Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Björklund bestämmer – kommunerna betalar

Publicerad: 11 december 2013, 09:37

Debatten om ett återförstatligande av skolan har tagit ny fart efter Pisafloppen. Jan Björklund skyller Pisafloppen på kommunerna. Men i praktiken har han redan förstatligat skolan. Det skriver tidningen Dagens Samhälle i en granskning i veckans nummer.


Vi borde ha återförstatligat skolan 2006–2007, direkt. Kommunaliseringen har varit ett misslyckande.”

Det deklarerade utbildningsminister Jan Björklund i sin kommentar till Sveriges världsunika ras i Pisamätningen 2012. Huvuddelen av landets 290 kommuner har inte den kompetens och fokusering på kunskapsresultaten som skolan kräver, fortsatte han.

– Tvärtom är många kommuner snarast bromsklossar i reformarbetet.

I Alliansen står alla utom Folkpartiet bakom att skolan ska vara kommunal. Efter Pisafloppen har frågan om ett förstatligande fått nytt liv. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill tillsätta en kriskommission. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill förstatliga. Men i praktiken är återförstatligandet redan i full gång.

Det menar Elisabet Nihlfors, professor i pedagogik vid Uppsala universitet och expert på styrningen och ledningen av skolan. Det enda som återstår är resurserna, menar hon.

– Vi har haft ett kraftfullt återförstatligande. Juridiken är mycket stark och detaljrik i dag. Staten går ända in i klassrummet med statliga styrmedel och talar om hur man ska göra. Budgeten ligger fortfarande kvar på kommunen, säger Elisabet Nihlfors.

Decentraliseringen av beslutanderätten, kommunaliseringen, som skulle göra den mindre byråkratisk och insnärjd i statliga regler, sammanföll i början av 90-talet med behovet att sanera offentliga sektorns finanser.

Under 1980-talet blev skolan dyrare och dyrare. Kostnaden per elev i grundskolan steg med totalt 12 procent i fasta priser, enligt Statskontoret. Staten hade svårt att styra kostnadsutvecklingen för alla skolor över hela landet. Statens detaljstyrning gjorde det också svårt för lärarna att anpassa undervisningen till omvärlden och lokala behov.

Arbetsgivaransvaret var uppdelat mellan kommunerna, flera myndigheter, Statens avtalsverk, Kommun- och Landstingsförbunden och regeringen. Lönerna och arbetsvillkoren sattes av staten, som betalade med ett 70-tal olika statsbidrag som styrde verksamheten i detalj.

Det var den dåvarande skolministern Göran Persson (S) som genomdrev kommunaliseringen, med finansdepartementet som ivrigaste påhejare. En majoritet av landets lärare var emot och demonstrerade in i det sista.

Deras löner hade släpat efter. Många lärare befarade att löneutvecklingen skulle bli ännu sämre och yrkets status skulle sjunka när kommunerna tog över. Dessutom menade de att alla elever inte skulle få en likvärdig utbildning när skolan anpassades mer till lokala förhållanden.

Den 8 december 1989 klubbade riksdagen igenom kommunaliseringen med röstsiffrorna 162 mot 157. Bakom beslutet stod Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna. 1991 fick kommunerna ansvaret. Samma år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten.

Den borgerliga fyrpartiregeringen gick längre än Socialdemokraterna och flyttade ner makten till föräldrarna. Det fria skolvalet, en skolpeng som följer eleven och konkurrens mellan skolor skulle höja kvaliteten i det svenska skolväsendet, hävdade skolministern Beatrice Ask (M).

Men så har det inte blivit. Tvärtom, kunskapsresultaten är sämre i dag än de var vid kommunaliseringen och friskolereformen, och likvärdigheten har minskat, enligt både nationella och internationella studier.

– Varje gång det händer något i skolan så finns det en massa personer som har en favoritreform som de gillar att skylla alla problem på. Men eftersom det varit så många reformer på skolområdet är det svårt att veta vad som beror på vad, säger ekonomen Erik Lakomaa, som skrev sin doktorsavhandling om kommunaliseringen.

