Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunpolitik

Analys: Björklund är en utmärkt talare

Publicerad: 7 juli 2014, 11:09

Christer Hanefalk, retorik-analytiker, ger sitt omdöme om Jan Björklunds tal i Almedalen 2014.


Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)  9 Bra – väl sammanhållet och bra röd tråd.
K - Kunskap (bevismedlen)  8 Jan Björklund alltid påläst!
T – Teknik (d v s retorisk teknik)  8 Bra teknik – blir bättre och bättre.
A- Artistisk förmåga (språket)  6 OK – men inte så bra som vanligt. Tidspress?

Sammanvägt betyg:  7,75 Bra tal av FP-ledaren – men vi har hört flera bättre.

Övergripande kommentar: Jan Björklund har undan för undan utvecklats till en mycket bra politisk talare. Hans stil – jag har tidigare kallat honom ”den realistiske” – fungerar bra i relation till medelålders och äldre lyssnare. Just för att han förmodligen får människor att nicka lite för sig själva och tänka att ”… precis – det är precis så det är …”. (OBS! Frågan är här inte om du som lyssnare/läsare anser att han är ”realistisk” eller inte – det handlar om det intryck som Björklund (!) vill ge dig som lyssnare/läsare)

2014 års tal i Almedalen var inget undantag från denna stil. Det var samma hjulspår som användes igen. Och eftersom repetitionen är kunskapens moder, så finns det inget som säger att FP-ledarens taktik är felaktig. Förhoppningen är med största sannolikhet att han och de andra Allians-ledarna ska kunna förmå alla de osäkra väljarna – av Björklund beräknade till cirka 2 miljoner personer – att inför det slutliga valet i september i år ”besinna” sig och göra det ”rätta” valet. Som då självklart är att ge den borgerliga Alliansen ytterligare fyra år. För annars väntar enligt Jan Björklund något väldigt säkert: ”ett röd-grönt-rosa kaos”.

Talet var också starkt inriktat mot oppositionspartier som kallar sig själva ”feministiska”. I sitt tal gick FP-ledaren långt tillbaka för att bevisa att det var just hans parti som i drygt 150 år burit feminismens fana högst och längst i vårt land. Hade han velat citera Jimmy Åkesson så kunde han ha sagt att ”FP är feminister – på riktigt”. Men, nu är väl Åkesson den siste som Björklund vill citera – något han markerade ytterligt tydligt i slutet av sitt tal. Som vanligt vågade Björklund provocera – i årets tal gjorde han det särskilt när han talade om löneskillnader som något bra och nödvändigt – just för att dessa skillnader utgör en stimulans för människors satsningar på vidareutbildning.

Björklund är också den som är mest inriktad på konfrontation av Alliansens partiledare. Men konfrontationen blir sällan eller aldrig ”plump” – han är hård i sin kritik med valet av de jämförelser han väljer. Ville han skulle han kunna säga något i stil med ”… jag vill inte påstå att de är ointelligenta, men det verkar som om de har väldig otur när de tänker …”. Genomgående försökte Björklund tydliggöra alternativen men inte mellan Alliansen och socialismen, utan mellan socialliberalismen och socialismen.

Talet var också känslosamt i flera avseenden – när han refererade till sin farmor, när han talade om Alicia vars mor misshandlas, när han talade om kvinnor med invandrarbakgrund som lyckats i eget RUT-företagande. Generellt kan man säga att talet hade utpräglad ”ethos”-inriktning (… det vill säga att talet baserades på karaktär, etik och moral …) men med argument som oftast hade ”logos”-prägel (… det vill säga rationell argumentation …).

Björklund valde som vanligt en resonerande ton – mer undervisande (… docere på latin …) än mästrande. Samtidigt kan man väl säga att Björklund i mångt och mycket följde upp den skrämseltaktik som inleddes med Hägglunds tal och fördjupades av Reinfeldt. Vad gäller själva framförandet så var också det bra – bra taltempo, bra pauseringar, tydligt och med god publikkontakt.

I målgruppen för Björklunds tal ingick som vanligt lärarkåren, men denna gång tryckte han därtill mer på kvinnor i allmänhet och yrkeskvinnor i synnerhet. Och en väldigt tydlig vinkling var att kvinnor som strävar efter jämställdhet och utvecklingsmöjligheter har inget att vinna på en socialistiskt präglad regering i vårt land.

Avslutningsvis fick – självklart – (s) en ”känga” för sin tystnad om hur en (s)-ledd regering ska regera. Där Björklund med orden ”så fungerar det inte i en koalition” gjorde klart att hans eget parti faktiskt hade inflytande i regeringen och på de beslut som fattades.

Björklund – bra men inte i nivå med tidigare tal

(A) – Ambition – målet med talet – den röda tråden

Jan Björklunds röda tråd var kvinnors möjligheter – mer om detta än om det som idag benämns feminism. Väldigt mycket handlade om hur socialismen i praktiken motarbetat kvinnor under lång tid. Hur man i offentlig sektor tryckt ner och nivellerat lönerna medan man i privat sektor mer strävat efter tydliga löneskillnader baserat på position, ansvar, utbildning och erfarenhet. Och vilka jobbar i det offentliga – jo, självklart kvinnor. Och var jobbar männen – jo, naturligtvis i privat sektor. Temat kring kvinnor återkom vare sig det handlade om den socialliberala historien, om skolan, om löneskillnaderna, om egenföretagare, om mäns våld mot kvinnor, om invandringen, om det kommande valet.

