Fryshuset: Värsta våldsvågen vi sett hittills

Under 2016 har Fryshusets främsta fokus varit att försöka stötta och hitta vägar för att minska det ökade dödliga våldet bland våra unga, som särskilt drabbar socioekonomiskt utsatta områden. Vi har aldrig tidigare upplevt den nivå av våld som vi ser i dag.

Varje dag träffar vi unga som över allt annat önskar sig ett jobb. En framtid. Men de befinner sig i en vardag som har kommit att bestå av vänner och jämnåriga som våldsamt förlorar sina liv.

De har redan varit på för många begravningar och har svårt att ta tag i sina liv när det kan vara deras tur imorgon. Några söker trygghet genom att använda skyddsvästar och beväpna sig, andra genom att söka sig till vuxna i sin närhet. Men allt för få litar på att samhällsinstanser så som polisen ska kunna skydda dem.

Fryshuset har under 2016 berättat om hur våldet förändras. Vi har berättat om unga som befinner sig utanför eller i periferin av kriminalitet som skjuts till döds. Att orsakerna ofta är triviala. Det handlar om kränkningar som börjat med blickar, små skulder eller någon som snackat för mycket. Kränkningar som leder till rena avrättningar, som i sin tur leder till synes ändlösa hämndaktioner.

Vi bävar varje gång kvällstidningarna skriver notiser om att en ung människa skjutits till döds – vem denna gång? Vi har känt många av de som har dött, kanske inte alltid personligen men våra ungdomar har känt dem. De har sörjt och försökt förstå varför ingen bryr sig, varför de blir siffror i statistiken och känt rädslan – blir det jag nästa gång?

De blir notiser som ofta ramas in av berättelsen om organiserad brottslighet, gangstermord och kriminella gäng. Vår verklighet på Fryshuset är en annan, i vår verklighet är de en son, en bror och en vän. Pojkar som borde ha haft samma möjlighet att nå sina drömmar som alla andra unga.

De unga som dör ses inte som offer eller tragiska förluster för samhället. De ses som unga som är skyldiga till sin egen död och betraktas endast som kriminella.

En bild som vänner och familj inte känner igen, men det är inte heller de som gör beskrivningen. Den görs utifrån en förutfattad bild av unga män från vissa delar av staden. Samhället ska skydda dem, men i stället blir det samhället som ska skyddas ifrån dem.

Vi har varit många som undrat: hur många ska behöva dö? När ska det övriga samhället reagera och framförallt agera. Att få stopp på skjutningarna har nu äntligen hamnat högst upp på Malmös politiska agenda men de behöver även vara det i Stockholm och Göteborg.

Tyvärr blir ofta den tydligaste insatsen i det akuta en högre polisiär närvaro. Vi menar att lika akut är satsningar på att återskapa trygghet och hopp. Det behövs förebilder och lokala aktörer som har tilltro i lokalsamhället. Vi behöver ett jämlikt samhället där vi visar våra unga att de oavsett hemvist är viktiga, en tillgång och att vi värdesätter dem, deras liv och deras framtid.

Därför måste vi satsa på att alla går ut skolan med fullständiga betyg. I en skola där vuxna ser och tror att eleverna faktiskt kommer att lyckas. Ett samhälle som har positiva förväntningar på våra unga oavsett om de bor i Rosengård eller Vasastan.

Ett samhälle där unga ser en framtid och där det finns en möjlighet att få ett arbete, där de erbjuds en meningsfull fritid och positiva mötesplatser. Ett samhälle där det är en självklarhet att alla har samma möjlighet att leva tryggt och där allas liv har samma värde.

Camila Salazar Atias, kriminolog och gängexpert på Fryshuset

Maj Pettersson, statsvetare och projektledare på Fryshuset