Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Dramatiska höjningar av VA-taxan kräver åtgärder

De senaste 25 åren har en villaägares avgifter för vatten och avlopp ökat dramatiskt, och på ett sätt som visar på tydliga brister i dagens system. Nu måste politiker och ledande tjänstemän visa mod och ifrågasätta sättet att arbeta med dessa frågor.

Publicerad: 13 januari 2016, 12:43

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Det saknas en naturlig prispress att hålla VA-taxorna nere. Och det ställer i sin tur krav på politiker och ledande tjänstemän som arbetar med VA-frågor att agera.


Ämnen i artikeln:

InfrastrukturinvesteringarEffektivisering

Monopol främjar sällan effektiviteten. Det gäller också när en kommun har monopol på en verksamhet. Vatten- och avloppsförsörjningen är ett bra exempel där kommunernas monopol har inneburit oavbrutna kostnadsökningar de senaste 25 åren.

År 1991 betalade den genomsnittliga svenska villaägaren med kommunalt vatten och avlopp 2 530 kronor för sitt abonnemang. Om avgiftsökningarna hade följt inflationen så skulle motsvarande avgift varit 3 591 kronor år 2015. Istället ökade den genomsnittliga taxan till 6 737 kronor i fjol, det vill säga en real merkostnad om 3 146 kronor per år – nästan en fördubbling!

Det finns flera förklaringar till varför just VA-taxorna ökat så snabbt. En förklaring är att det nu ställs högre krav på reningsmetoder och mer heltäckande säkerhetssystem. Att möta dessa krav kräver omfattande investeringar, bland annat i bättre kväverening och förbättrade barriärer för att skydda vattenverken mot olika typer av föroreningar.

Men en nog lika viktig förklaring är att det saknas en naturlig prispress att hålla VA-taxorna nere. Kommunerna har rätt att täcka sina kostnader för vatten och avlopp med avgifter. Men lagen ställer inga krav på att verksamheten ska vara effektiv.

Det innebär att i princip alla kostnader som man har kan ingå i avgiftsunderlaget, även sådana utgifter som kunde undvaras. Nivån på avgiften anses på de flesta håll relativt okontroversiell, brukarna har inget att jämföra med och är nöjda så länge vattenförsörjningen fungerar.

Politikerna i nämnder och styrelser är också i mångt och mycket i händerna på tjänstemännen, de har svårt att ifrågasätta när förvaltningen föreslår en taxehöjning som den anser nödvändig.

Vad behövs då för att effektivisera kommunernas VA-försörjning?

I de kommuner som har lägst taxor har politiker och tjänstemän på ett konstruktivt sätt arbetat med att begränsa kostnadsökningarna. Skickliga ledare och tekniker kan göra mycket för att införa ny teknik och utveckla bra metoder.

Men politiker och ledande tjänstemän måste också ha modet att ifrågasätta investeringar och den standardnivå som verksamheten anser vara nödvändig. Vidare måste de se de möjligheter som bättre organisatoriska lösningar innebär.

Samverkan i större skala har på många håll visat sig vara en nyckel till bättre kompetens och effektivitet. På många håll i landet har kommunerna gått samman och bildat gemensamma VA-organisationer.

Lindesberg, Nora, Hällefors och Ljusnarsberg har bildat Bergslagen Kommunalteknik. I Dalarna har Mora, Orsa och Älvdalen gått ihop i Nodava, det vill säga Norra Dalarnas Vatten och Avfall.

Men på många håll har samverkan över förvaltningsgränserna hindrats av både politiker och tjänstemän, som är mer intresserade av att försvara det egna reviret än öka effektiviteten.

Branschorganisationen Svenskt Vatten borde också vara betydligt mer pådrivande i arbetet med effektivisering. Rädslan att göra sig ovän med sina medlemmar har inneburit att de istället enbart signalerar behov av ytterligare taxeökningar.

En stelbent lagstiftning bidrar också till den snabba ökningen av VA-taxorna. Som exempel kan anföras Vattentjänstlagens krav att kommunen ska ta ansvaret för VA-försörjningen även i mindre bebyggelsegrupper som ligger långt från centralorten och som kräver stora investeringar. Detta trots att samfällda anläggningar kan fungera med lika hög kvalité men lägre kostnader.

Svenskt Vatten tillsammans med SKL måste agera för att få en lagstiftning som är mindre kostnadsdrivande och bättre anpassad till att hantera verkliga problem.

Jan Söderström, före detta chef för sektionen för infrastruktur och fastigheter på SKL

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News