Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Demokrati

Vem står på barnens sida i registerskandalen?

Skånepolisens register över romer i Sverige är ett tecken på en allvarlig strukturell diskriminering. Det visar också vilken svag ställning barn har när deras rättigheter kränks, och varför barnkonventionen måste bli svensk lag.

Publicerad: 25 september 2013, 12:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Barnskydd

Nyligen avslöjades uppgifterna om att polisen har ett register för romer i Sverige med över 4 000 registrerade, varav 1 000 barn. Registret är givetvis vidrigt ur ett barnrättsperspektiv. Det är rasprofilering och registrering, det vill säga den sker utifrån vad som i barnkonventionen benämns ras och i andra svenska sammanhang etnicitet eller etniskt ursprung. Det innebär också en kartläggning av människor som dels inte begått något brott, men dessutom inte är straffbara.

Den strukturella diskriminering som registrets systematik tyder på är mycket allvarlig. Både barnkonventionen, andra konventioner för mänskliga rättigheter och befintlig svensk lagstiftning förbjuder diskriminering på sådana här grunder. Det är uppenbarligen ren och skär rasism. Men det visar också på att vi måste fundera över vår definition av rasism. För tidigare har vi diskuterat rasism som ”fördomar” eller ”att behandla någon annorlunda på grund av hudfärg”. Det kan tydligen vara vilka fördomar som helst eller vilken hudfärg som helst. Vi står ju alla lika inför lagen. Eller? Är det en slump att det är icke-vita som stoppades i tunnelbanan i vintras och nu återigen just icke-vita som drabbas av polisens metoder?

För vilka kartläggs? ”De annorlunda”. Vilka registeraras? ”De annorlunda”. Vilka ska vi vara misstänksamma mot? ”De annorlunda”. I Sverige är den ”normala” människan vit.  Alla icke-vita anses vara annorlunda och det ifrågasätts sällan. Istället anses det naturligt och vi förklarar det med vår historia eller geografi. Det största som skiljer antirasister och rasister verkar vara huruvida vi får behandla någon sämre på grund av att den är ”annorlunda”. Få går till botten med det. Är vi verkligen olika varandra? Om någon anses annorlunda, är det då 1) någonting som känns okej för den personen och 2) någon annan som anses ”normal”? Alldeles för sällan diskuterar vi att det uppenbarligen råder en stark vithetsnorm i samhället. Inga vita barn skulle någonsin registreras på det här sättet.

Först när vi förstår det, kan vi förstå hur rasismen och diskrimineringen ska motarbetas.

Vad som är ännu tydligare ur ett barnrättsperspektiv är att polisen inte behöver förhålla sig till barnkonventionen som lag. Övriga lagar i Sverige anses vara tillräckligt barnrättsvänliga för att barnkonventionen inte ska behöva vara lag. Men när inte ens polisen, som finns just för att upprätthålla svensk lagstiftning, kan agera i linje med barnkonventionen, har vi då inte ett problem? För få makthavare känner till barnkonventionen och den har en alldeles för svag ställning i samhället i allmänhet.

Den grundläggande frågan handlar om vad barn kan göra när deras rättigheter kränks. Många barn känner till att börja med inte till sina rättigheter, varken de som barnkonventionen ger dem eller de som de har för att de är medborgare i det här landet. Barn blir sällan lyssnade till och är därför inte vana att höja sina röster. Och de finns för få som står på deras sida och kan ge verktyg som höjer deras röster. Barnombudsmannen är en bra och viktig aktör på det här området, som också aldrig håller ett föredrag utan att lyfta fram barns egna berättelser. Men samtidigt har Barnombudsmannen inte i dag möjligheten att driva fall. Det är i sammanhanget en stor svaghet. Om Barnombudsmannen åtminstone kunde driva principiellt viktiga fall, skulle barn ha någon att vända sig till och någon som krävde ansvar från makthavare när barns rättigheter kränks och de själva står maktlösa. Vi måste ha i åtanke att barn inte i dag är politiska subjekt som politiker måste lyssna till när de utformar samhället och politiken. De kan ändå inte vinna barnens röster i nästa val. Och utan kunskap om sina rättigheter och verktyg att säga ifrån och kräva förändring kan barn inte agera när deras rättigheter kränks. Polisens register över romer i Sverige gör oss smärtsamt medvetna om denna maktlöshet.

Förhoppningsvis gör den här upptäckten att ni som har makten ställer er på barnens sida. Våga prata om makt, normer och rasism. Kräv att barnkonventionen blir lag och att Barnombudsmannen får driva principiellt viktiga fall. Och glöm inte åtgärda det här knäppa problemet med att polisen granskar sig själva. Om de hade något förtroende kvar för det där efter REVA och dödskjutningen i Husby så har de inget förtroende kvar för att göra det efter uppmärksammandet av registret över romer i Sverige.

Sara Thiringer, ordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Barnskydd

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News