Beslut om böneutrop ska inte särbehandlas

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Växjö lämnade den 27 mars över yttrande om frågan till polisen så debatten kan ha förlorat i hethet – men om vi backar några dagar så var det ofta två frågor som blandades ihop:

￭ Är böneutrop en bra idé som bör bejakas?
￭ Ska Växjö kommun tillstyrka ansökan?

Svaret på den första frågan behöver inte alls vara samma som svaret på den andra. Vi kan tycka att böneutrop är trevligt, nödvändigt, irriterande eller vedervärdigt, men detta saknar betydelse för hur kommunen bör agera.

Vad vi som enskilda personer tycker om böneutrop är alltså irrelevant. Det som är relevant är att fattade beslut grundar sig i fastslagna regler som inte särbehandlar. Bakgrunden till den här hållningen är väldigt enkel. Religion ger oss varken fler eller färre rättigheter än någon annan.

Konsekvensen av detta är att böneutrop inte kan tillåtas eller förbjudas med argumentet att det handlar om religionsutövning. Tvärtom är religionsfriheten ett sätt att skydda allas lika rättigheter. Att frågan handlar om religionsutövning är således irrelevant och motiverar vare sig positiv eller negativ särbehandling. Om böneutropen tillåts eller inte ska därför inte påverkas av budskapets religiösa innehåll.

Böneutropen kan inte heller begränsas utifrån argumentet att de innehåller yttranden och budskap vi inte vill höra. Vi har, som bekant, ingen rätt slippa möta budskap vi ogillar. Det är detta som gör att vi inte har hädelselagar, exempelvis. Vi har rätt att invända mot budskap, men det är något helt annat än att invända mot att de alls uttalas.

Här är måttstockarna alltför ofta olika. Många hävdar, med all rätt, att Lars Vilks ska få rita rondellhundar, att Charlie Hebdo ska få skämta om religiösa grupper och att vi ska få kritisera religiösa påståenden i allmänhet. Allt med hänvisning till yttrandefriheten. För vissa debattörer är detta vurmande för yttrandefriheten dock inte lika viktigt när det handlar om böneutrop. Vilka skäl som ligger bakom denna särbehandling kan vi bara spekulera i. Kanske är den omedveten, men det gör den inte mindre allvarlig.

Vi kan inte heller särbehandla böneutropen med argumentet att det är ett sätt att påverka oss, eller samhället som helhet. Vi kan ha åsikter om en sådan påverkan, men det är fullt tillåtet att påverka såväl samhället som människors uppfattningar. Det är ju exakt vad alla som nu har åsikter i frågan försöker göra.

Slutligen kan vi inte särbehandla mot bakgrund av vem som skickar in ansökan, eller framför budskapet. Det finns gränser för vad vi får säga och för hur saker får sägas, men gränserna är desamma för alla, oavsett identitet, ideologi, kulturell bakgrund eller organisatorisk tillhörighet.

Frågan om böneutrop är således principiellt väldigt enkel. Ansökan om böneutrop i Växjö behandlades mot bakgrund av ovan helt korrekt som vilken som helst ansökan om att sprida ljud och budskap. Vi kan alltid diskutera gränserna för sådana tillstånd, men de regler vi har ska gälla alla. Beslutet kan påverkas av plats, ljudvolym och en mängd andra saker, men att det är en moské som ansöker om att sprida ett religiöst budskap saknar helt betydelse för frågan om tillstånd. Sen kan vi jubla eller tjura bäst vi vill.

Anna Bergström, forskare

Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna