Ramberg drar växlar som saknar täckning

Peter Springare har vid en sluten sammankomst betecknat gruppvåldtäkter som ett ”kulturellt fenomen”. Detta har bland annat renderat honom kritik från Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg för att ha brutit mot ”regeringsformens värdegrund”. Mot detta reagerade Paulina Neuding: det finns ingen värdegrund i regeringsformen, skrev hon i en DS-krönika. Det finns det visst, kom Rambergs svar: Värdegrundsdelegation har slagit fast att en sådan finns.

Jag måste säga att jag alls inte förstår vad Ramberg pratar om, och det oavsett hur jag ställer mig till Springares uttalanden: det är inte Rambergs kritik som sådan, utan dess form som jag har svårt att begripa. Jag kan inte se annat än att hon drar växlar för vilka det saknas täckning.

Även om regeringsformen skulle vila på den värdegrund delegationen identifierat, innebär det inte att denna värdegrund är tillämplig även på vad statstjänstemän säger vid en sluten sammankomst utanför arbetstid. Eller har staten anspråk på att få bestämma över statstjänstemäns beteende under dygnets alla timmar? Har inte statstjänstemän också rätt att delta i samhällsdebatten? Är inte det del av vår värdegrund?

Redan det är en svår fråga utan uppenbart svar: det vore därför kanske klädsamt om Ramberg uttalade sig mera försiktigt. Att arbetsgivaren reagerar bekymrat är en sak, att Advokatsamfundets generalsekreterare levererar tvärsäkra uttalanden om vad statstjänstemän får och inte får göra är en helt annan. Än mera problematisk är dock Rambergs härledning av sin kritik från regeringsformens påstådda värdegrund.

Värdegrundsdelegationen säger sig ha hittat sex principer i regeringsformen som gemensamt sägs utgöra grundlagens värdegrund: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för allas lika värde, frihet och värdighet, och effektivitet och service. Rent juridiskt-tekniskt är det vågat att abstrahera fram en kort lista av principer som ska anses utgöra grundvalen för en lag. Man kan hitta i stort sett vilka principer som helst, om man bara letar tillräckligt länge: jag undrar till exempel var i listan statschefens straffrättsliga immunitet eller riksdagens finansmakt ryms? Värdegrundsdelegationens lista är alltså som sådan juridiskt sett högst diskutabel. Bindande kan den definitivt inte vara, utan på sin höjd utgöra en bas för kunskapsspridning i förvaltningen.

Man bör även notera att de sex begreppen är synnerligen luftiga: vad är demokrati, vad är objektivitet? Det finns inga klara definitioner för dessa begrepp, vilket innebär att begreppen måste fyllas med fler ställningstaganden om de ska användas som måttstock för offentlig kritik. Abstrakta begrepp utgör dåligt underlag för konkreta bedömningar: det är en närmast trivial juridisk insikt.

Rambergs kritik mot Springare behöver alltså konkretiseras för att kunna övertyga. Regeringsformens påstådda värdegrund blir i Rambergs användning en svepande religiös sanning som inte behöver motiveras. Hennes position bidrar till att hon inte avkrävs argument eller motivering, vilket i sig är olyckligt då frågan sannerligen inte är glasklar.

Och det är problemet med hela värdegrundsexercisen: dunkelt uttryckta värdegrunder blir genvägar för att få tyst på den vars yttranden man inte tycker om. Det blir ännu mera problematiskt när sådana luftiga värdegrunder påstås ha konkret juridisk substans och därför vara bindande och bortom diskussion. Så enkelt är det inte, och så enkelt har det aldrig varit.

Det borde generalsekreteraren i Advokatsamfundet veta.

Jakob Heidbrink, docent i civilrätt, Göteborgs universitet