Politikerna är fortfarande naiva om brottsligheten

Under den senaste tiden har en rad politiker konstaterat att de varit naiva när det gäller synen på brottsligheten och otryggheten i Sverige. Det gäller inte minst beträffande situationen med ett 60-tal utsatta områden med påtaglig brottslighet, stor otrygghet och parallella samhällsstrukturer.

Problemet är dock att partierna inte verkar ha lärt sig särskilt mycket och att naiviteten tycks kvarstå. Det framgår inte minst av den politiska debatten som i princip uteslutande handlar om fler poliser, ny lagstiftning, hårdare tag och behov av militären i utsatta områden.

Eftersom det saknas en ordentlig analys av orsakerna bakom polisens problem vet vi inte ens om fler poliser är lösningen. Och hur ska vi snabbt få fram fler poliser när det tar minst fem år att rekrytera, utbilda och få ut effekt av en nyutbildad polis? Inte heller de straffskärpningar som nu föreslås kommer att få omedelbara effekter eftersom lagstiftningsprocessen är ett trubbigt vapen som tar tid. Att därefter få landets domare att börja tillämpa straffskärpningarna kommer inte heller att gå över en natt.

Många av de förslag som diskuteras går på tvärs med internationell forskning och erfarenhet där andra faktorer lyfts fram som viktiga i kampen mot brottsligheten. De viktigaste lärdomarna visar på:

￭ Betydelsen av en lokalt förankrad polis som bygger tillit och legitimitet. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är processuell rättvisa, "procedural justice", som handlar om att polisen alltid måste vara rättvis, delaktig, transparent, opartisk och ha en öppenhet i processen.
￭ Insikten om att vi inte kan ”arrestera” oss ur den aktuella situationen; brottsligheten är alldeles för omfattande. Fokus måste istället vara på att förebygga och förhindra att brott uppstår genom både sociala insatser och så kallad situationell brottsprevention.
￭ Förståelsen för att brottsbekämpningen bara till en begränsad del bedrivs av polisen. Den verksamhet som slår vakt om rättssamhället kallas för ”law enforcement”. Polisen är självklart den viktigaste myndigheten i sammanhanget, men det finns även andra aktörer som är viktiga för att upprätthålla lagarna – till exempel kommunerna.
￭ Behovet av ett evidensbaserat arbetssätt, med betoning av kontextuella aspekter. Arbetssättet behöver anpassas efter den aktuella situationen, bara för att en modell fungerat i Amsterdam behöver den inte fungera i Malmö. En viktig del i detta sammanhang är vikten av ”prakademiker”, det vill säga personer som förstår både forskningen och de praktiska förutsättningarna.
￭ Vetskapen om att vi aldrig får tala om poliser i termer av ”krigare” eller i termer som ”vi” och ”dem” och heller aldrig skicka in militär i utsatta områden.

Vad kan då göras för att vända det utsatta läge som vi har hamnat i?

Regeringen bör snarast tillsätta en "Parlamentarisk förnyelsekommission för rättsstaten" för att klara ut hur landets samlade brottsbekämpande verksamhet ska se ut för att kunna möta dagens och morgondagens brottslighet. Några frågor som behöver besvaras, med kritiskt tänkande som grund, är hur uppgifts- och ansvarsfördelningen ska vara mellan staten och kommunerna och vad andra aktörer, främst näringslivet, kan göra.

Den moderna evidensbaserade polisforskningen måste ges möjlighet att påverka utvecklingen, till skillnad från den nyligen genomförda polisreformen. Andra viktiga frågor handlar bland annat om demografin, möjligheterna att få tag på kompetent personal, integrationen, den organiserade brottsligheten, internationaliseringen, terrorismen och skyddet av demokratin.

Ytterst handlar dessa rättsstatsfrågor om skyddet av demokratin och vårt demokratiska styrelseskick. Det finns därför all anledning att inte enbart överlåta utvecklingen till enskilda myndigheter och myndighetschefer. Situationen är så allvarlig att frågorna måste hanteras av våra politiker i samarbete med de mest erfarna experterna.

Magnus Lindgren, generalsekreterare, Stiftelsen Tryggare Sverige