Medborgarna lever med statens misslyckande

I dagarna har BRÅ publicerat sin trygghetsundersökning. Det är ingen munter läsning. Den upplevda otryggheten ökar, inte minst bland kvinnor. Även vissa brottstyper har ökat. Som kommunstyrelsens ordförande i Landskrona kommer de här uppgifterna inte som någon överraskning. Landskrona är en liten stad med den stora stadens problematik. Vi möter ständiga utmaningar, inte minst vad gäller den i perioder höga brottsligheten. Under många år har Landskronaborna fått uppleva ett rättssamhälle som sakta men säkert retirerat. Detta är inte unikt för Landskrona. Vi har nu kommit till den punkt där rättssamhället i vissa delar av landet helt tycks sakna förmåga och redskap att upprätthålla lag och ordning.

Låt mig ta några aktuella exempel. Under jul- och nyårshelgen besköts byggnader och personer med smällare och raketer på flera håll i landet. I Växjö brann en skola ner efter att ungdomar avlossat raketer från dess tak. I Malmö utspelade sig kaotiska nyårsscener vid Möllevångstorget. I Landskrona totalförstördes, i vad som misstänks vara en anlagd brand, flera byggnader vid ett av stadens torg. Skolor besköts med smällare och flera klassrum fick rökskador. När räddningstjänsten försökt ta sig till de olika platserna har de blivit beskjutna med raketer, och polisen har saknat förmåga att ingripa.

Att våldsverkare förstör privat och kommunal egendom och beskjuter räddningspersonal illustrerar en verklighet där polisen tappat kontrollen. Man klarar inte av att upprätthålla ens lågt ställda krav på lag och ordning. Det är medborgarna och kommunerna som får leva med konsekvenserna.

I Landskrona har vi försökt väga upp polisens frånvaro genom att anställa lokala väktare. Deras uppgift är att upprätthålla ordning och se till att tryggheten ökar. En ökande del av kommunens budget går nu till detta. Under 2016 betalade Landskrona närmare 4 miljoner för sådana tjänster. Detta är skattepengar som hade kunnat läggas på betydligt trevligare saker. Det är uppenbart att detta är en kostnadspost som tillkommit uteslutande på grund av polisens tillkortakommanden. Det är också tydligt att väktare aldrig helt kan kompensera polisens frånvaro då de inte har samma befogenhet att ingripa vid brott.

Den slutsats man nu måste dra, om polisens förmåga inte snabbt och påtagligt stärks, är att de kommuner som så önskar måste ges möjlighet att själva organisera brottsbekämpningen. Jag är övertygad om att det då behövs ett komplement till den nationella polisen. I Landskronas fall hade införandet av en kommunal polis kunnat innebära en ökad polisiär närvaro. Polisens uppdrag hade kunnat anpassas bättre efter Landskronas specifika behov. Detta skulle ha positiva effekter både vad gäller brottsuppklarning och trygghet.

Låt mig dock vara tydlig. Att polisen misslyckas med sitt uppdrag så att kommuner får betala extra för trygghetsåtgärder är ett symptom på ett betydligt större och mera genomgripande problem. Staten levererar inte vad medborgarna förväntar sig. På område efter område ser vi hur vår gemensamma välfärd och samhällsservice urholkas. Detta kommer att få förödande konsekvenser. Det tomrum som skapas genom statens oförmåga och abdikation från sitt uppdrag kommer att fyllas. I bästa fall av kommunala väktare, i värsta fall av kriminella nätverk. Det vore naivt att tro att den utvecklingen kommer att gå den politiska opinionen förbi.

Man kan med fog förvänta sig att regeringen tar ansvar för situationen. Staten ska garantera medborgarnas trygghet. Det är själva grundpremissen i samhällskontraktet. Det går inte att lämna walk over här. Det går inte att från regeringshåll förvänta sig att andra aktörer, som kommunerna, ska täcka upp där staten misslyckas utan att ha de nödvändiga befogenheterna. Det är dags att man även i Rosenbad konfronterar de samhällsutmaningar Sverige står inför. Att återfå medborgarnas förtroende vad gäller statens förmåga att upprätthålla lag och ordning skulle vara ett bra ställe att börja på.

Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordförande (L) Landskrona