Desperation bakom kommunala magplask

Boken är ett slags odyssé, en vemodig resa från spökkomplexet Dragon Gate i Älvkarleby via Tierps ödsliga dragracingarena och Götenes havererade medeltidsvärld till den ännu ej byggda men starkt ifrågasatta Muminparken i Karlstad. Med fnissframkallande avstickare åt alla möjliga håll: 47-metersälgen i Svansele som aldrig blev mer än en rumpa, Landskronas dimhöljda rondell, Helsingborgs halvt bortblåsta ”tropiska” strandparadis och ett sönderrostat skånskt dinosaurieland som ville rida på Jurassic Park-vågen.

Grusade förhoppningar och bortslösade miljoner – ändå finns en hel del humor i krocken mellan visioner och verklighet. Varför kliar det i fingrarna på så många kommunpolitiker att göra så storslagna avtryck?
– Hela ambitionen med min bok är att locka läsaren med det farsartade och sedan berätta att alltihop beror på någonting. Det är ett sätt att greppa det missnöje som gror i många landsändar. Klyftorna mellan stad och land. Det finns en utbredd besvikelse över statens reträtt och den märks på många håll, säger Christian Daun.

– Som jag skriver i boken: Vi gick från att hela Sverige ska leva till att nu ska hela Sverige bidra. En förenklad beskrivning, men så har det blivit. När många kommuner befinner sig på nivån där de inte har råd att reparera simhallen, då känner de nog lätt att vi kommer att gå under av skötsamhet. Vi går under av att sitta här i båten, för alla unga drar härifrån. Att man då väljer att spela roulette är inte märkligt.

Utöver Dragon Gate, vilka projekt har fått dig att tappa hakan?
– Dimmaskinen är ju svårslagen vad gäller humor … men Muminvärlden i Karlstad tycker jag är värd att lyfta fram. Vad gäller feltänk kvalar den in på topplistorna, för där finns många av de ingredienser som gör det här fenomenet underhållande för utomstående betraktare: stora visioner, en fullständig brist på förankring i opinionen och att man valt att förlägga parken till ett jättepopulärt grönområde. Satsningen framstår som ogenomtänkt på så många plan! Karlstad står inte mot väggen, de håller inte på att dö som vissa mindre kommuner, så den desperation som skulle kunna framtvinga detta finns inte. Alltihop är så konstigt.

– Tropical beach i Helsingborg känns också som ett perfekt exempel att ha roligt åt, för Helsingborg har råd med den. Kombinationen en skånsk kommun som spänner musklerna och ska anlägga ett Copacabana, och så blåser all sanden nästan årligen rätt ut i Öresund – ja, jag är ledsen, men jag tycker det är skitkul!

Fast oftast är det desperation som ligger bakom?
– Ja, och det blir en sorts självuppfyllande profetia. När de här storsatsningarna emellanåt bombar och misslyckas, klart att kommunerna blir driftkucku. Och då minskar knappast klyftan mellan medborgarna där och andra medborgare som skrattar åt dem. De klyftorna hade vi kunnat rå på om staten funderat lite mer över sitt hela-landet-ska-leva-ansvar.

Hur kändes det att fika med Götenes tidigare kommunstyrelseordförande Bo Bergsten, som än i dag kallar medeltidsfiaskot för ”en skämskudde”?
– Det var en ögonöppnare. Att se att han fortfarande var genuint ledsen; det gjorde så ont i honom att han inte besökt platsen på tio år. Mest nedslående, sa han, är att nu har modet att försöka sätta kommunen på kartan utplånats. Och det tror han kan stå dem dyrt framöver, för Götene behöver nytänkande.

I förordet berättar du om din barndomstrakt och rädslan för att ”någon entreprenörstyp” skulle klampa in och förstöra idyllen. Typiskt bakåtsträvare, skulle nog entreprenörstyperna säga. Är du det?
– Nej, men som barn kan man tillåta sig att vara lagd åt det hållet. Hade någon flyttat på en kvist i den där skogen skulle jag ha blivit ledsen! I dag hade jag nog nöjt mig med att trakten och byn runt omkring fick överleva. Även jag begriper att vissa förändringar måste till.