Kommunaliseringen genomfördes överallt i hela landet på en och samma gång. Det gör det svårare att se konsekvenserna, jämfört med friskolereformen, menar Erik Lakomaa. Han har bara funnit tre tydliga effekter av reformen:

• Den snabba kostnadsutvecklingen bröts.
• De höga kostnaderna i ett antal glest befolkade kommuner kapades på toppen.
• Kommunerna kunde jämföra sig med varandra, en möjlighet som inte fanns med bara en statlig huvudman.

– Men det går inte att säga vilken effekt kommunaliseringen har fått på resultaten, säger Erik Lakomaa.

Kommunaliseringen startade med ett skattestopp i tre år, en rejäl kris, en djup lågkonjunktur och en ansökan om medlemskap i EU som förutsatte att Sverige skulle ha statsbudgeten i balans. Samtidigt som staten krävde att kommunerna skulle gå plus minus noll varje år fick de hjälpa staten att sanera statsfinanserna.

När kommunerna tog över det ekonomiska ansvaret etableradess ett system för kommunal omfördelning av pengar. För att skolan skulle vara likvärdig i hela landet måste skillnader i intäkter mellan olika kommuner utjämnas.

Grundplåten stod staten för i form av statsbidrag. Men sedan 1993 är statsbidragen inte längre öronmärkta till skolan. Kommunpolitikerna får själva bestämma hur de ska fördela resurser till olika verksamheter, och skolan får konkurrera om resurserna med omsorg och andra verksamheter.

Efter kommunaliseringen gick kostnaden per elev ner direkt, med 13 procent under 1990-talet. Det gjorde även lärartätheten. Samtidigt minskade andelen behöriga lärare.

Under 1990-talet blev elevkullarna större. Det gjorde att växande kommuner inte behövde börja lägga ner skolor eller säga upp lärare för att kostnaden per elev skulle minska. De behövde bara packa klasser och skolor ännu fullare med elever.

På 2000-talet vände det. Kostnaden per grundskoleelev ökade i fast pris med 16 procent fram till 2010. Samtidigt minskade elevkullarna. Regeringen Persson gav dessutom 10,5 miljarder extra i riktat stöd till personalförstärkningar åren 2001–2006.

Under Alliansens tid vid makten har de riktade statsbidragen fortsatt att dugga tätt, liksom reformerna. Kontrollen har blivit betydligt skarpare och mer omfattande. Jan Björklund har drivit igenom en lång lista med statliga åtgärder, till exempel:

• Ny skollag
• Nya läroplaner och kursplaner
• Nytt betygssystem
• Betyg från årskurs sex
• Ny lärarutbildning
• Krav på lärarlegitimation
• Förstärkt inspektion
• En ny gymnasieskola
• Statsbidrag till matematiklyft
• Statsbidrag till ett lärarlyft

Professor Elisabet Nihlfors anser att staten hela tiden, både under borgerligt och socialdemokratiskt styre, har visat en misstro mot kommunerna och att det är ett problem.

Hur mycket skolan än förstatligas blir staten ändå inte av med kommunerna. Ansvaret har alltid varit delat. Medan rikspolitiker och riksmedier önskar sig en kriskommission vill Elisabet Nihlfors att staten ska börja prata med Kommunsverige.

– Stat och kommun borde sätta sig ner och tala i förtroende med varandra, i stället för via media. Pisaproblem löser man inte utan tillit, dialog och höga förväntningar i styrkedjan.

Men om någon vill förstatliga ännu mer?

Elisabet Nihlfors ser tre möjligheter. Det ena är att öronmärka pengarna till skolan igen och att staten garanterar en basnivå. Staten kan även ställa krav på huvudmannen att det ska finnas en tjänsteman med särskilt ansvar för det statliga uppdraget.

– Sedan är frågan om staten vill ha en statlig lönesättning. Lärarna skulle nog önska det. Staten kan inte lönesätta enskilda lärare, men vill parterna gå ifrån individuell lönesättning kan ett statligt lönesystem återinföras.  Jag tror det är detta många menar med ett förstatligande.

LÄS MER
Denna artikel publiceras i nr 44 av tidningen Dagens Samhälle. Du kan ladda ned det här eller beställa en gratis provprenumeration här.

Åse Lo Skarsgård

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News