Anhöriga mot droger stigmatiserar brukarna

REPLIK. Efter Folkhälsomyndighetens nyligen publicerade vägledning för att öka samhällets insatser mot blodburen smitta vid injektionsmissbruk har det blossat upp en förnyad debatt om sprutbyten, en debatt som drivs från olika repressivt inriktade aktörer. En av dessa är organisationen Anhöriga mot droger vars ordförande Lena Larsson i artikeln ”Anhörigas krav: Satsa på vård i stället för sprutbyte” (Dagens Samhälle 5/2) argumenterar mot ett utökat smittskydd.

Det är olyckligt att denna debatt blossar upp igen. Det vetenskapliga stödet för sprutbyte som en god åtgärd för att minska spridningen av de dödliga sjukdomarna hiv och hepatit C är gott och redovisat i flera vetenskapliga publikationer, vilket framgår av Folkhälsomyndighetens referenslista i vägledningen. Forskningen fortsätter dessutom och bekräftar sprutbyten som en viktig humanitär åtgärd. Forskaren Palmateer publicerade 2014 en redovisning av en insats i Skottland där uppskattningsvis 1 400 fall av hepatit C-smitta bedömdes ha undvikits under de studerade åren 2008 - 2012. Det är 1 400 individer som slipper risken att avlida till följd av hepatit C.

Lena Larsson utgår i sin debattartikel från att det finns ett motsatsförhållande mellan att bedriva smittskydsåtgärder och att arbeta mot narkotikaanvändning. Det är ett logiskt felslut. Det saknas vetenskapliga belägg för att hälsofrämjande åtgärder som sprutbyten leder till en ny, förlängd eller ökad användning av narkotika. Tvärtom visar en australiensisk sammanfattning av forskningen att sprutbyten inte leder till att individer tänker att de måste använda narkotika för att det finns smittfria verktyg, inte heller leder det att de injicerar oftare eller påverkar så att de vill fortsätta/förlänga sitt missbruk.

Ett argument som Larsson framför är att samhällets ekonomiska resurser borde läggas på prevention och vård. Jag delar synen att samhället måste öka dessa resurser. Samtidigt är det ytterligare ett starkt argument för sprutbyten då samhällets ekonomiska resurser är begränsade. Den ovan nämnda australiensiska rapporten konstaterar att sprutbyten är samhällsekonomiskt lönsamma då de sparar mer utgifter än vad de kostar. Den slutsatsen dras även i en genomgång av effekterna av sprutbytet i Vancouver.

Larssons debattartikel är olycklig inte bara för att den argumenterar mot att den som använder narkotika ska ha rättigheten att värna sin hälsa, utan även för att den sprider en fördomsfull och stigmatiserande syn på dessa individer. Det skulle vara bra om de som debatterar dessa frågor avstår från utfall som ”de söker inte läkare för att få medicin mot sin sjukdom utan de söker läkare för att få medicin, gärna narkotikaklassad sådan” samt undviker stigmatiserande ord som ”missbrukare”.

Lena Larsson avslutar sin debattartikel med en önskan om mer prevention och behandling. Jag är övertygad om att många andra anhöriga än de Larsson talar för även är intresserade av att deras nära och kära inte kommer att avlida i förtid av en smitta som kunde ha undvikits om samhället även satsat på utbyggd sprutbytesverksamhet. Det är dessutom mycket enklare att bryta en problematisk droganvändning om man inte dras med hälsoproblem som gör tillvaron svårare.

Jag hoppas att fler anhöriga vill ställa sig bakom arbetet en del av oss bedriver för att förmå de politiker som i dag stoppar sprutbyten i olika kommuner och landsting att ändra sig. Det behövs fler som arbetar på riktigt för att minska narkotikaproblemen. Den enda vägen för det är politik och praktik som bygger på bästa tillgängliga vetenskap och beprövad erfarenhet.

Magnus Callmyr, debattör och författare till boken Nätdroger & RC-droger