”Allemansrätten skyddar inte olagliga boplatser”

På senare år har allt fler fattiga EU-medborgare sökt sig till Sverige, många försörjer sig genom tiggeri och bor under bedrövliga förhållanden i vad som närmast kan liknas vid kåkstäder. De svenska myndigheterna verkar stå handfallna inför denna djupt oroande utveckling. Tiggarna och deras boplatser väcker starka känslor. Det sätter vår moral och empati på prov. Många känner sig osäkra. Hur gör man för att hjälpa dessa utsatta människor? Hur hittar man långsiktigt hållbara lösningar?

Flera av våra medlemmar har vänt sig till oss som branschorganisation. De vet inte vilket ansvar de har som fastighetsägare eller vart de kan vända sig för att få hjälp med att hantera ofta mycket svåra situationer med boplatser, nedskräpning och ibland omfattande miljöförstöring. Vid myndighetskontakter får de olika besked.

Vi har också kunnat läsa i media om en privat markägare i Malmö som fått ett vitesföreläggande från kommunen med krav på att städa tomten. Men när hen har vänt sig till kronofogden och polisen för att få hjälp med att avlägsna de personer som utan tillstånd bosatt sig på marken, och som orsakat nedskräpningen, har markägaren nekats hjälp med hänvisning till otydlig lagstiftning och påstådd besittningsrätt. Ett moment 22 uppstår.

Fastighetsägare möter inte sällan krav från myndigheter, boende, grannar, butiks- och restaurangägare och andra lokalhyresgäster på att lösa olika situationer som har samband med tiggeri och otillåtna boplatser. Fastighetsägaransvaret är långtgående och bör så vara. Men det måste finnas rimliga möjligheter att få hjälp från kommun och myndigheter. I dag ser det tyvärr inte ut så.

Fastighetsägares äganderätt skyddas i grundlagen. Äganderätten är dock begränsad av allemansrätten, som innebär att var och en har rätt att använda annans fastighet genom att färdas över den och under en kortare tid uppehålla sig där. Allemansrätten gäller även om fastighetsägaren inte har samtyckt till att marken används på sådant sätt. Detta gäller givetvis även för medborgare från andra EU-länder.

Var gränsen går för vad allemansrätten tillåter är svårt att exakt definiera. Det beror exempelvis på var på en tomt man övernattar – nära eller långt ifrån bebyggelse – om övernattningen sker i tält eller husvagn och hur många övernattningar det är fråga om. Men som tumregel anses tidsgränsen vara ett dygn. Det får också antas att bosättning i grupp ställer till större problem för markägaren än enskilda tältare även om det endast är fråga om någon eller några enstaka nätter. Mer permanenta boplatser, oavsett om dessa består av tält, bilar eller husvagnar, omfattas däremot inte av allemansrätten. Sådana bosättningar är egenmäktigt förfarande enligt brottsbalken.

LÄS MER: Förvånande att tiggarnas rättigheter upprör så. 

Det är viktigt att hålla i minnet att allemansrättens bärande idé är att få möjlighet att vistas i skog och mark, inte att fritt få bosätta sig var man önskar. Med allemansrätten följer dessutom krav på hänsyn och varsamhet mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor.

Långvarig bosättning på annans mark kan också medföra skadeståndsskyldighet och kan strida mot ordningslagen eller mot lokala kommunala ordningsföreskrifter, som reglerar var det är tillåtet att campa.

Eftersom olovliga bosättningar är brottsligt har polisen rätt att ingripa mot boplatserna. Det är polisen som avgör vilken – om någon – polisiär åtgärd som ska vidtas. I praktiken har det ibland varit svårt för markägare att få hjälp från polisen med att avlägsna boplatser. Ett alternativ för markägaren är att vända sig till Kronofogdemyndigheten och begära avhysning genom så kallad särskild handräckning. Ett grundläggande problem med särskild handräckning är emellertid att samtliga personer som ska avlägsnas måste kunna identifieras genom person- eller passnummer. Uppgifter som i praktiken har visat sig vara i princip omöjligt för fastighetsägaren att samla in.

Bara de personer som omfattas av handräckningsbeslutet kan avhysas. Personer som därefter tillkommit i boplatsen måste omfattas av en ny ansökan för att kunna avlägsnas. Avhysta personer kan dessutom återkomma efter en tid, eller flytta sig endast en bit bort från den ursprungliga bosättningen, varpå ny handräckningsprocess behöver inledas för att få dem avhysta.

Med tanke på det långtgående ansvar som lagstiftaren ålagt markägaren – för att nedskräpning och miljöbrott inte sker, att risken för olyckor begränsas, att olovliga byggnader inte uppförs samt att grannar inte störs – är det orimligt att fastighetsägare inte kan få tillfredsställande hjälp från berörda myndigheter. Om inte boplatserna avlägsnas riskerar markägaren ytterst att han eller hon hålls ansvarig för nedskräpning, störningar och andra överträdelser som boplatsen för med sig. En bättre ordning behövs.

Det är därför goda nyheter att Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, i dagarna meddelat att han vill göra en översyn av processen för att avlägsna illegala boplatser. Vi behöver hitta ett sätt som är rättssäkert och praktiskt genomförbart men som också visar respekt för de fattiga EU-migranternas situation. Här har vi ett stort ansvar.

Fotnot: Artikeln i Svd ”Allemansrätten gäller även tiggarna”. 

Marie Öhrström, chefsjurist Fastighetsägarna Stockholm