Lyckades Björklund i sin ambition? Det får självklart framtiden utvisa. Min tro är att många väljare tar dagens levnadsstandard och ekonomi för givna, och därför gissar jag att genomslaget inte blir särskilt starkt, Dessutom är tillbakablickar som går 150 år bakåt i tiden tämligen verkningslösa. Har man väljare som i stor utsträckning bestämmer sig den sista månaden före valet och där ett stort antal (enligt undersökningar 25%) inte minns vad de röstade på förra gången, så är det troligt att den av Björklund framförda långa feministiska traditionen, som hans parti representerar,  inte har någon effekt på väljarflertalet.

(K) – Kunskap – bevismedlen - ämneskunskapen

Bevismedlen var som vanligt när det gäller Björklund – genomgående utmärkta och synnerligen väl varierade. Det fanns såväl kedjebevis (två premisser följda av en uttalad eller underförstådd slutsats) och bra definitioner. Jämförelserna dominerade, men på ett bra sätt. Det finns egentligen inte mycket mer att skriva – det var helt enkelt bra. Även om vi hört Björklund ännu bättre.

(T) – Teknik – (exvis disposition, definitioner, argumentslag, statusläran, mm)

Jan Björklund är – jämfört med många andra politiker – en utmärkt talare. Steg för steg har han utvecklat sin teknik, och jag är övertygad om att han skriver väldigt mycket av sina tal själv. Han är bra på att såväl fånga som behålla en publik, och han förstår att använda grundläggande tekniker på ett bra sätt. Förmodligen finns inte tiden för att ta retoriken ytterligare ett steg – det är nog inte möjligt för en partiledare att sätta sig på skolbänken för att läsa och träna ett ämne som retorik. När man kommit till en – jämfört med andra – hög (och bekväm!) nivå, nöjer man sig säkert med detta. Manushanteringen var som redan nämnts väldigt bra. Liksom taltempot och tydligheten. Väl genomfört, Jan Björklund!

(A) – Artistiskt – (intresseväckare, språkliga hjälpmedel)

Här kan konstateras att Björklund var sämre än normalt. Skälet måste (?) vara att talet har tillkommit sent (… något jag påstått gäller för fler av talarna …). Men, det är ju rätt naturligt att talen ett valår skrivs i sista stund – det gäller ju att få med det senaste och helst ha med referenser, påståenden och hittade fel i motståndarnas tal. Och – som jag närmast tjatat om – ju senare tal, desto färre riktigt bra retoriskt språkliga konstverk. När det gäller Björklund så framstod skillnaden som kanske allra störst, eftersom han (tillsammans med Hägglund) brukar vara den som excellerar i kreativa formuleringar. Talet var artistiskt rätt OK, men långt från normal Björklund-standard alltså.

Formuleringar man minns

Hos Jan Björklund finns normalt väldigt mycket att hämta för nördar med intresse för retorik. Men, denna gång var det mer ”tunnsått”. Dock lär väl ett par Björklund-citat ändå hamna på topplistan som vi publicerar efter Almedals-veckan. Speciellt gillade jag den här: ”Vi säger inte nej till vinster i välfärden, men vi säger nej till vänster i välfärden.” Det är en bra blandning mellan en antites (motsats), en katakres (ologisk sammanblandning) och en paranomasia (Göteborgs-vits fast på grekiska). Likaså får Jan Björklund pluspoäng för den här: ”Hemmet måste vara en trygg plats – inte en brottsplats!” Även här ser vi antitesen och en blandning mellan refractio (betydelseglidning – i detta fall bara till hälften ”äkta”) och polyptoton (samma grundord – plats – i två olika former).

Några retoriska råd till FP:

Vad gäller Björklund personligen så skulle jag nog rekommendera att ta in en skicklig talskrivare utifrån (om man nu inte redan gör det – jag har av förståeliga skäl ingen aning …). Det finns sådana att tillgå, och det skulle säkert avlasta en del. Dessutom handlar det inte om tjänster som varar veckor eller månader – jag tror att det skulle räcka med några dagar per år. Tillgången är god – det finns (tror jag) uppemot 1.200 personer som har retorik som yrkesområde.

Jag tror också – trots att man säkert upplever tidsbrist – att det finns utrymme för utbildningssatsningar i retorik inom FP. Med en sådan skulle man förmodligen lyckas med att skapa bra (läs ”bättre”) formuleringar – även när tiden är knapp. Låt mig ta ett exempel: i samband med en kurs för kommuner så kommer två kvinnor med chefsansvar för kost i en kommun på följande fullkomligt lysande formulering kring de skolmåltider de ansvarar för: ”Mätta elever. Hungrigare.” Den övningen var bara 20 minuter lång, och kan två kostansvariga chefer i Östergötland komma på något så otroligt bra (formuleringen är ett exempel på en så kallad ”ellips”) på så kort tid – ja, då är jag övertygad om att även FP skulle kunna utvecklas. Retorisk teknik har också den fördelen att den i stor utsträckning – när den väl ”sitter” där, så sitter den också kvar.

Vidare så tror jag att FP – precis som andra partier – måste hitta sätt att bättre utnyttja sina assistenter och politiska sekreterare för kommunikativ service till sina många fritidspolitiker runt om i landet. Jag tror nämligen att FP kommer att ha svårt att rekrytera nya förtroendevalda i framtiden, och för att detta jobb ska underlättas så behövs långt bättre informations- och kommunikationsstöd än vad man har idag. Jag upplever det som att partiets toppar har långt bättre ”koll” än FP-ledare på lokal nivå. För att bli större på sikt behöver partiet växa (igen) underifrån. Man växer inte från toppen och nedåt.

Fotnot: För en föklaring av Akta-metoden som använts för att analysera talet, läs Akta ger dig Almedalens bästa analyser av talen.

Christer Hanefalk, för Dagens Samhälle den 6 juli 2014.

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev