exempel att de romska mödrar och mormödrar som försöker att skaffa pengar i rikare länder så att deras barn kan gå i skolan eller få nödvändig läkarvård inte själva har förmåga att avgöra vad som är bäst för dem och deras familjer.

I stället för att se dem som dåliga mödrar och mormödrar kan man se dem som kärleksfulla mödrar som uppoffrar sig för att deras barn och barnbarn ska få en bättre framtid.  Det paternalistiska synsättet riktar sig också mot de svenska mödrar och mormödrar som lägger en slant i de fattigas muggar, försöker skapa en dialog med sina systrar för att förstå deras situation och för att knyta hållbara vänskapsband. Även deras handlingar underkänns eftersom de kan cementera fattigdom.

Påståenden om att frivilligorganisationernas verksamhet är överlägsen och kan bidra till en hållbar förändring bör nyanseras. Organisationerna gör viktiga insatser men de har begränsningar.

De kan inte driva socialpolitik eller undanröja strukturella mekanismer bakom fattigdom. Organisationerna är själva beroende av gåvor och volontärer. Allmänhetens preferens kan svänga snabbt och det kan bli svårt att rekrytera volontärer och bidrag. Organisationerna kan inte vara på plats överallt eller täcka in alla hjälpbehov. Det går därför inte att sätta olika typer av gåvorelationer mot varandra.

Är det verkligen till gagn för tiggarna att vi med olika medel försöker att bli av med dem genom rekommendationer om att inte ge pengar i deras muggar? Eller är det bara för att vi tycker det är så otrevligt och störande att behöva bli påminda om den djupa europeiska fattigdomen?

Hans Swärd, professor i socialt arbete Lunds universitet

Per Eriksson, professor och fd rektor Lunds universitet