Bokens saftiga stories är ”ett symptom på en svensk sjuka”, skriver du. Men är den inte snarare mänsklig, liknande saker sker väl överallt?
– Alla länder, städer och platser satsar på att locka dit folk, men i Sverige har viljan att attrahera invånare varit extra tydlig. Man har haft särskilda kampanjer med just detta mål och det beror på att i Sverige finns en ganska tydlig prislapp på vad en inflyttad innebär. Jobbar man med kommunpolitik har man koll på vad det i ekonomiska termer innebär att vinna och förlora medborgare. Så den delen, att försöka locka till sig invånare och investerare, känns distinkt svensk.

Intentionerna bakom jätteprojekten är alltså ofta goda. Samtidigt kontrasterar du dem mot stängda byskolor och sänkta temperaturer på äldreboenden. Är det ilskan som drivit dig?
– Förundran blandat med ilska och en vilja att förstå. För mig framstod satsningarna som toppen av ett isberg – ett isberg värt att studera för att se hur stad och land hänger ihop. De enda som gett sig på det här tidigare är Slöserieombudsmannen, hittepåmyndigheten som Timbro ligger bakom. De låtsas bry sig om välfärd men vill bara en sak: sänka skatten. Det behövdes någon med mer hjärta för att reda ut ämnet.

– Mycket i min bok går ut på att nyansera, vända på steken. Förklara att ja, den här satsningen kan framstå som obegåvad och märklig, men det fanns en jättegod anledning till att den kom till. Ta Medeltidens värld. Där gjordes en gedigen förstudie och hela idén var ganska smart: Götene behövde locka besökare och hoppades kunna slå mynt av Arn-hajpen. Så Medeltidens värld var inte alls feltänkt, men blev fel på grund av utförandet.

Hur förebygger man nya felsatsningar?
– Det handlar om verkstad i stället för snack, faktiskt. Många kommuner börjar i visionsänden, de lägger pengar på att ta fram ord som ”vi ska bli Sveriges bästa det-och-det”. I stället för att göra något först och sedan skryta om det.

– Nu är manegen ganska krattad i och med att corona har fått människor att reflektera mer över sin livsföring. Fler verkar landa i slutsatsen att det funkar utmärkt att bo även utanför storstäderna, så det borde glesbygds- och avfolkningskommunerna verkligen ta tillvara. Skylta med de faktiska fördelar ni har! Bortse från superlativ och tomma värdeord och säg bara: ”Okej, det är mycket billigare att köpa hus här än i Stockholm och vi har lokaler att förverkliga drömmar i till förmånliga priser.”

Du gillar inte kommunslogans?
– De framkallar ju moderskänslor. Så mycket bullshit! Nivån är häpnadsväckande låg och det finns något svenskt i det också: vilsenheten, famlandet … Ingen har någonsin flyttat till en kommun för en slogans skull. Ingen har gått in i ett policydokument och gottat sig åt de superlativ som finns där, det KAN inte ha hänt.

– Men visst, det är väldigt vackert på de flesta håll i Sverige, så den delen av klyschan har man oftast täckning för.

Går det att ana i förväg om ett ”sätta-på-kartan”-projekt blir succé eller platt fall? Finns det ledtrådar, tecken att hålla ögonen på?
– Svårt! Om vi tar fallet Götene, där var tajmningen en faktor: man missade hajpens kulmen och satte i gång när intresset börjat svalna. Så se till att ha en idiotsäker tidsplan. Och en plan B – det verkar aldrig finnas.

– Men folk går ju i gång på eländesturism också. Man skulle rentav kunna ordna studieresor till Dragon Gate på temat hur man gör när något går åt pipan. Kan det vara ett genidrag, att erkänna sitt misslyckande och kunna skratta åt det? Det är kanske inte svårare än så.