Mats Reimer: 15-åringar är inte mogna för könsbyte

För många av oss som i yrket möter barn och tonåringar verkar det orimligt att 15-åringar bakom ryggen på sina föräldrar skall kunna ansöka om ändring av sitt juridiska kön med ett intyg från skolkuratorn, eller att 15-åringar själva skall kunna överklaga till domstol om de inte får den könsbekräftande kirurgi de önskar. Ändå är det detta regeringen föreslår bli ny lag.

Under våren bad regeringen om remissvar på två lagförslag om ändring av kön, men trots de svåra frågorna gavs en extremt kort tid att svara: bara två månader. Justitieombudsmannen (JO) kritiserade den korta remisstiden, och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ifrågasatte om detta kunde ”uppfylla den grundlagsfästa beredningskravet i regeringsformen”.

Att regeringen vill frikoppla ändring av juridiskt kön från vårdens behandling av könsdysfori verkar ingen ha något emot, och att enkelt låta vuxna byta juridiskt kön är det nästan bara feministiska organisationer som har invändningar emot. Åsikterna går mer isär vad gäller barns ändring av juridiskt kön. Om föräldrar och barn är överens krävs ingen prövning av könsbytet från 12 års ålder, och från 15 år kan barn själva ansöka hos Socialstyrelsen om de har intyg från någon i vården, exempelvis skolkuratorn.

Flera av vårdens remissvar var kritiska, bland annat Barnläkarföreningen som svarade ”Att från samhället förmedla att man från 12 respektive 15 års ålder kan fatta välgrundade beslut om könsidentitet är inte vetenskapligt grundat och strider mot medicinsk praxis”. Andra remissinstanser var tvärtom kritiska mot behovet av intyg (om barnet inte hade målsman med sig), eller tyckte åldersgränserna var för snäva.

Orsaken till att de som vårdar barn är tveksamma till tidigt byte av juridiskt kön är vetskapen om att bara en minoritet (cirka 20 procent) av de barn som före puberteten upplever sig obekväma med tilldelat kön fortfarande vill ändra sin könstillhörighet efter puberteten.

Än svårare är frågan om åldersgräns för medicinska ”könsbekräftande” ingrepp som inte går att ångra. Lagförslaget om ”vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen” försöker täcka in två helt olika medicinska frågeställningar: å ena sidan personer med helt frisk kropp som lider av att den inte stämmer med upplevd könsidentitet, å andra sidan personer som genom sjukdom har en onormal utveckling av sina könsorgan (DSD, disorders of sexual development).

Det är trist att patienter med DSD har blivit slagträn i debatten, att deras behov av att kompensera för missbildningar blandas samman med andras önskan att operera en normal kropp för att mer likna sitt upplevda kön. En del remissvar framställer könsbekräftande kirurgi som en ren rättighetsfråga, även för de omyndiga, medan de som vårdar barn och unga menar att vi faktiskt inte vet vad kirurgin leder till.

Unga människor söker vård för könsdysfori som aldrig förr, och ingen vet säkert varför patientgruppen så dramatiskt ändrat sig på senare år. Förr var transsexualism mycket sällsynt, och de som valde kirurgi för att ändra könsuttryck var få. År 2010 hade ungefär en person per 10.000 ändrat kön i Sverige, och två av tre hade då gått från man till kvinna. I dag är de flesta som söker i stället födda i flickkropp, och många av dem har förutom könsdysfori även autism.

Att de som söker har ett lidande är det ingen som ifrågasätter, men sjukvården har goda skäl att vara avvaktande med irreversibla ingrepp på barn. För även när vården hjälper till med könsbekräftande kirurgi och livslång hormonbehandling kan man inte vara säker på att det leder till minskad psykisk ohälsa. Några ångrar senare sina operationer, och av de 324 vuxna personer som bytte kön i Sverige under åren 1973-2003 begick tio självmord efter att de genomgått könsbyte, nästan 20 gånger oftare än befolkningen i övrigt.

Vi är alla dåliga på att förutse hur vi kommer tänka och känna i framtiden, och unga människor har sämre konsekvenstänkande än äldre. Därför är åldersgränsen för frivillig sterilisering i de flesta fall 25 år. Det verkar då inte rimligt att sänka gränsen för könsbekräftande kirurgi (där sterilisering kan ingå) till 15 år.