”De som behöver 112 måste nå fram”

I ett alltmer avancerat, men också sårbart, samhälle är det viktigt att vi kan medverka till trygghet och säkerhet för alla. Den prehospitala vården, det vill säga den vård som utförs av ambulanspersonal innan patienten kommer till sjukhus men även genom rådgivning av SOS-operatörer och sjuksköterskor samt 1177, är en viktig del av vårdkedjan. För att detta ska kunna utvecklas och fungera optimalt krävs det en sammanhållen larmkedja där information och flöde mellan larmnummer, SOS-operatör, SOS-sjuksköterska, ambulanssjukvård, räddningstjänst och polis med flera fungerar på ett så effektivt sätt som möjligt.

De snabbt ökande antalen samtal till nödnumret 112 utgör en stor utmaning för samhället. SOS Alarm tar årligen emot drygt tre miljoner samtal. Av dessa är två miljoner faktiska nödsamtal, det vill säga sådana som innebär att vi vidtar en åtgärd. De faktiska nödsamtalen har ökat med nära 25 procent de senaste fem åren. Den ökande samtalsvolymen till trots ser vi nu en positiv trend i medelsvarstider. De senaste fyra veckorna har vi haft en medelsvarstid under tio sekunder vilket är ett mycket positivt trendbrott.

I den dryga miljon samtal som ej räknas som nödsamtal ingår en mindre andel rena okynnessamtal. Riksrevisionen konstaterar att SOS Alarm de senaste sju åren har behövt lägga drygt en månad årligen på att hantera samtal som inte är nödsamtal, vilket är en misshushållning med resurser som hade kunnat användas på annat sätt inom vårdkedjan.

Den övervägande andelen icke nödsamtal är dock sådana där den hjälpsökande behöver hjälp men där man i stället borde ha ringt till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller till polisen via 114 14. Här krävs ett mer samlat arbete mellan aktörerna för att gemensamt informera allmänheten i syfte att styra samtalen till rätt instans. SOS Alarm känner stort ansvar för detta arbete och vi för en aktiv dialog med vår huvudman för att åstadkomma den nödvändiga förändringen.

SOS Alarm märker också av en ökande ohälsa i samhället som leder till att vi i dag kopplar fler nödsamtal till jourhavande präst än till räddningstjänsten. Iakttagelsen manar till eftertanke och visar att det ständigt behövs en diskussion om hur nödsamtalen ser ut och vilka behov som måste mötas.

Alarmeringen är en dörr in till akutsjukvården. Några landsting ställer krav på att arbetet med prioritering ska utföras av sjuksköterskor. Arbetet med prioritering är en central del av verksamheten och det behöver föras ett resonemang mellan SOS Alarm och landstingen om hur arbetet med prioritering ska utföras i SOS-centralerna.

I dag finns ingen evidens som styrker att ambulansprioritering ska utföras av sjuksköterskor. Internationellt går utvecklingen heller inte åt detta håll. Vi tror att en viktig förutsättning är att de som utför arbetet har rätt kompetens och att det bästa är en kombination av kompetenta operatörer med tillgång till stöd från sjuksköterskor.  Det är också viktigt att det finns en helhetssyn i analysen av hur samhället bäst använder sina resurser i vårdkedjan utifrån perspektivet att det råder brist på sjuksköterskor inom hela vårdsektorn.

Den 26 respektive 28 maj startade Uppsala respektive Västmanlands län verksamhet i egen regi rörande prioritering och dirigering av ambulansvården bland annat med motivet att man vill att enbart sjuksköterskor ska bemanna dessa funktioner. Likt Riksrevisionen ser vi med oro riskerna med att bryta upp den sammanhållna larmkedjan som SOS Alarm tillhandahåller. Därtill anges i rapporten att när regioner eller landsting ”inrättar larmcentraler parallellt med SOS Alarm kan syftet med huvudmannaskapet förfelas.”

SOS Alarm drivs i dag som ett samägt aktiebolag mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting. Vi välkomnar att Riksrevisionen rekommenderar att man utreder SOS Alarms driftsform så att uppdraget och funktionaliteten i verksamheten är i fokus.  Riksrevisionen redovisar i sin granskning att det faktum att SOS Alarm drivs i aktiebolagsform ”… är motiverat för att det ger en möjlighet till samverkan mellan offentliga huvudmän för räddningsinsatser, såsom stat, kommuner och landsting. Kommuner och landsting kan genom ett delägarskap få möjlighet att kontrollera och påverka alarmeringsverksamheten inom ramen för sitt huvudmannaskap för räddningsinsatser”.

De insikter, slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionens granskning lyft fram är viktiga – särskilt med tanke på att riksdagen nyligen begärt att den svenska alarmeringstjänsten ånyo ska utredas.

Vi har en stor utmaning framför oss i att skapa en modern, effektiv och trygg alarmeringstjänst. Det övergripande målet om en sammanhållen larmkedja är avgörande för detta. Riksrevisionens granskning ligger rätt i tiden och dess slutsatser och rekommendationer bör utgöra ett viktigt underlag för de fortsatta diskussioner om svensk alarmeringstjänst som nu tar sin början.

Eva Fernvall, styrelseordförande SOS Alarm

Johan Hedensiö, vd SOS Alarm