Bra för Sverige med S och M i regeringen

83-årige ekonomiprofessorn Assar Lindbeck, en av Sveriges mest tongivande opinionsbildare det senaste halvseklet, lever fjärran från ett stillsamt pensionärsliv.

– Pensionsålder är en social artefakt, det är inget som jag fäster mig vid, säger han i en intervju med tidningen Dagens Samhälle.

I USA finns ingen formell pensionsålder, konstaterar han, och är övertygad om att 65-årsgränsen i Sverige snart är höjd till 70.

– Inget pensionssystem klarar ökad livslängd bland invånarna om vi inte arbetar längre.

Även den långa utbildningstiden i Sverige opponerar han sig mot.

– De unga kommer ut på arbetsmarknaden i ungefär samma ålder som Mozart och Schubert hade avslutat sina stora verk. Man förlorar mycket i ungdomlig vitalitet på att hålla kvar folk i undervisningskvarnen tills de är 29 år. I USA disputerar man vid 27, innan svenskarna kommit fram till sin grundexamen. Sverige är extremt.

Assar Lindbeck ser ett behov av ett bredare blockpolitiskt samarbete för att komma till rätta med, och hitta mer långsiktiga lösningar på, problem inom bland annat skolan, bostadspolitiken och invandringen.

– En stor regeringskoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna skulle kunna lösa upp svåra knutar och vara bra för Sverige. Det har gått i Tyskland, Österrike och Finland.

Men han betonar att den typen av regering bör vara temporär, under någon eller några mandatperioder. Annars tunnas den viktiga oppositionen ut.

Den omtalade och omdiskuterade Lindbeckkommissionen tillsattes 1992 med uppgift att komma med förslag för att lösa den dåvarande ekonomiska krisen. De 113 punkterna har blivit berömda – och kritiserade. Enligt Assar Lindebeck har ungefär 60 procent av förslagen realiserats i någon form.

Bland det som inte genomförts tycker Assar Lindbeck det värsta är att man inte vågat röra bostadsmarknaden.

– Det blir ju bara värre. Det har byggts mindre och mindre. Det beror till stor del på hyresregleringen. Och man måste få kommunerna att upplåta mark, kanske genom att begränsa det kommunala planmonopolet.

Hyresregleringen leder, enligt Assar Lindbeck, till permanent bostadsbrist, svarta marknader, minskad rörlighet, underutnyttjade lägenheter och ointresse från privata aktörer att bygga.

Men hyrorna skjuter väl i höjden om regleringen avskaffas?

– Det måste göras försiktigt, under en 10–15 års period, men är nödvändigt för att få i gång byggandet och en ökad rörlighet på bostadsmarknaden.

Han beskriver svensk bostadspolitik som ”en 70 år lång katastrof”. På senare tid har flera ekonomer och debattörer påmint om Assar Lindbecks käpphäst.

Bland annat har Klas Eklund, ordförande i den så kallade bokriskommittén, pekat på att det är 50 år sedan Lindbeck tog upp frågan, och kallar själv hyresregleringen för svensk politiks galten Särimner: ”Den slaktas av ekonomerna varenda dag, men återupplivas av politikerna nästa morgon”.

Som Assar Lindbeck ser det måste kommunerna upplåta mark för byggande på ett sätt som inte ”saboterar” miljön för folk som redan bor i ”trevliga villaområden”.

– Då vill man inte ha 20 stora hyreshus inpå knuten. Det leder bara till protester och låsningar. Det finns så mycket mark.

Men sådan hänsyn ökar väl segregationen?

– Vi har stor segregation under alla omständigheter. Det är för brutalt att spränga in höghus i villaområden.

Frågor om integration är i hög grad också kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Assar Lindbeck hör till dem som vill se lägre ingånglöner för ungdomar, men kombinerat med ett lärlingssystem.

Han ser höga ingångslöner som en propp, inte minst för invandrare och flyktingar som inte kan svenska.

– Deras produktivitet står inte i paritet med lönerna. De kommer inte in på arbetsmarknaden. De blir outsiders. Deras integration stoppas av hyresregleringen och av bristen på låga ingångslöner.

Assar Lindbeck framhåller att systemen för svensk arbetsmarknad och bostadsmarknad inte byggdes för ett samhälle med stor invandring av lågutbildade.

– Antingen måste man starkt begränsa invandringen eller reformera bostads- och arbetsmarknaderna.

Han ser det som helt naturligt att de mest högljudda protesterna mot tingens nuvarande ordning kommer från kommunpolitiker, som är de som får ta stryk. Och han varnar för att partier som Sverigedemokraterna ges större svängrum så länge andra partier ”blundar” för dessa problem.

– Till slut känner folk alltmer igen sig i den bild som till exempel Sverigedemokraterna tecknar och allt mindre i övriga partiers bild av en harmonisk integration. Det växer fram en självcensur i integrationsfrågorna som bidrar till att Sverigedemokraterna växer. Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld, slår Assar Lindbeck fast.

– Annars får vi ge upp välfärdsstaten.

Skulle det behövas en ny Lindbeckkommission för kommunsektorn?

– Snarare en seriös utredning av arbetsfördelningen mellan stat, kommuner och landsting. Här finns stora oklarheter i dag, det visar ju bland annat utspelen från ministrar om förstatligande av sjukvård och skola.

Lindbeckkommissionen föreslog att landstingen skulle avskaffas. Har du samma åsikt i dag?

– Ja, det har jag. Men jag vill inte driva den så hårt. Man måste analysera och tänka igenom hela arbets- och ansvarsfördelningen.

Många mindre kommuner har det svårt i dag. Kan hela Sverige leva?

– Nej, det går naturligtvis inte. Man får finna sig i att samhällen läggs ner och acceptera dynamiken, här liksom i företagssektorn. Jag skrev förresten, apropå kritiken mot det nuvarande landsbygdsstödet, en lokaliseringsproposition på 70-talet som gick ut på att inte ge stöd till dödsdömda småorter utan satsa på centralorter.

När de politiskt heta dagsfrågorna kommer på tal uttrycker sig Assar Lindbeck väldigt kritiskt om politikernas hantering av upphandlingar och utläggning av välfärdsverksamhet i privat drift.

– Reformprocessen är dåligt skött, därför ser vi en backlash nu. Man har missat att ställa upp tydliga spelregler och kontrollsystem för att få de här kvasimarknaderna att fungera. Det är mer entusiasm än kompetens.

Däremot är han starkt positiv till den ökade valfriheten i sig. Och den livliga debatten om vinstuttag ser han som ett stickspår.

– Om ett vinstdrivet företag i till exempel äldreomsorgen lyckas få ner kostnaderna med 5 procent utan att äventyra kvaliteten är det väl klart att man kan dela ut några procent.

LÄS HELA INTERVJUN i veckans (24 okt) utgåva av tidningen Dagens Samhälle. Den går att beställa i digital form och ladda ned här.

Magnus Wrede