Att Malmö river lägret är inte diskriminering

”Beslutet är rimligt”, står att läsa i beslutsförslaget till Malmös miljönämnd den 27 oktober. Nämnden gjorde som tjänstemännen föreslagit och beslutade att riva det läger på fastigheten Brännaren 19 som kallats för ”Sveriges första kåkstad” och blivit riksbekant från tv-program under hösten.

Nämndens ordförande uttrycker att beslutet varit det svåraste hon fattat i hela sitt liv och det kan jag förstå mot bakgrund av debatten både lokalt i Malmö och nationellt. Som tidigare ordförande i Stockholms stads miljö- och hälsoskyddsnämnd har jag varit med om flera svåra beslut där många vitt skilda hänsyn ska tas. Kommunernas miljönämnder har en stor andel ärenden som är ren myndighetsutövning och där lag och rätt ska gälla.

Men vad gör man när lagstiftningen är anpassad efter en helt annan tid med helt andra utmaningar?

Lägret i Malmö har varit en segdragen process i nästan två år. Där bor enligt kommunen över hundra personer (uppåt 400 personer enligt uppgifter i SVT tidigare i höstas) och inspektionerna vittnar om en omfattande miljöförstöring: utspridda hushållssopor, avföring, tomma kemikaliebehållare och elektronikavfall. Det eldas med fast bränsle som gett upphov till kraftig och ohälsosam rökutveckling i närområdet.

Ansvaret för den uppkomna situationen har bollats mellan kommun, polis, kronofogde och domstolar på ett, för en utomstående betraktare, löjeväckande vis. Mitt i detta står dessutom en fastighetsägare vars mark olovligen används för bosättning och som plötsligt i lagens mening är ansvarig för den olovliga verksamheten.

Ordet ”rimligt”, som användes för att beskriva beslutet är ett ord som ofta förekommer i miljönämndsarbete. Man ska göra rimliga avvägningar av sanktioner, nytta och konsekvenser.

Frågan är dock hur rimligt det är att ha en lagstiftning som ställer myndigheterna helt lamslagna inför olovliga bosättningar där både människor och miljö far illa? Eller som anser att en markägare ska ta ansvar för verksamhet som andra olovligen bedriver på marken (en stor del av räkningen för rivningen i Malmö kommer att skickas till fastighetsägaren)? För det kan ju knappast finnas någon som tror att vi kommer att se färre bosättningar utanför våra städer framöver.

När miljönämnden i Malmö nu tar till en exceptionell möjlighet till så kallad ”rättelse” så gör man det för att få slut på farsen i processen och på miljöbrotten som lägret kontinuerligt ger upphov till. Det är ansvarsfullt och bra. Vi får hoppas att de kommunala tjänstemän och den polis som ska verkställa beslutet får både det stöd och den utbildning som krävs för en så human avhysning som möjligt.

Det vilar nu ett stort ansvar på regering och riksdag att se till att avhysningar kan ske både snabbt och rättssäkert. Inte bara för kommunens och markägarens skull utan också för de utsatta EU-migranternas skull.

När olika kommuner beter sig på olika sätt skickas tvetydiga signaler. När myndigheter i evinnerlig tid bollar ärenden mellan varandra som en het potatis skapas osäkerhet. Alla människor förtjänar tydliga spelregler och klara besked om vad som gäller. Det handlar om respekt.

Radions P4 bevakade skeendet den 27 oktober när nämndbeslutet delgavs och en aktivist i Malmö utbrast då i etern att kommunens agerande mot lägret är ”diskriminering”. Men ingen människa får ta mark i besittning och begå miljöbrott där. Det Malmö kommun gör nu är faktiskt raka motsatsen till diskriminering, det är likabehandling.

Som en stor anhängare av tolerans, öppenhet och migration tycker jag att aktivisterna i Malmö tar fel strid. Hoppas bara de inte förvärrar situationen och skapar mer oro och osäkerhet genom sitt agerande.

Per Ankersjö, tidigare stadsmiljöborgarråd och ordförande för miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholms stad (C), numera strategisk rådgivare inom kommunikation och hållbar stadsutveckling