Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Är färre politiker med ökad beslutskraft vägen framåt?

Miljöpartiet saknar kandidater i över 50 kommuner i hösten. De är inte ensamma. Flera andra partier har liknande svårigheter om än i mindre skala. Att de flesta politiker ska sköta sina uppdrag på fritiden är en vacker tanke. Men den är inte längre realistisk, konstaterar Johan Ingerö, ansvarig för välfärdspolitiska frågor på tankesmedjan Timbro.

Publicerad: 24 maj 2018, 09:32

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Även om Miljöpartiet har de största problemen så har fler partier svårt att få fram kandidater till höstens kommunalval.

Foto: Nils Jakobsson / Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

PolitikMiljöpartietKommuner

Miljöpartiet har tappat hälften av sina medlemmar under denna mandatperiod. I femtio kommuner klarar partiet inte av att mönstra några kandidater alls och kommer därför inte att ställa upp i kommunvalet. Det är det största kända tappet någonsin för ett etablerat parti, och säger åtskilligt om hur tuff omställningen från aktivistgrupp till regeringsparti har varit.

På Twitter och i andra sociala medier var skadeglädjen bland partiets belackare påtaglig. Och även jag kan nog behärska sorgen om Miljöpartiet gör sorti ur svensk politik. Men den större frågan handlar inte om ett specifikt parti, utan om den folkrörelsemodell som vårt valsystem bygger på och som blir allt mindre relevant.

Även om Miljöpartiet har de största problemen så har fler partier svårt att få fram kandidater. Riksdagspartierna har idag omkring 250000 medlemmar. Vid millennieskiftet var de drygt 400000. I början av 1990-talet närmare 700000. För fyrtio år sedan en och en halv miljon, trots att befolkningen då var nästan två miljoner färre än idag.

Partiernas medlemmar utgör en krympande del av befolkningen och svensk politik är inte rustad för detta. Våra partier fungerar som föreningar. Utöver kandidater i val krävs styrelseledamöter, kassörer, valberedare och arbetsgrupper. Folk som startar och driver lokalavdelningar, delar ut flygblad, ordnar med lokala väljarmöten och ser till att nya medlemmar får ett bra mottagande. Alla dessa led måste fungera för att ett parti ska kunna finnas och delta i kommunvalen.

Ingenting talar för att partierna åter kommer att bli de massrörelser de var decennierna efter demokratins genombrott. Redan idag är de betydligt mer skatte- än medlemsfinansierade.

Sveriges politiska system måste inse förändringen och anpassas därefter. Vår riksdag är betydligt större än många jämförbara länders, och våra kommuner har mängder av platser som måste fyllas med fritidspolitiker. Om dessa platser inte kan fyllas så måste systemet göras om.

Istället för att begråta partiernas krympande medlemsrullor, borde det diskuteras om inte kommunförsamlingarna också kan krympas? Bjurholm, med sina två och ett halvt tusen invånare, har 31 fullmäktigestolar. Stockholm har 101. Och detta är bara de ordinarie ledamöterna, sedan tillkommer ersättarna som ibland kallas in för att tjänstgöra. Några jämförelser: Rio de Janeiros fullmäktige består av 51 platser. Torontos av 45. Barcelona 41. Houston 16. Los Angeles 15. En tumregel skulle kunna vara att ett svenskt kommunfullmäktige inte behöver ha fler mandat än våra nuvarande kommunstyrelser (där den absoluta lejonparten av makten ändå ligger).

Naturligtvis skulle detta även kräva att politikerrollen förändrades. Om färre personer ska göra det arbete som idag görs i fullmäktige och nämnder, så kommer de behöva mer tid för politiken. Färre politiker innebär en större andel hel- och halvtidspolitiker. Detta går på tvärs med flera tunga delar av vår politiska kultur. Tanken är sedan gammalt att de flesta politiker ska sköta sina uppdrag på fritiden och samtidigt vara förankrade i det reguljära arbetslivet. Det är en vacker tanke, men som Miljöpartiets femtio inställda kommunval visar: den är inte längre realistisk. Och färre men starkare politiker kan dessutom vara bra för demokratin.

Sverige har hittills bemött varje prövning för demokratin med fler politiska uppdrag. Till exempel har de flesta stora kommuner infört kommundelsnämnder, ett slags underfullmäktigen som ska öka kontakten mellan väljare och valda. Men eftersom dessa saknar egen makt är de mest en övning i skendemokrati. De enda de leder till är en frustration över politikens byråkratisering. Låt oss därför pröva motsatt väg. Färre politiker, men med verklig beslutskraft. Och vem vet, kanske kan det rent av få fler att engagera sig i politiken.

Johan Ingerö, ansvarig för välfärdspolitiska frågor, tankesmedjan Timbro

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev